Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 4

Detta är del 4 (av 6) i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april


Det är april 2015, nästan åtta år sedan debaclet i Mijas Costa. Jag är i London och ska vidare till York för att göra ett nytt försök att konfrontera kantorn. Mycket har hänt sedan jag stod utanför hans hus och spydde. Men tanken på honom – och bilden av honom i solstolen – har legat kvar och stört. Nu måste det en gång för alla bli ett avslut på detta. Jag måste våga ta tag i det. Jag har adressen i York och har bestämt mig för att åka dit.

Hösten 2014 gjorde jag ett ärligt försök till konfrontation. Jag reste till Cambridge för att söka upp kantorn i hans hem. Jag var då helt inställd på hur jag skulle agera och vad jag skulle säga. En morgon tar jag mig till Bar Hill och står utanför radhuset på Acorn Avenue 35. Men det är något som inte stämmer. Det står en mäklarskylt på gräsmattan och på uppfarten står en skåpbil. Några män håller på att lasta ur. Jag går fram för att förhöra mig.

– Jag söker husets ägare.

– Ja, det är jag säger en man i trettioårsåldern.

– Hm, jag måste ha kommit fel. Den jag söker är runt 75. Jag har kommit från Sverige för att träffa honom.

– Ja men, det var väl han jag köpte av, svensken med det engelska namnet.

– Okej, jag förstår. Vet du vart han flyttade?

– Visst, till York. Han och frun ville komma närmare sonen.

– Du har inte adressen?

– Ett ögonblick bara. Jag ska se efter.

Han plockar fram sin mobiltelefon och letar upp kantorns adress i York. Jag tackar för hjälpen och går därifrån. Vilket antiklimax. Jag har laddat i tre veckor för detta. Eller sju år om man så vill. Nu är det som om luften går ur mig. Jag hinner inte ta mig till York också, jag har bara en dag på mig. Jag får återvända hem och planera en ny resa.

Men nu är det alltså april 2015. Jag är i London och ska bo en natt på hotell innan jag reser vidare med tåget till York. På kvällen går jag på en körkonsert i  St Martin in the Fields-kyrkan just intill Trafalgar Square. "British  Choral Classics" – vad kunde passa bättre som uppladdning? Efter konserten promenerar jag till välkända och populära Gordons Wine Bar på Villiers Street, nedanför Charing Cross mot Themsen till.

Jag går fram till bardisken och beställer ett glas vitt vin. Det har varit en lång dag och jag behöver någonstans att sitta. Men det är ont om lediga sittplatser. Jag ser två män runt 35 vid ett bord för tre och går fram.

– Får jag slå mig ned?

De tittar upp från sitt samtal och nickar. Jag sätter mig på den lediga pallen, smakar på vinet och plockar upp konsertprogrammet ur kavajfickan. I ögonvrån ser jag de två männen titta lite småleende på varandra.  Den ene plockar fram något och lägger det på bordet så att jag kan se. Jag tittar upp och ser honom småskratta.

– Vi måste ha varit på samma konsert.

– Ja, det verkar visst så, svarar jag och ler.  Vad tyckte ni?

– Ja, engelska gosskörer är de bästa eller hur, eller kanske svenska.

– Hupp, där ser man, säger jag. Jag säger inte emot. Jag kanske ska presentera mig, Erik Jakobs, jag kommer från Sverige.

De ser förvånat på varandra.

– Ja, Daniel Hayes Ford heter jag.  Och det här är min gode vän Hampus.

– Hampus Lindgren, också svensk.

– Ja, jag sjöng i gosskör när jag var liten, säger jag.

– Vi med, skrattar Hampus.

Det här känns då lite märkligt, ett närmast osannolikt sammanträffande med tanke på mitt mål med resan. Och nu träffar jag en engelsman och en svensk som också sjungit i gosskör. Det ska bli ännu märkligare. Jag berättar lite svävande om varför jag är i England. Jag ska besöka min körledare från ungdomen. Han flyttade till England i början av sjuttiotalet. Hampus och Daniel tittar på varandra med höjda ögonbryn.

– Han hamnade i Cambridge så småningom, säger jag.

– Men det måste ju vara ...

– Vi hade en svensk med engelskt namn i vår kör, Cambridgeshire Boys' Choir, avbryter Daniel.

– Det kan inte vara sant, utbrister jag. Vi måste tala om samma person. Vad hette han?

De nämner kantorns engelska namn och jag känner att jag råkat ut för ett närmast gudomligt ingripande. Här är jag alltså på väg konfrontera kantorn och möter av en slump två personer som sjungit för honom i England. En svensk och en engelsman. Det är ju bara för mycket.

– Vi har träffats för att vi har gemensamma erfarenheter, jag och Daniel, säger Hampus. Vi planerar att göra något.

– Hur menar du? Erfarenheter av kantorn? Ja vi kallade honom så.

– Mm, och de är inte positiva.

– Men det är ju just därför jag är i England nu. För att få ordning på min egen historia, säger jag. För att bli fri från något som hände när jag var barn, för 45 år sedan

– Har vi varit med om samma sak, frågar Daniel.

– Jag vet inte, men det här är alltför märkligt. Jag måste nog berätta, säger jag.

Så jag berättar min historia om S:t Eriks gosskör. Om övergreppen, om ryktena, om lukten, lynnigheten, disciplinen och bestraffningarna. Jag berättar om resorna till England, Danmark, Norge och olika platser i Sverige, om Jakobs skola, sovsalar och om andra vuxna män som rörde sig i körens utkanter. Hampus och Daniel ser mer och mer häpna och tagna ut. De nickar och de hummar instämmande. När jag är klar kommer så deras berättelse som i det allra mesta stämmer överens med min egen. Det är den diaboliska Janusfiguren, den rastlöse jägaren, den lismande pedofilen, den småpojksälskande våldtäktsmannen, straffen, ilskan. Allt finns där, även det abrupta slutet och flykten.

Sedan börjar vi  tala om upprättelse, om att få bli hel. Hur kan man bli fri från en skam som burits hela livet? Som gjort att man inte kunnat älska sig själv för den man är. Som hindrat en från att ta hand om sig själv. Den där skammen som får en att ständigt försöka bevisa sitt värde. Vilken väg ska man egentligen gå? Hur ska man hantera källan till skammen? Vi är alla tre egentligen inne på samma väg.

– Ett rejält dråpslag som utsätter honom för samma förnedring, säger Hampus.

– Ja, ren och skär hämnd. Den skulle sitta skönt, fyller jag på.

– Exponering i offentligheten, så att han får smaka på och känna skam.

– Ja, det är dit man vill, säger Daniel.

– Jag har börjat skriva på nätet om det här men det har inte gett så mycket effekt på det sättet. Mer som bearbetning. Och att dela med mig till andra som är drabbade på samma sätt. För att de ska veta att de inte är ensamma. Att det finns någon att dela med. Också att han ska veta vad han gjort förstås, och tvingas att fundera. Detta har tagit mig en bra bit på väg, men det är ändå som om jag behöver något omvälvande. Hämnden. Jag har funderat mycket kring den. Skulle den kunna fungera förlösande? Som ett sätt att slutligen bli fri.

Jag berättar om mina funderingar kring hämnd och vad den kan göra med den som hämnas. Hur jag stod utanför kantorns hus i Spanien och funderade över hämnden, och kom fram till att jag borde avstå. Men att det var ett intellektuellt beslut. Och nu har det gått sju år. Under den tiden har hämnden hela tiden poppat upp i mitt huvud som den slutliga lösningen. Och det var tanken på hämnd som fick mig att börja skriva och publicera på nätet, det var först efter ett tag som jag insåg att skrivandet var en bearbetning som minskade det omedelbara behovet av hämnd. Men ändå, den dyker upp som alternativ. Men hämnden, gör som sagt inte slut på något utan blir istället början på något nytt. Lidande. Hos flera. Så frågan är vad man ska gå på: Förnuft eller känsla, förlåtelse eller hämnd.

Vinglasen har blivit tomma. Jag frågar om jag får bjuda på en runda. Något starkare kanske. Varsin gin och tonic. Jag går till baren och beställer. Medan bartendern gör i ordning min beställning tittar jag bort mot Hampus och Daniel. Jag ser hur de diskuterar ivrigt. Hampus ser bekymrad ut, Daniel lutar sig fram mot honom, försöker ta hans hand. Ser ut att försöka lugna. Hampus ser ut att ilskna till. Jag känner hur vreden åter får sitt grepp om mig och hur begäret efter hämnd bryter fram. En händelse i Sveg 1970 gör sig påmind.

Lämnad i Sveg

Bakljusen på bussen blir mindre och mindre, och det som först tett sig helt overkligt växer långsamt fram som ett faktum. Karl Johan står på landsvägen i utkanten av Sveg och känner rädslan smyga sig på. De andra pojkarna är i bussen på väg hem. Jag är här. Bussen vänder nog snart och kommer tillbaka. Kanton vill bara skrämmas. Han tänker tanken men vet i samma stund att den inte stämmer. Kantorn har straffat hårt tidigare. Det kommer ingen buss och paniken börjar krypa fram. Varför jag? Vad ska jag göra? De andra då?

Det är den 3 april 1970 och S:t Eriks gosskör har just startat hemresan till Stockolm efter en konsertturné i Jämtland, Härjedalen och Medelpad . Konserter har genomförts i Lidens kyrka på långfredagen, Fors kyrka på påskafton, Östersunds kyrka på påskdagen och Svegs kyrka på annandagen.

Det hade börjat med lite smågnabb vid frukosten. Några av gossarna hade slängt lite gröt mot varandra på lek. Kantorn hade fått ett utbrott men lugnat sig efter att ha varnat och hotat med konsekvenser om det blev ytterligare bus. Sedan skulle de kliva på  bussen och småknuffades lite i dörröppningen. Kantorn hade harklat sig och de hade stillat sig. Men så, väl uppe på bussen, blir det tjafs om sittplatser. En liten knuff leder till det ena som leder till det andra. Och kantorn får nog. Han tar sikte på Karl Johan.

– Ja, här slutar det för din del. Kan du inte följa reglerna går det bra att kliva av. Ut med dig bara. Det kanske kan lära dig. Varsågod, kliv av.

Med ilska och stål i blicken knuffar kantorn ut Karl Johan ur bussen. Ingen av gossarna vågar titta eller säga något. Han kan ju inte mena allvar heller. Det är väl ett skrämskott, ett hot om vad som kan hända om det blir mer bus.

Så står Karl Johan, 10 år, lämnad på en landsväg utanför Sveg. Bussen med de övriga korgossarna fortsätter mot Stockholm. Ingen tar hans parti, ingen säger något, ingen av de andra vuxna. Att kantorn kör med engelsk disciplin är känt. Men att lämna ett barn på landsväg femtio mil hemifrån ...

Bartendern ställer fram tre gin och tonic på disken och jag är tillbaka i London 2015. Ilskan kommer över mig och tanken på hämnd känns åter helt självklar. Nu måste jag äntligen göra något som får slut på allt detta en gång för alla. Med drinkarna återvänder jag till Hampus och Daniel.

fortsättning följer