Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 1

Detta är del 1 i berättelsen om jakten på kantorn.

Jag hade rest med morgonflyget från Arlanda. Det var i juni precis när skolorna slutat. Jag var på väg till den spanska solkusten för att följa det spår jag hade fått upp i Chavagnes i Frankrike 2003. Nu var det 2007.

Under flygresan hade jag gått igenom mitt liv, arbetat mig ner i lagren av minnen. Det är förvånande hur många händelser och episoder som det går att locka fram ur minnesdjupet med hjälp av korta ledtrådar. Det ena ger det andra och en hel värld växer fram i ens medvetande. Det är som att meta, man sätter mask på kroken och sänker ned den i djupet. Sedan behövs bara lite tålamod och tid, så får man förr eller senare napp.

Minnena av tiden i S:t Eriks gosskör hade först legat undangömda i 25 år och sedan fiskats upp bit för bit allt eftersom andra korgossar bidragit med sina minnen och satt dem som bete på kroken. Det började med att jag träffade Nils på Systembolaget i början av 1990-talet. Vi talade om körtiden och jag började minnas händelser som jag hade förträngt. Jag förstod av det Nils berättade att jag inte var ensam om min historia. Även andra gossar hade utsatts för sexuella övergrepp. Jag förstod det inte just då men har insett det nu, att dessa händelser har legat kvar och i smyg påverkat hela mitt liv och hela min person. Min sociala rädsla, mina misslyckade kärleksrelationer, min brist på omsorg om mig själv och min arbetsnarkomani, allt har sitt ursprung i dessa händelser. Dålig självkänsla och skam lade grunden för mitt liv utan att jag förstod det. Med tiden växte insikten om vad övergrepp kan åstadkomma och jag drogs allt oftare i tankarna till en sångare som levde för flera hundra år sedan.

Farinellisyndromet

Några år efter att jag träffat Nils på Systembolaget kommer jag ut från biografen Victoria på Götgatan i Stockholm. Det är 1995 och jag ska snart fylla 37.  "Lascia ch'io pianga" går på repeat i mitt huvud. Jag har sett filmen om sångaren Farinelli och tar det första steget på vägen mot en kväljande men så småningom också förlösande insikt: Allt jag är och inte är, allt jag saknar, allt meningslöst jag gjort och all tid jag slösat, bottnar i händelser som ägde rum mellan 1967 och 1970. Nu har minnen väckts till liv och sår ett första frö. Det ska med tiden slå rot, växa och blomma ut i en förståelse av vidden av det som hände mig som barn.

Farinelli föds 1705 i Neapel som Carlo Broschi. Vid åtta års ålder låter hans bror och en farbror kastrera honom för att bevara hans fantastiska sångröst. Han fångas in, sövs ned, kastreras och vaknar sedan ensam i blodiga lakan, oförmögen att förstå vad han utsatts för. Tilliten till de båda vuxna släktingarna, som han litat på och som varit hans trygghet, är borta. Med tiden får han sambanden förklarade för sig och förstår att han berövats sin sexuella kraft och drift, sin libido, samtidigt som han begåvats med en evig pojkröst.

Som litet barn förstår Carlo förstås inte hur övergreppet ska komma att påverka hans person. I dag är det välkänt att den människa som utsätts för övergrepp av detta slag samtidigt får det inpräntat och införlivat i sig att hon som person inte är värd mer än så. Hon är inte mer än ett instrument för andras njutning och ambitioner. Det lilla barnet förstår naturligtvis inte detta utan försöker hantera och bearbeta händelsen på det sätt det kan. Men alla människor behöver känna sig värdefulla och för barnet som utsatts för övergrepp formas livet till en oupphörlig men omedveten jakt på bekräftelse och upprättelse, en färd i brist på tillit och självkänsla.

För Carlo Broschi fanns bara en väg att gå. Med sin exceptionella röst – en pojkröst eller kvinnoröst i manskropp – ägnade han sitt liv under namnet Farinelli åt ett ständigt sökande efter bekräftelse på musikscenerna. Men varje sådan bekräftelse var högst tillfällig. När ljuset släckts ned och publiken gått hem återstod tomheten. Ingen älskade honom som människa; alla älskade honom som sångare med en röst som var resultatet av ett övergrepp. På frågan om han var älskad eller värd något som person hade han i livet egentligen bara fått ett svar: Du är värd att stympas. Så mycket är du värd. Du är värd att älska som stympad.

Brodern och farbrodern försökte förstås framställa det som om de gjort honom en tjänst när de gjort honom till en av den tidens största stjärnor. Och som att de gjort konsten en tjänst. Många människor skulle få glädje och lycka när de njöt av Farinellis sångkonst. Carlos offer var litet i jämförelse med den samlade lycka som hans röst skulle skänka mänskligheten. Men detta var förstår bara en förklädd argumentation – ett sätt att för världen och inför sig själva rättfärdiga en helt igenom egoistisk handling. De gjorde det för egen vinning och längtan. Men även om så inte vore: Om syftet var att skänka världen en bedårande röst var handlingen lika moraliskt omöjlig då som den är idag.

Oavsett hur man försöker rättfärdiga ett sådant övergrepp är det ett brott mot alla mänskliga rättigheter. Det strider även mot religiös och inte minst kristen moral som den uttrycks i olika versioner av den gyllene regeln. Nej, att använda sig av andra för egna eller universella mål kan aldrig försvaras. Som Immanuel Kant så skickligt argumenterade, får ingen människa göras till ett medel, människan måste alltid vara ett mål. Om nu altruistiska handlingar som gynnar alla individer utom en själv överhuvudtaget är rimliga måste de vara resultatet av eget moget övervägande. De kan inte tvingas på en.

Våldtäktsmän och pedofiler vill gärna säga att de som utsatts för dem "egentligen ville det och njöt av det". Kanske tror de på det själva, kanske är det bara ett sätt att gömma sig för sin egen skam. Oavsett vilket är det inte ett påstående de har rätt att göra.

Farinellis liv blev ett ändlöst flackande i jakt på bekräftelse och kärlek på scener. Där, i fokus för åhörarnas uppmärksamhet och beundran, kunde han uppleva korta stunder av lycka och tillfällen då han kände sig älskad och som bärare av ett värde bortanför den egna sångprestationen. Men allt detta rann undan likt en bäck som går upp i ån och gick inte att få fatt i eller nagla fast i jaget. Allt som återstod var då att söka bekräftelse på nya scener, hos nya mecenater, i nya verk och i nya städer. Bekräftelsebehovet växte till ett monster som blev allt hungrigare ju mer det matades.

Jag kallar detta Farinelli-syndromet. Den som utsätts för övergrepp av människor den sätter sin tillit till, får ett hål i jaget. När känslan av att vara omtyckt eller älskad för sin egen skull ersätts av känslan av att vara värdelös – en förbrukningsartikel –  fylls detta hål med en hungrande vålnad som driver på och jagar för att mättas genom handlingar. Hungern är så stark att hela tillvaron blir en  strävan efter bekräftelse, perfektionism, ordning och allvetarskap. Och ett skal byggs upp som ska vara omöjligt att tränga igenom. Men innanför skalet finns tomrummet där vålnaden bor.

Och samtidigt rinner själva livet undan ...

Nu var jag alltså åter igen på jakt efter mannen som skulle ställas till svars. Resan till Chavagnes i Frankrike 2003, där kantorn skulle ha jobbat som körledare, hade gett klent resultat. Det var stängda dörrar och huvuden som skakades. Inte visste man något om honom. Av svaren och ansiktsuttrycken blev jag på det klara med att något doldes. Han skulle alltså ha tillträtt som körledare vid den nystartade katolska pojkinternatskolan i Chavagnes 2002, men så hade det inte blivit. När jag senare på kvällen sitter på byns värdshus Ancienne Boulangerie på Rue des Jardins, känner jag igen ett av ansiktena några bord bort. Rektorn och grundaren av skolan Ferdi McDermott sitter och äter tillsammans med en ung kvinna. Inte hans fru, sluter jag mig till. Efter ett tag lyfter han blicken och ser mig. Han ler bistert och ser ut att vilja vara någon annanstans. Jag reser mig och går fram till hans bord.

– God kväll, säger jag

– God kväll, vi ses igen alltså. Ni är kvar i byn ändå, säger han.

– Jag stannar tills i morgon. Jag hade räknat med att få tag på honom här. Nu måste jag fundera på hur jag går vidare. Det är livsviktigt att jag får tag på honom.

McDermott rycker på axlarna och gör en min som för att säga att han är ledsen att inte kunna hjälpa till.

– Ja, jag vet inte vad jag kan göra, säger han. Och om ni ursäktar så ...

– Men han skulle ha börjat jobba med gosskören här, avbryter jag

– Tyvärr har jag inget att säga.

Vinkyparen kommer fram till bordet. McDermott vänder sig mot honom och de fastnar i en diskussion om vinet. Kvinnan lyfter på ögonbrynen, nickar åt baren till och sätter höger pekfinger framför munnen. Det är över på en sekund, sedan återtar hon sin svala neutrala blick. Jag får känslan att hon inte vill vara där, att det finns någon hållhake.

– Ja, det låter märkligt. Jag får väl undersöka vidare på annat sätt, säger jag.

– Så om du ursäktar oss, fyller McDermott på.

– Visst, godkväll, säger jag och återvänder till mitt bord.

När jag kommer tillbaka har efterrätten kommit in. Jag ser ned på den lilla chokladtårtan och dekorfrukten. En skvätt rödvin har jag kvar i glaset. Medan jag dricker det funderar jag över spänningen i samtalet. Visst döljer han något. Skolan är nystartad och har stöd högt upp i den katolska hierarkin. Han är rädd att hans skapelse är hotad. Det var något med spänningen mellan honom och kvinnan också. Inte var de älskare, inte var de gifta. Det fanns något stelt. Och det var väl minst 25 år mellan dem.

Chokladkakan smakar utsökt. Den lilla physalisen skär jag i två delar och äter som avslutning. Jag reser mig och nickar lätt åt McDermott och kvinnans bord. Jag beställer en café noir och en liten cointreau och sätter mig i baren för att vänta. Efter ett tag ser jag hur McDermott reser sig från bordet. Kvinnan sitter kvar. McDermott går mot toaletten och när han är ur sikte reser sig kvinnan och kommer fram.

– Jag vet vem ni talar om, men får egentligen inget säga.

– Hur menar ni, säger jag.

– Vi har ett avtal.

– Vilka är vi?

– Min son är 11 och älskade musik. Nu kommer han antagligen aldrig att sjunga mer. Han äcklas av körmusik.

– Men hur menar ni?

– Övergrepp. Vi får skadestånd. Men vi måste vara tysta. Vi kom just överens.

– Jag är i samma sits, och jag måste få tag på körledaren själv.

– Och vem är ...

– Svensken med det engelska namnet.

– Det jag vet är att han flyttade till Spanien. Mijas Costa heter det.

Kvinnan vänder sig och skyndar tillbaka sitt bord och jag inser att jag på något sätt kommit närmare målet.

fortsättning följer