Jag har ett fotografi

Jag har ett fotografi. Det visar en glad pojke. Han har vitt hår, är solbränd och har bruna manchesterbyxor och stickad tröja. Han är 11 år. Det är sommaren 1970 i Norge. Pojken står med Geirangerfjorden i fonden. Han ler. Det som händer den här sommaren kommer att vara med honom resten av livet. Kanske började det något år tidigare i Danmark. Han minns inte. Kanske är det undanskuffat och lever kvar som en suddig glimt in i dåtiden. Ett fönster som han både vill och inte vill öppna. Det är något som lurar där inne. Men natten i gymnastiksalen i Geiranger minns han, klart som kristall.

De hade rest dit i personbilar. Föräldrar och andra vuxna var med. Hela den långa resan är som rensad, veckan likaså. Men han minns en Renault, någon konsert i en kyrka och repetitioner på dagarna. Över huvud taget verkar det som om den där perioden från 1967 till 1970, eller, rättare, delar av den, är som utsuddad blyerts; en grå hinna ligger kvar och hindrar. Inget nytt kan skrivas. Det går inte att gå vidare.

Inte många vet vad som hände i gymnastiksalen där de sov. Ibland undrar han om det verkligen har hänt. Berättade han någonsin för mamman? Han minns inte. Förstod hon ändå? Minnet är att han vid hemkomsten, 11 snart 12 år gammal, bestämt sade att han skulle sluta sjunga i kören. Det var bara så. Men han skulle gå kvar i Jakobs skola. Och Han, som var lärare vid skolan, fick senare ge upp allt och fly till England. Vad berodde det på? Vad hände och nystades upp? Vad tystades ned? Var han själv en del av det? Han minns inte. I Dagens Nyheter den 7 juni 1971 står att "kören organiseras om så att inte fler barn rekryteras".

Den där resan till Danmark, hur var det egentligen med den? En utvald grupp på åtta – en dubbelkvartett – som tränger ihop sig i en Ford Falcon med Honom och kör från Stockholm till Danmark. Randers? Så minns han. Han fick själv bo tillsammans med Honom i samma rum. Samma säng?

Det var Han som hade startat kören, knuten först till Katolska kyrkan vid Medborgarplatsen i Stockholm och senare fristående. Varför frikopplades kören från kyrkan? Den där kopplingen och det sambandet blev betydelsefullt först när händelserna i USA med katolska präster uppdagades. Små pojkar tillsammans med äldre män som fostrats inom katolska kyrkan. Inte en bra idé.

Ett foto från resan: En man i grå byxor, vit kortärmad tröja eller skjorta, tunnhårig, glasögon. Han är degigt småfet och har magen instängd bakom de högt uppdragna byxorna. Han minns svetten i pannan. Den blixtsnabba växlingen till ilska. Sarkasmerna. Gubbdoften. Kantorn. Bilen har stannat vid en utsiktsplats. Invid står Magnus och hans mamma. Det är på väg mot Geiranger. Världens vackraste, djupaste och mest dramatiska fjord. Världens mörkaste och tystaste gymnastiksal. Flåsningarna och klaustrofobin i sovsäcken. 

En gång på 90-talet: Systembolaget en fredagskväll. Nummerlappssystem är infört. Han möter en sankteriksgosse, Nils. Tiden rusar och han får en bekräftelse, en liten möjlighet till upprättelse, eller att åtminstone inte känna sig ensam i sitt öde, inte utplockad, inte straffad, utan helt enkelt som en av många. Det är inte fel på honom utan på Honom. Han får veta om Stig, också han ett skilsmässo- och alkoholistbarn. Han har varit med som samma sak, kanske till och med på samma plats. Samma natt?

Det är märkligt hur någon annans lidande kan lindra ens eget. Han får en medresenär. Och Stig träffar han ju också då och då på stadens gator. Men att de talat om det. Nej. Stig vet ju inte att han vet. Och allt kommer tillbaka nu. 

Det började egentligen i småskolan. Pojken hade sångröst. Fick sjunga solo i klassen och blev uttagen till skolkören och julspelet. Han minns motståndet och förväntan. Sjunga om en valp, sången av Bornemark, inför klassen? Visst, han är bara sju, så det borde kanske gå. Men här startar resan in i svärtan. Sjunga solo i klassen, bli skickad till skolkören, bli uttagen att sjunga solo – "jag vallade min fårahjord, då fick jag höra ängelns ord, jag är så glad, är så glad, åh åh åh, benedicamus domino" – bli tillfrågad att prova in till gosskören, byta skola, möta storstaden, pröva alkoholen, lämna gymnasiet i förtid, resa på turné, flytta isär, vara sig själv nock. Det börjar med "valpen min, tycker om, att ha skoj"? Vara speciell, stå utanför.

Första mötet med den tunnhårige är när han ska pröva in till gosskören. Pappan reser med då och till repetitionerna i början. Varför tillhörde inte kören längre katolska kyrkan? Hade man upptäckt något, redan då 1967. Repetitioner i höghuset på höjden i slutet av Fleminggatan, i Stadshagen, men också i någon annan lokal i närheten. Kanske på Fleminggatan eller Arbetargatan.

Gossarna är indelade i grupper. Det var 10 sopraner, 10 altar osv. En stämledare, en vice stämledare. Särskilda körkläder: Grå byxor, vit skjorta eller Jockey-piké, blå v-ringad velourtröja – civilt alltså. Vid framträdande i kyrka alba med vitt band, rött för stämledare, blått för vice, kors om halsen. Vid andra framträdanden "civil klädsel". Engelskt mönster med hackordning och kamratuppfostran. Redan tidigt kom han i kontakt med rykten som förnekades. De handlade om något han inte förstod, men det var fult och det var förbjudet.