Offer eller gärningsman?

Krister 2014

Återkomsten av Anna Odell. Nej, men vad är detta? Vem är gärningsman? Vem är offer? Jag har alltid varit offer. Är jag inte det? Hur var det egentligen?

De där helgerna i slutet av 60-talet när jag sov över. Varför gjorde jag det? Jag var ju bara ett barn. Och på söndagsmorgonen fick jag diska innan de andra gossarna kom, och vi gick och sjöng i mässan. Vi sjöng. Han fick förlåtelse, om och om igen. Det var inte långt från Götgatan 58 till katolska kyrkan. Vi genade över gården när vi hade övat den gregorianska sången i lägenheten. Fyra streck i notsystemet istället för fem.

Köket i lägenheten var som en passage. Diskhon var djup och i marmor. Disken var stor och kladdig; det simmade fett och äckel i diskvattnet. Var det hela veckans disk som jag fick ta hand om? Whiskyflaskan på bänken intill var halvtom. Vad var det nu som hände på natten? Hur sov vi? De andra gossarna tittade lite frågande på mig där jag stod vid diskhon. Visste de att jag hade sovit där?

Jag hade blivit stämledare. Det var vi som skickades fram för att tala med gossarna. I köket bakom repetitionslokalen på Kungsholmen sade vi vår läxa: "Alla rykten ni hört, det är bara skvaller, folk som är avundsjuka." Visste jag att det var så? Förstod jag vad jag var med om? Varför var jag lojal? Nå, det blev tyst i alla fall. Och vad var jag? Gärningsman eller offer? Hur gjorde Han för att få mig och de andra att framföra budskapet?

Det är natt nu i lägenheten på Götgatan, i fastigheten som tillhör katolska församlingen. Någon rör sig långsamt över golvet  mot min säng. Han har vaknat. Lusten har vaknat. Han har ögonbindeln upplyft i pannan. Jag är bara ett barn. Jag sover. Om jag bara sover, så. Pyjamasen sätter sig vid sängen. Det luktar gubbe och unken whiskyandedräkt. Jag vill att jag sover nu. En varm hand läggs utanpå min pyjamas, på könet. Dirigentens hand tar sig in i byxorna. Jag finns inte.

Handen tar tag i mitt pojkkön. Den drar långsamt, fram och tillbaka. Det styvnar. Jag finns inte här. Inte. Han flämtar, drar snabbare. Fram och tillbaka. Den andra handen rör sig i samma takt, i den andra byxan. Fortare och fortare nu. Jag. Finns. Inte. Inte över huvud taget. Inte alls. Men det grymtas. Grisen. Och sedan plötsligt, ett utdraget gny och en suck. Jag får en klapp på kinden. Det är över. Inte ett ord. Han tassar bort, sätter sig i sin säng, drar ned ögonbindeln, lägger sig och somnar. Grisen snarkar.

Men jag är här nu. Jag vet vad som hände, men ändå inte. Jag vet att jag inte kan berätta. Det har inte hänt. Bara hålla ifrån sig. Vad skulle man kunna säga? Till vem? Är jag ensam?

Nej, du var inte ensam om detta: Du var ett ting. Du förtingligades och fick förneka dig själv inför andra. Du byggde en hård inre kärna som inte har gått att öppna. Och Han visste detta: Att barn litar på vuxna, att barn är lojala, att barn inte förstår. Så här gör man: Man bygger förtroende. Sedan skapar man hemligheter som inte går att berätta. Som ett barn inte kan berätta av rädsla för straff, ensamhet och, värst av allt, för att utpekas som likadan själv.

Så vem är du? Offer eller gärningsman? Hur många andra tystade du? Hur blev deras liv? Du är ett offer! Men är du gärningsman? Kan man vara ansvarig för följderna av handlingar man tvingas till eller inte förstår? Nej! Men man är ansvarig för vad man gör eller inte gör när man förstår.