Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 2

Detta är del 2 i berättelsen om jakten på kantorn. Del 1 publicerades den 24 april.

Nu gick vi in för landning i Malaga. Jag såg ut genom flyplansfönstret på den blå junihimlen och över det öppna havet – och jag kände mig just då fri. Samtidigt spirade melankolin i bröstet, när jag tänkte på livet. Som är så öppet och fyllt av möjligheter, en räcka tomma pappersark som vi får fylla med vad vi vill. Ändå har det en förmåga att stänga in och låsa fast oss i mönster och vanor vi egentligen inte själva väljer. I barndomen var en blå himmel en blå himmel som väckte lust och glädje, dagen gick som den ville och fylldes med nya upplevelser. Ny dag, nytt liv. Än hade inga spärrar satt in. Men när slutade jag vara i nuet för att i stället hela tiden tänka framåt eller älta det som det redan varit? Var det då, 1970, som jag slutade vara  det orädda och livsnyfikna barnet och blev den beräknande och planerande "vuxne" som undvek människor och verklig närhet för att skydda sig från nya svek och besvikelser.

Jag tänkte på alla gånger jag varit Farinelli. Turnéerna, teatern, talen, konserterna, inspelningarna och föreläsningarna. Det har varit då som hela min person och mina sinnen har trätt in i en märklig och upphöjd närvaro med total koncentration och livskänsla och fokusering. Denna närvaro har varit kortvarig men åtråvärd till den grad att livet i övrigt fått stå tillbaka. Andras uppskattning och uppmärksamhet av mina prestationer, eller åtminstone inte blottande av det värdelösa ting som jag fått veta att jag egentligen var, blev mitt mål och mitt mönster utan att jag själv visste om det.

På flygplatsen hyr jag en bil. Jag har bokat rum på Fuengirola Beach Hotel. Jag vet inte mycket om byn Mijas Costa, bara att den ligger uppe i bergen ovanför Fuengirola. Jag checkar in på hotellet och får ett rum med utsikt över havet. Efter att ha bytt om tar jag en promenad. Jag hamnar vid Svenska kyrkan i Fuengirola och ser ett anslag om 2007 års midsommarfirande. Jag knackar på. En man i 40-årsåldern öppnar och jag framför mitt ärende. Jag söker alltså en släkting jag inte träffat på många år. Han är cirka 70 och kyrkomusiker. Gift med en engelska kvinna.

– Jag kanske vet vem det är du menar.

– Jaha.

– Mm, den jag tänker på kommer hit då och då. Inte omöjligt att han kommer på midsommarfirandet.

– Vet du var han bor?

– Ja, jag tror att jag har hans adress. Vänta lite.

Han kommer tillbaka med en post-it-lapp. Det är en adress i Mijas Costa, så det måste ju stämma.

– Fantastiskt, säger jag. Äntligen på rätt spår.

Jag tackar och säger att jag kanske kommer på midsommar. Men jag kan inte vänta tills dess. Jag känner mig spänd och upprymd. Plötsligt känner jag också en viss nervositet eller tvekan. Men vad ska jag göra då, när jag träffar honom? Vad ska jag säga? Jag tar en promenad längs stranden för att reda ut tankarna.

Hur hade jag hamnat här och vart skulle det leda? 1989 hade jag börjat sjunga i kör igen. Min lillebror hade lockat med mig till en kör. Det visade sig att jag fortfarande kunde sjunga hyfsat i körsammanhang, men att allt vad jag lärt om musikteori och notläsning var som raderat. Nu väcktes åter mitt intresse för kör- och kyrkomusik. Jag började köpa skivor och gå på konserter, gärna med gosskörer. Det var inget medvetet steg; händelserna i början av 70-talet var fortfarande förvisade till mörka skrymslen jag inte var medveten om. Sökandet i gosskörsmusiken var nog snarare en omedveten eller undermedveten rörelse i riktning mot det som förr eller senare behövde konfronteras. Men en händelse 1993 skulle komma att skaka om och väcka mig.

Cambridgeshire Boys' Choir stod det på konsertaffischen. Verk av bland annat Gibbons, Victoria, Franck och Mozart. Det ringde klockor. Och så dirigenten. Delar av efternamnet väckte något. Men förnamnet och efternamnets andra hälft stämde inte. De var engelska. Cambridge, en gosskör från Cambridge. Det måste jag få uppleva live. Några dagar senare står jag utanför kyrkan där konserten ska äga rum. Jag har hunnit tänka och namnets innebörd står klar. Kan det vara han,  ledaren för S:t Eriks gosskör? Han hade ju stuckit till England. Jag går in. Det är tunnsått med åhörare, men än återstår 20 minuter. Jag väljer en plats intill altargången, ungefär mitt i kyrkan.

Eter ett tag börjar det röra sig i bakre delen av kyrkan Jag hör fniss och pojkgnabb, som tystnar snabbt efter en skarp tillrättavisning. Jag känner ett svagt obehag och letar i minnet men hittar inte riktigt fram. Kyrkan börjar fyllas och sorlet dämpar de små körpojkarnas röster. De börjar formera sig för att tåga in. Jag vrider på huvudet och ser dem stå på två led. Jag ser också nacken på körledaren och känner en ilning i magtrakten. Han stoppar handen i kavajfickan och plockar fram en stämgaffel. Så  vrider han lite på huvudet och tittar ut över kyrkan. Min mage drar ihop sig samtidigt som hans blick möter min. Så slår han stämgaffeln mot tummen och ger ton. Han lyfter händerna och slår in. Kören börjar sjunga ingångshymnen, Alta Trinita Beata. Kören står kvar på sin plats medan körledaren går längs mittgången. I höjd med min bänkrad stannar han upp. Han fortsätter dirigera och ger tecken till kören att börja tåga in. Han blir stående alldeles nära min plats och en flod av syn- och doftminnen sköljer över mig. Byxorna uppdragna över magen, den kalla och lealösa blicken, magen som putar och dallrar, det tunna håret. Och så doften, den tunga, blandningen av gammal svett, rakvatten och whisky. Jag känner hur magen börjar vända sig och hur kraften strömmar ut ur min kropp. Jag försöker resa mig för att fly men blir sittande och känner hur saliven utsöndras i munnen. Det är kantorn! Så är kören i höjd med mig och kantorn tågar framåt tillsammans med gossebarnen. Jag lyckas resa mig och stapplar ut ur kyrkan. Jag tar mig till pub, beställer in en öl och försöker tränga undan det jag varit med om och de minnen det väckt. Och det fungerar ju ett tag, men så är bollen där igen och vill upp till ytan. Och ingen orkar hålla emot hela livet.

Nu har jag gått i över en timme längs stranden i Fuengirola. Det är sen eftermiddag och det är närmast folktomt. Enstaka vandrare rör sig längs vattenbrynet och någon joggare stretchar med blicken vänd mot den värmande solen. Det är lojt och slött. Några barer är ändå öppna, och solstolar finns utställda. Det hörs lugn och avspänd musik från barerna. Reagge och blues, gregoriansk munksång. Munksång. I en solstol ligger en äldre man och halvsover med öppen mun. Han är fetlagd och blottar en vit mage som hänger över byxkanten. När en vandrare närmar sig väcks något minne och en värme gör sig påmind. Vem är det som kommer? Jag närmar mig men har ännu inte insett. Men den äldre mannen anar något.

Jag är i Spanien nu eftersom jag vet något, jag har fått upp ett spår. Men vad jag ska göra är jag osäker på. Och att jag skulle stöta på gubben som av en händelse är inget jag räknat med. Jag har inte förberett mig eller funderat över hur jag ska reagera. Rädsla eller hat. Flykt  eller angrepp. Hämnd eller försoning. När jag närmar mig den gamle mannen går det långsamt upp för mig att jag kommit fram. Jag skyndar på stegen. Han får inte komma undan. Mannen tar sig långsamt upp ur stolen. Han känner ett obehag i magen, paniken är nära. När vandraren ökar farten hör han en sopranröst inom sig: Laudate, laudate dominum.

Jag rusar framåt. Jag känner igen figuren, hållningen och nacken, magen och håret. Och åter faller jag genom tid och rum ner i rädslans svarta hål. Med fem meter kvar möter jag den kalla, stålhårda blicken och ändrar riktning. Jag går med bestämda steg fram mot baren och sätter mig på en stol. Med gregorianiken mässande i bakgrunden får jag en öl framför mig. Efter ett par klunkar och några minuters eftertanke vänder jag mig om för att göra ett nytt försök. Mannen är borta. Jag hör en bil starta och reser mig upp för att spana. En liten blå Seat rullar långsamt iväg på den lilla grusvägen.

– Jag tyckte att jag kände igen honom, han som just gick, säger jag till bartendern. Svensk va?

– Jag vet inte riktigt, svarar bartendern. Kanske engelsman. Hans fru är engelska i alla fall.

– Kommer han hit ofta? Jag tror att det är någon jag kände när jag var barn.

– Mm, han kommer ibland på eftermiddagen. Ligger och tittar på havet, tar en öl och slumrar. Han vill att vi spelar munksång eller allra helst gosskörer. Ibland gör vi det. Det beror lite på, om det är mycket folk eller inte. Det är inte vad alla vill höra på stranden precis.

– Okej, vet du vad han heter eller var han bor?

– Jag tror att jag hört något om Mijas Costa, en by uppåt bergen.

– Tack, jag tror att jag tar en tur dit i morgon.

Jag dricker upp min öl och vandrar långsamt tillbaka till mitt hotell. Det var väl tusan. Jag hade honom ju mitt framför mig och så vågade jag inte. Det var som om jag inte visste vad jag skulle göra eller säga. Och känslan när tiden rusade; det är som om han fortfarande har mig i ett grepp. Om jag ger mig på honom kommer ju allt att komma tillbaka, kanske kommer det att avslöjas. Tänk om det blir rättssak, vem är det då som hamnar i fokus? Kan jag betala det priset? Vill jag stå med den skammen?

fortsättning följer