Jag har ett fotografi. Det visar en glad pojke. Han har vitt
hår, är solbränd och har bruna manchesterbyxor och stickad tröja. Han är 11 år. Det är sommaren
1970 i Norge. Pojken står med Geirangerfjorden i fonden. Han ler. Det som händer den här
sommaren kommer att vara med honom resten av livet. Kanske började det något år
tidigare i Danmark. Han minns inte. Kanske är det undanskuffat och lever kvar som
en suddig glimt in i dåtiden. Ett fönster som han både vill och inte vill
öppna. Det är något som lurar där inne. Men natten i gymnastiksalen i Geiranger minns
han, klart som kristall.
De hade rest dit i personbilar. Föräldrar och andra vuxna
var med. Hela den långa resan är som rensad, veckan likaså. Men han minns en
Renault, någon konsert i en kyrka och repetitioner på dagarna. Över huvud taget
verkar det som om den där perioden från 1967 till 1970, eller, rättare, delar
av den, är som utsuddad blyerts; en grå hinna ligger kvar och hindrar. Inget
nytt kan skrivas. Det går inte att gå vidare.
Inte många vet vad som hände i gymnastiksalen där de sov. Ibland undrar
han om det verkligen har hänt. Berättade han någonsin för mamman? Han minns
inte. Förstod hon ändå? Minnet är att han vid hemkomsten, 11 snart 12 år gammal, bestämt sade att
han skulle sluta sjunga i kören. Det var bara så. Men han skulle gå kvar i Jakobs skola. Och Han, som var lärare vid
skolan, fick senare ge upp allt och fly till England. Vad
berodde det på? Vad hände och nystades upp? Vad tystades ned? Var han själv en del av det? Han minns
inte. I Dagens Nyheter den 7 juni 1971 står att "kören organiseras om så att inte fler barn rekryteras".
Den där resan till Danmark, hur var det egentligen med den?
En utvald grupp på åtta – en dubbelkvartett – som tränger ihop sig i en Ford
Falcon med Honom och kör från Stockholm till Danmark. Randers? Så minns han.
Han fick själv bo tillsammans med Honom i samma rum. Samma säng?
Det var Han som hade startat kören, knuten först till
Katolska kyrkan vid Medborgarplatsen i Stockholm och senare fristående. Varför frikopplades
kören från kyrkan? Den där kopplingen och det sambandet blev betydelsefullt
först när händelserna i USA med katolska präster uppdagades. Små pojkar
tillsammans med äldre män som fostrats inom katolska kyrkan. Inte en bra idé.
Ett foto från resan: En man i grå byxor, vit kortärmad tröja
eller skjorta, tunnhårig, glasögon. Han är degigt småfet och har magen instängd
bakom de högt uppdragna byxorna. Han minns svetten i pannan. Den blixtsnabba växlingen till ilska. Sarkasmerna. Gubbdoften. Kantorn. Bilen
har stannat vid en utsiktsplats. Invid står Magnus och hans mamma.
Det är på väg mot Geiranger. Världens vackraste, djupaste och mest dramatiska
fjord. Världens mörkaste och tystaste gymnastiksal. Flåsningarna och klaustrofobin i sovsäcken.
En gång på 90-talet: Systembolaget en fredagskväll.
Nummerlappssystem är infört. Han möter en sankteriksgosse, Nils. Tiden rusar
och han får en bekräftelse, en liten möjlighet till upprättelse, eller att
åtminstone inte känna sig ensam i sitt öde, inte utplockad, inte straffad, utan
helt enkelt som en av många. Det är inte fel på honom utan på Honom. Han får
veta om Stig, också han ett skilsmässo- och alkoholistbarn. Han har varit med
som samma sak, kanske till och med på samma plats. Samma natt?
Det är märkligt hur någon annans lidande kan lindra ens
eget. Han får en medresenär. Och Stig träffar han ju också då och då på stadens
gator. Men att de talat om det. Nej. Stig vet ju inte att han vet. Och allt kommer tillbaka nu.
Det började egentligen i småskolan. Pojken hade sångröst.
Fick sjunga solo i klassen och blev uttagen till skolkören och julspelet. Han
minns motståndet och förväntan. Sjunga om en valp, sången av Bornemark, inför
klassen? Visst, han är bara sju, så det borde kanske gå. Men här startar resan in i svärtan. Sjunga solo i klassen, bli skickad till skolkören, bli uttagen att
sjunga solo – "jag vallade min fårahjord, då fick jag höra ängelns ord,
jag är så glad, är så glad, åh åh åh, benedicamus domino" – bli tillfrågad
att prova in till gosskören, byta skola, möta storstaden, pröva alkoholen,
lämna gymnasiet i förtid, resa på turné, flytta isär, vara sig själv nock. Det börjar med "valpen min, tycker om, att ha skoj"? Vara speciell,
stå utanför.
Gossarna är indelade i grupper. Det var 10 sopraner, 10 altar osv. En stämledare, en vice stämledare. Särskilda körkläder: Grå byxor, vit skjorta eller Jockey-piké, blå v-ringad velourtröja – civilt alltså. Vid framträdande i kyrka alba med vitt band, rött för stämledare, blått för vice, kors om halsen. Vid andra framträdanden "civil klädsel". Engelskt mönster med hackordning och kamratuppfostran. Redan tidigt kom han i kontakt med rykten som förnekades. De handlade om något han inte förstod, men det var fult och det var förbjudet.
Hoppsan, spännande. Det var ju rykten som alltid blev nedtystade,/P
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaJag har bestämt mig för att kantorns namn inte ska nämnas här på bloggen. Tänkte då att jag skulle redigera bort namnet i kommentaren, men det gick inte, så jag fick ta bort hela kommentaren.
RaderaKommentaren handlade om att kantorn under lektionstid i Jakobs skola tillfredsställde sig själv samtidigt som han tittade på pojkarna
jag vet en del och kommer att berätta mer här, men hoppas också på hjälp från läsarna för att fylla ut bilden
SvaraRadera"Kantorn är bög" fick jag höra på en lunchrast i femman. Jag hade nog själv ingen riktig uppfattning om vad en bög var för något då. Sedan pratades det om en kille i kören/klassen som, när han var hemma hos Kantorn (körledaren) hade fått skjortan uppknäppt av honom. "Det här är sådant man kan få tio kronor i betalning för" hade Kantorn sagt. Resan till Geiranger var jag nog med på, fast jag hade glömt namnet på platsen. Jag minns det som att vi var på två olika ställen i Norge, 1-2 veckor på varje. Tråkigt att du har fått plågsamma minnen för livet, "Erik". Hoppas det kan vara till någon hjälp att berätta i det här forumet./M
SvaraRaderaTack för kommentaren M.
RaderaJag använder en pseudonym eftersom jag känner mig osäker på hur det här "projektet " kommer att tas emot. Redan efter två dagar har jag ändå fått bekräftelse på att mina suddiga minnen är sanna och på att det hela verkar vara större än jag insett. Och som du själv påpekar, man hade ju vid den tiden inte susning om företeelser som homosexualitet och pedofili. För mig är den här bloggen ett sätt att få fatt på mina minnen. Förhoppningsvis kan jag också få lite hjälp att fylla igen några minnesluckor. Kan det också vara till stöd för någon annan blir det en positiv bieffekt.
Jag plågas inte av mina minnen, men jag tror att händelserna har påverkat vem jag blivit och hur mitt liv gestaltat sig. Det hade jag hellre velat styra över helt själv. För detta håller jag framför allt kantorn ansvarig, men jag jag vill också försöka utforska hur detta kunde hända. Var andra inblandade vuxna helt omedvetna? Jag tror inte det. Jag är till och med ganska övertygad om att en del vuxna sökte sig till körens sammanhang för att deras läggning liknade kantorns. Det fanns till exempel en musikdirektör och pingistränare som jag skulle vilja veta mer om./Erik
Snacket om pojkintresse kom upp lite då och då men jag måste haft en vansinnig tur som aldrig märkte/upptäckte något vare sig i klassen, i körlokalen på Fleminggatan, på alla körresor inklusive Geiranger eller i församlingslokalen på Johannes.
SvaraRadera(var det inte en amerikansk kille med på någon/några resor, Alan eller nåt)
Jag slutat i.o.m. att vi gick över till Engelbrekts skola och tappade därmed kontakten med de som inte började i samma klass (7:an). Det ni berättar är ju hemskt. Jag går förbi Götgatan xx nästa dagligen och har haft lite funderingar på "kantorn", om han lever o.dyl. Fortsättning följer hoppas jag
//Lasse Höglund
Jo, visst var det en amerikansk kille i 20-årsåldern som var med på resor och dylikt som någon slags ledare. Jag minns inte hans funktion egentligen. Var han musikalisk? Sjöng? Jag minns i alla fall att han talade svenska med en rejäl amerikansk brytning. En kommentarer som fortfarande kan klinga i mitt huvud är "lägg undan raketerna" - han syftade på pingisracketarna. Han hette mycket riktigt Alan och hade ett son-namn som började med namnet på en sjöfågel. Mejla mig om du vill veta exakt. Jag har försökt lokalisera honom på nätet, men har inte hittat rätt.
SvaraRaderaFint att du kunde bekräfta att vi repeterade i en lokal på Fleminggatan. Jag känner mig osäker på var den låg, har du något närmare minne. Och församlingslokalen på Johannes har jag inget som helst minne av. Kan du berätta mer? Däremot har jag minne av inspelning av en julskiva och någon konsert i Johannes kyrka.
Om jag förstår det rätt slutade du då hösten 1970 efter Geirangerresan. Vet du något om vad som hände efter att du slutat. Flydde kantorn? Uppdagades det hela? Jag tror att överflyttningen till Jakobs kyrka inleddes våren 1971, men jag är osäker och hade för övrigt själv slutat efter Geiranger-resan.
Ja fortsättning följer. Tack för kommentaren//"Erik"
Nu lägger jag mig i och försöker hjälpa till att fylla i dina minnes luckor ;) Det va i höghuset på Kungsholmen som också inhyste nån form av kvinnorörelse . Jag säger som min namne Höglund , dvs att jag blev heller inte antastad men jag minns att han föredrog soprangossar Det nämndes en musikdirektör , Stig Salsjö ! Han va absolut inte av samma skrot och det va jag som sammanförde dom inför inspelningen av julskivan . Den vi spelade in först i Johannes kyrka på försommaren och sedermera fick göra om i Stefanskyrkan efter sommarlovet :)
SvaraRaderaAlan va från Wales om jag minns rätt , han va väl med på Norra Vi ? Han va dessutom inspirerad av Jerry Williams , höll handen bakom örat för att bättre kunna höra sin egen röst Han va väldigt musikalisk , när kantorn drog så va min första tanke att han stuckit till honom
Sen minns jag att det va en finne med en Peugeot som va med på Norra Vi , någon fick fingrarna klämda i hans bildörr :( Va det inte du "Erik" ?
Med vänlig hälsning Lasse Westman
Bra att du lägger dig i Lasse. Musikdirektören jag syftar på var inte Stig Salsjö, om honom vet jag bara att han spelade orgel på julskivan och att han inte lever längre. Minns du om det var -69 eller -70 som julskivan spelades in?
RaderaMusikdirektören jag syftar på var med på resor. Han var också pingistränare och drog med mig och även andra tror jag till KFUMs pingis, på Norrlandsgatan - nedför Brunnsgatan och sedan till vänster. Jag är oklar över om även han hade ett pojkintresse. Han hade ett dubbelnamn och ett efternamn som börjar på H. Nu när jag tänker efter tror jag att han även hade en bror, som hette Anders och var läkare.
Ja, finnen har jag funderat över. Jag är ganska säker på att han hette Jarmo eller möjligen Jorma. Han hade en Peugeot ja, och jag minns att den hade gul rund dekal som det stod 80 på. Tydligen fick den bara köra i 80 eftersom den räknades som lastbil eller dylikt. Tror faktiskt att han var med till England -68, men som vad minns jag inte. Körsångare?
Nja, jag minns inte att det var jag som klämde fingrarna.
Jag beskriver nedan mina minnen och hur jag upplevde den tiden, den är alltså inte objektiv och strävar inte efter det heller.
SvaraRaderaJag började I kören -67 tror jag. Jag går då I femman. Min musiklärare Stig Salsjö tyckte att jag borde gå med I St Eriks Gosskör.
Jag började I en enstämmig kör som kallades c-kör I ett gult höghus. Jag tror att jag har ett minne av “civila körkläder” som någon beskriver. Vad vi sjöng just då minns jag inte men jag tyckte om kören.
Sen skedde allting mycket fort, jag var mycket ofta hemma hos kantorn, troligtvis på helger. Jag har en minnesbild av en liten kille, då boendes I hökarängen, som sitter I knät hemma hos kantorn och säger:
-När får jag börja I A-kören? Flera ställer samma fråga trånande efter den stora kören.
Så en dag befinner jag mig I A-kören och ljuv himmelsk musik når mitt öra, jag är hänförd av den stämsång som låter runt mig. Jag sjunger melodistämman som innan I c-kören men nu lyfts jag av toner under mig och från sidan, jag var såld.
Jag är osäker på de olika körlägrernas kronologiska ordning men kommer beskriva några jag minns.
Jag vet också att jag ingick i en mindre krets som nästan bodde hos kantorn ett tag, och tog del av kantorns privatliv och de enskilda pojkarna i den inre kretsen, något jag upplevde då och under en begränsad tid.
Mellan lägrerna så var det vesper I Jakobs kyrka, olika småresor hit och dit inom sthlm, några pojkar som sjöng i nån kyrka nåt kalas osv. Vi var också några gånger I Katolska domkyrkan och sjöng på mässan eller deltog . Jag minns att vi åkte hem till hans föräldrar för att lämna tvätt. Vi skulle skoja med hans föräldrar på något sätt, genom att någon av oss lämnade tvätten och sa något “kul”. Kantorn sa att han inte kunde träffa sina föräldrar för de hade förskjutit honom för att han konverterat till katolik, föräldrarna var frälsningssoldater. Vi åt lunch på Folkes på folkungagatan, två grillkorv och pommes.
Köket hemma hos K hade marmorskiva, I skafferiet fanns en plåtburk innehållande en semla som legat
där så länge att det växte ut rosa trådar från den. I det inre rummet var ett kontor, där sov jag ibland över ihop med några andra. Vi övade ofta vid K piano och han testade mig för solist inför julskivan.
Jag var solist under några konserter bla storkyrkan, vet inte exakt. Men jag kom sen inte upp högre än till g a pga begynnande pubertet. Jag provade att dricka vigvatten från källan i Laurence som stod i bokhyllan men det hjälpte inte. Jag kommer ihåg att vi skrev tårdypande böner vi pojkar typ: Du blir glad om du äter en chokladkaka för fem kronor. Men för de pengarna kan flera fattiga barn få mat en dag. Allt skrevs på en gammal skrivmaskin och lästes upp på nån gudstjänst någonstans. Vi lyssnade också på kings college choir ofta.
Jag återkommer om denna inre krets längre ner.
Rättvik:
SvaraRaderaJag bodde på ett annex vid sidan av stor huset. Jag och några till kom nån dag senare pga influensa (hong kong?) Vi hade väldigt kul i sovsalen jag bodde i. Det fanns tror jag mig minnas några
odrägliga mobbare där som var på vissa killar och var taskiga och som var lite “finare”. De kallade ofta en kille för “paddan”. Men det fanns också mycket snälla killar. Jag vet att det var en mamma till någon kille som där. Jag vet att jag har haft kort därifrån
Norra Vi:
Här tror jag att vi sov stämsångsvis och/eller stämledarvis. Jag tror jag sov i övervåningen.
Kantorn blev arg vid en övning och drämde näven i flygeln minns jag men jag tror han var svag för några fnissade. Jag vet att jag åkte vattenskidor och sköt luftgevär. Exempel på förtryck var att stämledarna fick använda luftgeväret men inte de som inte var det oavsett ålder. Denna typ av pennalism är nog effektiv ibland men kontraproduktiv i längden. Vi åt i en församlingssal som hade en modern elorgel mot kortväggen.
Svanskog:
Vi bodde i en gymnastiksal indelade i grupper (stämgrupp?). Jag minns inspektionerna på morgonen som gav poäng till något. Någon grupp var mycket duktiga på att ha välbäddat och fint undanstoppat. Hade man oturen att ha en kille som var långsam och slö i sin grupp fick hela gruppen lida och han fick veta att han saboterade för andra. Jag tror att några var lite slöa och tog inte så allvarligt på det hela, kanske de som varit med länge? Den store Gösta Jule'n kom efter någon dag, nu tenor eller bas med kraftig tuppig målbrottsstämma. En kille fick getingstick i halsen och fick åka till sjukan.
Jag har en minnesbild av kantorn strax utanför gymnastiksalen sittandes på en solstol med bar överkropp och händerna vilandes över huvudet, leende med kladdig choklad under armarna. Som på närmare håll var svett och hår. Jag minns att jag gick längs ett järnvägsspår på äventyr med några (ölgruppen?)
En amerikan var med på resan, han var trevlig och snäll tyckte jag, inte sträng. Han hade klippt sig lustigt tyckte jag, för han hade inga polisonger framför öronen utan var klippt jäms med högsta punkten på örat.
Danmarksresan och Englandsresan: Kanske inte är så intressant för alla men detta kommer jag ihåg.
SvaraRaderaDen inre kretsen bestående av 4-5 killar åker till Danmark jag och en till bor på en gård hos en familj.
Det är väldigt platt allting. Vi besöker en konstutställning som är utomhus, och tråkig. Vid ett tillfälle besöker vi en präst och äter en ”enkel kvällsmåltid” som prästen sa. Det var första gången jag åt linssoppa. Vi killar vill ta nattvarden men får inte för vi är inte konfirmerade utan får välsignelsen som vi brukar få i dessa sammanhang. Senare säger prästen att Gud hade talat till honom och vi fick vår nattvard. Under denna tid växer det en slags religiöst intresse hos mig och de andra, speciellt en kille
som jag kallar för den privilegierade (P). Vi pratar om att bli katoliker ibland. Jag kommer inte ihåg var och när vi sjöng.
Till England körde vi i en folkabuss som kantorn hade köpt dan innan eller så. Bussen anlände till Folkungagatan kraftigt försenad med P och en kille till. Sen tog vi båten över, det tog ett och ett halvt dygn. Kantorn tog champagne i baren. Vi bodde på en prästgård med kyrkan alldeles brevid, en stor gräsmatta och en smutsig å nedanför. ”Ramlar man i dör man” så giftigt var vattnet, sa man. Jag sov på golvet med två andra, Var P sov vet jag inte. Kantorn och P var som ler och långhalm upplevde jag, och
SvaraRaderagjorde lite utflykter som jag inte var intresserad av. Jag stannade på gården och kom i kontakt med ungdomar som tillhörde kyrkan och tränade klockringning. Jag var med de några gånger på träningspass. 6 eller 7 klockor som ska synkroniseras till en ”melodi”.
Vi var i Cambridge bla kanske Oxford, och var på övning med King College.
Vi åkte till Skottland och var vid lake Loch Ness, mycket vackert. Där fanns också ett kloster som sålde souvenirer som hade allt vad en 11-12 åring önskar, jag köpte en bild av Jesus avtryck på ett lakan
och ett krucifix med texten ”I am a catholic, in case of accident, notify a priest.”
Vi fortsatte till Edingburg och bodde hos en familj, sonen hette Steven, tror jag och hade bara en pungkula. Ja skratta ni, men jag rår inte för att jag minns det. (jag skrattar högt för mig själv).
Jag sov med en eller två killar i ett rum. Kantorn vet jag inte var han sov. Inte var P heller sov.
Jag måste säga så att P var en mycket trevlig och charmig kille och var snäll, inget minne av någon elakhet från hans sida. Jag kände nog att jag hade tappat lite intresse för att vara så tillags som P var. Men P var privilegierad av kantorn, så som jag upplevde det. Han fick ofta först och finast. Sitta i framsätet. Kantorn verkade ha god och nära kontakt med P:s familj.
Vi var på en känd ö i skottland också. Jag lärde mig att fläskkotlett heter pork shop.
Slutord:
SvaraRaderaDenna tid var mycket komprimerad, två tre år tror jag. Det hände saker varje vecka. Min mamma sa ofta att jag flyttade hemifrån under den tiden. Det jag har tagit upp är körlägren som jag kommer ihåg detaljer ifrån, och resorna med den mindre gruppen sopraner som var lite speciellt för mig minnesmässigt. Jag vet att jag var i Oslo också men inte om hela kören var där eller lilla gruppen.
Men jag lärde mig mycket som notläsning t.ex.
Jag upplevde kantorn som lite obehaglig ibland, ömsom gulligull ömsom tvärtom. Jag hörde rykten som att han har gosskörer för han är bög. Vi var hemma hos en annan ”bög” som inte var gift och var musikdirektör, såg honom senare i livet som arbetande på musikhögskolan i Sthlm. Han hette H****e.
Jag tror jag tappade intresset för kören när det skulle bli en skola. Många jag kände privat från söderort började skolan, men jag hade inte lust att åka varje morgon till skolan. Vi övade i en lokal vid Jakobs kyrka och jag hade blivit alt, sen tenor. En lista på väggen lockade med stämledarposition. Men jag var på väg...
Jag kommer ihåg sista gången jag var där. Jag hade ”missat” 1 eller 2 repetitioner – ”Lyssna på det här stycket som jag vill öva in, det här skulle du gilla” så sjunger han sin fina falsett går ner i en snygg tenorslinga med sin varma klang och kompar mjukt, kommer fram till en ursnygg modulation. Det är snyggt och vackert, han vet vad jag gillar, jag med den ”nordiska sångklangen” som han sa en gång.
Men ska jag vara med då vill jag vara sopran igen, men det är jag inte längre.
Dick Nordell
När jag tänker på det så får jag höjdhopparn Patrik Sjöberg vibbar. Samma mekanism att binda
SvaraRaderasamman och ge fördelar.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera