Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 3

Detta är del 3 i berättelsen om jakten på kantorn. Del 1 publicerades den 24 april. Del 2 publicerades den 27 april.

Nästa morgon sätter jag mig ändå i bilen för att köra upp till kantorn och konfrontera honom i hans hem. Det är en vacker dag. Och det är varmt. Jag har svårt att koncentrera mig på körningen. Tankarna på att möta kantorn distraherar. Vad ska hända? Vad ska jag säga? Kommer jag att våga konfrontera honom idag?  Jag svänger in  på en rastplats med utsikt över bergen och havet. Jag öppnar en flaska vatten, dricker några klunkar och tittar ut mot horisonten.

På 1990-talet hade kantorn börjat ta plats i mitt medvetande. Med jämna mellanrum dök han upp i tanken. Med möda jagade jag bort honom. Hans besök blev dock allt tätare. Det var inte direkt obehagligt, men jag kände att det fanns saker och händelser som jag inte mindes och som jag behövde få rätsida på. Men var skulle jag börja?

Minnena av gosskören – och dess plats i mitt medvetande – förstärktes när jag två gånger under 90-talet råkar få lyssna till Michael Bellini. Den första gången är vid en körkonsert i Jakobs kyrka där han är solist med sin altröst. Vi denna konsert träffar jag även hans mamma, som känner igen mig och pratar en stund. Den andra gången är påsken 1995 i Maria kyrka i Stockholm när Michael är altsolist i Matteuspassionen och gör en oförglömlig tolkning av "Erbarme dich". Dessa båda händelser får mig att inse att jag var del av något som också var bra och som jag har rätt att vara stolt över. Men den stoltheten kan inte komma av sig själv. Den måste jag bygga själv.

Vid den här tiden hade internet börjat få utbredning bland vanligt folk. Jag började göra sökningar på kantorns ursprungliga namn med hjälp av Altavista, som den största sökmotorn då hette. Händelsen i kyrkan 1993 hade jag trängt undan och hans nya namn med den. Några träffar blev det inte. Men så en dag får jag träff. På en chattsida för radioamatörer "pratar" kantorn med en annan svensk och avslöjar att det är han som står bakom signaturen strix37. Han avslöjar även sitt nya engelska namn. Jag får napp och anden är ur flaskan.

Men det tar tid innan jag kan rulla upp historien, dels för att information om kantorn ännu inte finns på nätet, dels för att jag har fullt upp med studier och arbete. I en anteckningsbok börjar jag dock teckna ned minnen och blir fascinerad av hur mycket man kan fiska upp ur det stora minneshavet med hjälp av skrivande.

I samband med en sjukskrivning får jag tillfälle att börja bearbeta mina anteckningar och att besöka arkiv. Jag hittar kantorn bland annat i kyrkomusikernas tidning och i Stockholms kommuns arkiv. Allt eftersom tiden går och vi kommer in i tjugohundratalet blir också mer och mer information om kantorn tillgänglig på nätet. Med hjälp av små bitar här små bitar där, börjar jag bygga en bild.

Men nu är det alltså dags. Efter en stund startar jag på nytt färden upp mot Mijas Costa och är framme strax före 12. Jag parkerar och kliver ur.

Middagssolen i dis formar en pelare av ljus vid horisonten. Allt är stilla. Byn är i det närmaste folktom. Någon enstaka person rör sig långsamt längs huvudgatan. Det är lätt att finna ro och jag börjar strosa lite planlöst. Mina tankar vandrar och jag funderar på hur jag ska hantera mötet. Efter att ha frågat några gånger om vägen, står jag så framför dörren till huset. Jag tvekar i ögonblicket och spanar lite mot fönstren. Allt är lugnt och tyst. Jag går runt huset och tittar in i trädgården.  Mindre än tio meter ifrån mig ligger han på en gammal sunkig solbädd. Han ser ut att njuta. Magen utanför shortsen. Jag gör något litet harklingsljud, men det blir ingen tydlig reaktion. Han rör lite på sig och jag hör en utdragen suck. Men han ligger sedan orörlig kvar.

En solpelare intar kantorns kropp, som känslan från huvud till djupt ned i bäckenet när man sjunger med perfekt teknik och avspändhet. En värmande stråle genom bålen ner i bäckenet. Värmen sprider sig och det gamla uttorkade könet väcks till liv. Strålen har samma unga kraft och nyväckthet som han sökt och jagat genom decennierna. Och fångat.

Gossopranerna. Deras intensiva och oskuldsfulla röster. Gudomliga. Eggande. Han minns första gången. Så förbjudet då, så underbart. Värmen som sakta spred sig nedåt. Panis Angelicus med gosskör och pojksolist. Hur fantastiskt var det inte att dirigera och känna makten över musiken, över gossarna, över deras röster. Det är 1963. Första gången i katolska kyrkan vid Medborgarplatsen. Det är fullsatt. Gossarna tågar in, klädda i vita albor och med träkors på bröstet. Han struttar efter, upplivad och spänd inför det som ska komma. Korset och oskulden, kättjan och skulden.

När han lyfter händerna för att slå in, sprider sig en stilla ro och total närvaro i hans kropp. Allt står stilla: Tiden, händelserna, rörelserna och ljuden är synkroniserade till just detta ögonblick. Och vid solistens första och perfekt ansatta ton hugger det till. En pirrande känsla i bäckenbotten som blir allt starkare ju längre han håller kvar blicken i pojkens ljusblå ögon. Han får anstränga sig för att inte stöna av vällust och för att kroppens rörelser inte ska avslöja honom.

Den svarande kören fyller i och värmen växer som ett dån. En flod av ljus rinner ned genom kroppen. Den flödar allt intensivare, den forsar. Och sedan avslutningen. Den ensamma gossopranens späda och känsliga röst lyfter honom till bristningsgränsen och han slår av den sista takten. Det pumpar och pulserar. Han flämtar och ser in i de oskuldsfulla pojkögonen. Långsamt avtar spänningen och tomheten infinner sig. Märkte gossen något?

Det är blött i byxan. Men han har varit med förut och ordnat med skydd. Några fläckar ska inte synas på utsidan. Han vänder sig mot församlingen och tar emot applåderna med frånvarande blick. Det betyder ingenting. Ingenting. Ingenting alls. Det stora ögonblicket är redan förbi.

Han vaknar ur sin dagdröm. 45 år. Så fort det gick. Numer är det sällan han kan få uppleva samma sak i verkligheten. Tiden som körledare är förbi. Han tänker på dem ibland. De små liven. Allt han gjort med dem. Att ingen försökt sig på något, tänker han samtidigt som han känner hur det kletar i byxorna.

På gatan står en man och betraktar honom. Han är framme. Nu ska allt lösas upp. Han måste bli fri. Vad var det nu pojken hette tänker kantorn? Vad hette jag? Vi vet vad du hette. Jag vet vad du heter nu. Pojken? Han heter alla namn. Vi är alla pojken. Tror du att du kan stå för sanningen nu?

Jag står kvar och tittar. Han har inte sett mig. Jag får inte backa nu. En kvinna kliver ut på terrassen. Det måste vara hustrun. Jag får lite andrum. Vad är det egentligen jag vill? Vad är det jag ska göra? Att tala med honom är  ju att släppa in honom i mitt liv, där han inte har någon rätt att vara. Ska jag bara kliva fram och spöa upp honom, är det ett sätt att få ut honom ur systemet? Eller hämnas, utsätta honom för andras förföljelse och hån. Sätta upp affischer i byn – detta är en pedofil! – med en bild av honom. Men på vilket sätt skulle hämnd hjälpa mig, hela mig. Hur skulle en ond gärning från min sida kunna röja undan ondskefulla handlingar begångna för 45 år sedan. Inte nog med att jag skulle vara ett brottsoffer, jag skulle bli en brottsling själv också. Är han värd det och hur kommer det att påverka mig som människa? Du blir det du gör. Den som hämnas blir en hämnare både i sina egna och i andras ögon. Hämnaren kommer att mötas av den respekt hämnden förtjänar, både av sig själv och sina medmänniskor. Noll. Hämnaren förgiftar sitt sinne och förmår inte göra gott ens mot sig själv.

Och samtidigt, nu står jag här och vill inget annat än att hämnas. Men att vara människa är att stå över sina djuriska instinkter. Vi har begåvats med ett intellekt och med förmågan att resonera kring vad som är rätt och vad som är fel. Vi kan planera och vi kan förutse följderna av våra handlingar, både för oss själva och för andra. Därtill är vi begåvade med förmågan till empati och vi har ett ansvar för att använda denna förmåga. Att andra inte gör det samma, undantar oss inte från detta ansvar. Snarare tvärtom.

Det snurrar allt fortare i mitt huvud och jag vet varken in eller ut. Hatet och ilskan kokar i kroppen, men huvudet håller emot.  Och nu kommer äcklet över mig. Jag börjar tänka på redd grönsakssoppa. Och tiden far.

Det är våren 1970. Pojken sitter i ett kök i Danmark tillsammans med en värdfamilj och kantorn. På bordet står middagen serverad: Ängamat. Kantorn har tagit med en mindre gossgrupp på resa till Danmark. Åtta personer instoppade i en Ford Falcon, fyra fram, fyra bak. Det är trångt, och det gillar kantorn. Och nu är det alltså övernattning i familjer.

Pojken tittar ned i tallriken och ser en vit soppa med ärter, morotsbitar och lite persilja. Han tar en sked och får kväljningar. Den smaklösa och ljumma sörjan blir kvar i munnen. Han kan inte svälja, inte spotta. Långsamt, långsamt sväljer han soppan, centiliter för centiliter. Ögonen tåras och han för tröjärmen till ansiktet för att torka. Värdparet och kantorn pratar på. Pojken har kantorn intill sig och värdarna mitt emot. När de vuxna ätit upp är pojkens tallrik fortfarande fylld. Han är hungrig och rädd. Hur ska han bete sig, vad ska han säga? Han verkar så sträng, pappan i huset. Präst. Mamman så tyst. Och kantorn vet han ju hur han kan växla i humöret. Pojken sitter tyst och väntar, rör lite i soppan med skeden, våndas. Slutligen ser de vuxna på honom. Han får fram att han inte mår bra och behöver sova.

Med smaken av den unkna soppan i munnen blir han visad till ett sovrum på övervåningen. Han får med sig sin lilla väska. I sovrummet står en bred säng med ett stort fluffigt täcke och en enda lång kudde. Han vill bara komma undan för sig själv och gömma sig i sömnen. Så hör han steg i trappan. Kantorn kliver in i rummet med sin resväska.

– Ja, här är det ju gott om plats. Det blir bra. Och så slipper vi sova ensamma, nu när vi är så långt hemifrån.

Kantorn ler sitt otydliga leende, det som inte är glädje och inte elakhet, utan någonstans mitt emellan. Det är som om han själv både plågas av och ser fram emot vad som ska ske. Pojken känner igen blicken och en klump börja växa i magen. Han vill hem.

– Lägg dig och sov du, så ska du se att du mår bättre i morgon. Jag kommer upp senare.

Kantorn öppnar sin resväska. Han plockar fram sin nattutrustning – pyjamas och ögonbindel – och lägger den på sängen. Sedan lämnar han rummet, med dörren på glänt, och går nedför trappan. Pojken byter om och lägger sig i sängen. Han försöker sova, men det går inte. Han är hungrig och han är rädd. Egentligen vet han inte vad det är han är rädd för. Men han minns klappen över baken på pojken i Johannes kyrka, och han minns kantorns blick och doft. Ju mer han tänker på det, desto större blir klumpen i magen. Han ropar lite försiktigt på mamma, som en bön ut i ingenstans. Men han ser henne framför sig och känner hennes närhet. Han kurar ihop sig och upprepar sitt mantra: mamma, mamma ...

Han hör röster från undervåningen. Män som pratar med stegrande intensitet och styrka, skratt utan glädje, glas som klirrar. Efter en timme har han fortfarande inte somnat, trots den mjuka sängen och det härliga dunbolstret. Nu hör han steg i trappan och känner paniken växa. Han tänker på doften och får kväljningar. Han minns blicken och uppfylls av en bottenlös tomhet. Nu kliver någon över tröskeln. Pojken kniper igen ögonen och låtsas sova. Han gnyr lite som en signal och säger mamma lite halvtyst, som en skyddsmur som ska hålla det okända på avstånd. Han hör kantorn gnola samtidigt som han drar av sig kläderna och sätter på pyjamasen. Mozart, Laudate Dominum – och pojken kopplar melodin till den märkliga händelsen i Johannes kyrka. Han sätter sig upp och skriker rakt ut: Nej, nej, nej – mamma. Kantorn ser sin chans.

– Så ja, mardrömmar. Inget att vara rädd för Jag finns här.

Han kliver fram och tar tag i pojken, sätter sig framför honom och håller hans armar. Pojken är så rädd att han låtsas sova. Kantorn vyssjar honom fram och tillbaka och gnolar Laudate. Nu känner pojken hur kantorn drar i hans hand och för den mot sig själv. Han hasar sig närmare pojken så att de sitter mitt emot varandra. Så för han in pojkens hand innanför sin pyjamasbyxa.

Pojken gömmer sig långt, långt borta. Nu är han på gården därhemma och leker "Land och rike" med sina kamrater. När kantorn börjar smeka sig själv med pojkens hand är pojken själv mitt i leken och kastar bollen högt upp i det blå – halli, hallå. Han hör kantorn flåsa och känner hans stånd bulta men trycker undan, trycker ner, kniper igen och låtsas sova. Vågar inget säga, inget göra. Han är en boll som svävar fritt i rymden, han är inte här. När det slutligen blir vått och kletigt kring hans hand, ropar han mamma och kantorn stämmer in med guttural röst. Kantorn flåsar och stånkar, han släpper pojkens hand. Pojken fortsätter sin låtsassömn och gör en långsam kroppsrörelse. Byter läge. Försöker bara gömma sig och tränga undan. Gnider sin lilla hand mot underlakanet. Han mår illa och känner hur den redda grönsakssoppan är på väg upp. Det går någon minut.

– Inte sover du inte, säger sedan kantorn med len röst. Visst är du vaken och visst var du med på noterna. Du tyckte om det. Det får bli vår hemlighet lilla gubben. Det här är inget våra mammor vill veta något om. Eller hur?

Jag tittar på kantorn i solstolen och spyr rakt ut på gatan. Sedan rusar jag därifrån längs de solvarma gränderna. Slutligen hittar jag bilen och sätter mig i den. Det här hade jag inte räknat med. Det här var jag inte beredd på. En film ur det förflutna hade spelats upp i mitt huvud. Kantorn i solstolen var det synintryck som behövdes för att starta filmen jag inte visste fanns. Visst kommer jag ihåg att vi reste till Danmark i en trång bil, att vi satt i kantorns knä när han körde och att han stortrivdes. Och visst minns jag den kväljande grönsakssoppan och duntäcket. Men det andra. Vidden av vad som hänt går långsamt upp för mig. Det ska ta mig sju år att komma över detta och hämta mig så pass att jag kan gå vidare.

fortsättning följer