St Erik

St Erik

tisdag 3 juni 2014

Rösten av en som ropar i öknen




Det är en varm dag i augusti 1969. Om några veckor fyller pojken elva. Stockholms city känns tomt, närmast övergivet. Det är sommartempo. Få människor rör sig på gatorna. Det är glest mellan bilarna. Många butiker håller semesterstängt. Det hettar och det är märkvärdig tyst. Det luktar asfalt. Det dammar.

 

Nu kommer pojken upp från svalkan på Hötorgets tunnelbanestation och kliver ut i värmen på Kungsgatans trottoar. På andra sidan gatan ser han biografen Royals neonskyltar och affischer, med reklam för Ådalen 31 och den kommande premiären på Slaget om England.  Han tar till vänster och går lite tvekande i riktning mot Stureplan, spänd på att upptäcka och samtidigt orolig och lite rädd. Det är första gången han rör sig ensam och på eget ansvar inne i stan.

Om några veckor ska han börja i Jakobs skola på Brunnsgatan. Som han har rest denna förmiddag kommer han att resa varje skoldag de kommande två åren: Tunnelbana från förorten 25 minuter till Hötorget, inga byten, sitta i mitten av tåget, alltid i fjärde vagnen första dörrparet, rulltrappan i mitten av perrongen upp till tunnelbanehallen, uppgång Kungsgatan, komma upp för trappan och se rakt in i Ströms herrekiperings skyltning, ta vänster förbi schweiziska turistbyrån och sedan gå Kungsgatan ned. Småningom efter att ha passerat biografen Saga, ta trapporna upp till vänster under andra bron precis före Ambassadeur, känna doften av pommes frites från grillkiosken på mittavsatsen. Småspringa sista biten upp till och fram på Regeringsgatan, svänga ned höger på Brunnsgatan, ruscha de sista femtio nedförsmetrarna, sedan höger in till skolans port, genom valvet med pingisbordet, upp för trappan och ut på skolgården.

Men hela den vägen har han ännu inte inpräntad. Efter att ha passerat Meeths och Norrlandscenter tar han i dag i stället vid den första Kungsbron den långa trappan upp till Malmskillnadsgatan. När han nått toppen, tvekar han kort och försöker komma ihåg mammas instruktion. ”Gå bara rakt fram när du kommer upp för trappan”. Plötsligt känner han sig rädd. Han tänker på det han hört om de här kvarteren. En arbetskamrat till pappa som mördats med kniv. Han känner sig osäker på om han ska hitta tillbaka till tunnelbanan igen. Hur gör man då? Det är tyst och tomt, som i den där boken han just läst om att vara ensam kvar efter bomben. Så ser han brandstationen som mamma talade om lite längre fram på andra sidan gatan. Och strax intill brandstationen ligger konditori Pops med sin ljusskylt av runda lampbollar där han senare för första gången ska se ett flipperspel och en jukebox. Johannes brandstation, så var det, samma som kyrkan.

Han börjar gå längs Malmskillnadsgatan, korsar Apelbergsgatan och ser ner mot Sveavägen till vänster. Sedan fortsätter han förbi 45:an och kommer fram till hörnet där trapporna går ned mot Tunnelgatan. Och han är framme vid Johannesplan, har brandstationen tvärs över, korsar gatan och tar in på kyrkogården. En tyst och mjukvarm augustikänsla kommer över honom. Det är utblommat, naturen har stillat sig och bereder sig inför förfallet. Människorna lämnar den i fred.


Gångvägen fram mot den breda trappan upp mot kyrkan är grusad och kantas av gravstenar. Det står några soffor utplacerade. Det dammar när han sparkar med sandalerna. Så tomt det är. Så tyst. Är han sen? Han skyndar på lite. När han är framme vid trappan hör han orgeltoner och stelnar till. Tänk om han är sen. Han småspringer upp för trappan och fram mot kyrkporten som står öppen. Nu hör han en sopranröst också. Laudate Dominum klingar med späd och rund pojkröst i kyrkan. Han är sen.

Han tvekar i porten. Kanske han ska vända om. Han blev sjuk. Hade glömt alban och korset. Tunnelbanan stannade. Men vad ska han säga till mamma? Inifrån kyrkan hör han hur sopranen gör en drill och ett ritardando, ett litet diminuendo, och så ska kören komma in a tempo. Men det förblir tyst. Några lågmälda röster ekar i kyrkorummet. Han kliver in för att se och inser att han är först. Han tittar på klockan. Kvart i. De andra körpojkarna har inte kommit än. Olle hade kommit tidigare för att repetera sitt solo med kantorn.

Han tassar upp för trappan till orgelläktaren, lite försiktigt. Något får honom att inte vilja störa. På näst sista trappsteget stannar han till och kikar ut på läktaren. Han ser kantorns ryggtavla och breda bak där han sitter vid orgeln. Olle står intill. De pratar och kantorn pekar med ena handen på något i noterna. Den andra handen rör sig långsamt fram och tillbaka över Olles nacke.  "Så här ..." Han börjar spela en melodislinga med höger hand. Den vänstra rör sig ned över Olles rygg, stannar på skinkorna och smeker dem långsamt. Olle står blick stilla.

 

Pojken backar tyst ner för trappan. Det var något konstigt, något han inte förstår. Något var fel, men vad, och vad ska han göra? Väl nere springer han tyst ut ur kyrkan och sätter sig på avsatsen utanför porten. Den mjuka hettan och den mogna grönskan slår emot honom. Tankarna väljer sin väg, bort från det märkliga, till det som han kan förstå. Fotboll, klätterträdet, den nya cykeln.

Efter några minuter kommer pojkar gående från Johannesplan och upp längs grusgången. De tävlar upp för trappan, stannar till och hejar på pojken. Samtidigt som de hör fler pojkar i trappan, kliver de tillsammans in till repetitionen. I tid.

Upp för trappan till orgelläktaren igen, och det kommer tillbaka till honom i bilder. Vad var det? Det var säkert inget. Han trycker undan tanken. Sådant som vuxna gör. Nu är det annat. Gossarna ställer upp sig snyggt och prydligt med sina pärmar med guldtryck. Repetitionen ska börja, men helt stilla är det ju inte.

– Skärpning nu här, hugger kantorn till med vässad röst. Konserten börjar om två timmar. Vi har en timme för repetition och sedan en timme för vila och att klä om. Fem minuter i fem ställer vi upp på två led längst bak i kyrkan. Men nu repeterar vi.

This is the record of John av Orlando Gibbons inleds med ett instrumentalparti. I dag ska det spelas på orgel av kantorn själv. Efter det inledande partiet följer ett sångsolistparti, där en countertenor sjunger den tonsatta texten ur Johannesevangeliet 1:19-23. Därefter vidtar växelsång mellan solisten och kören. I texten förnekar Johannes döparen att han själv är den som de utsända söker. Han är inte Messias, inte Elias och inte profeten. Han är rösten av en som ropar i öknen.

När de under repetitionen nått fram till detta stycke, visar det sig att den tänkte sångsolisten inte är på plats.

– Jag får ta det inledande solopartiet själv så länge, så får vi se sen, säger kantorn småleende.

Pojken undrar lite nervöst hur det ska gå, det är ju speciellt att sjunga så där högt. Det låter som en tjej nästan, det brukar inte vuxna göra. Gossarna tittar lite försiktigt och undrande på varandra. Pojken förstår att andra tänker likadant. En oro sprider sig. Kantorn spelar orgelintroduktionen. Pojken betraktar honom från sidan. Han ser svetten i pannan, svettringarna under armarna på nylonskjortan, den blanka, tunt behårade hjässan och valkarna i nacken. Och så ansiktsuttrycket, i gränslandet, till synes småleende, men med en blick som inte stämmer. Kyligt klar och samtidigt vattnig. Pojken känner obehag och de märkliga bilderna från tidigare på dagen kommer tillbaka. Samtidigt får han känslan av att han upplevt detta tidigare. Var då? På båten till England? I Bradford on Avon? Lerum? Oslo? Norra vi? Svanskog? Han får inte fatt på det.

Men nu kommer sången igång. "This is the record of John, when the Jews sent priests and Levites ..." Kantorns röst bär fint trots det höga läget. Rösten växlar mellan falsett och full röst utan märkbara skarvar. Gossarna tittar på varandra, som för att få bekräftelse på att det kommer att fungera. Kören genomför sina partier med självförtroende och precision. Gossarna känner att de är med om något speciellt. När stycket är slut applåderar de spontant. Kantorn vänder sig mot dem. Även han är med om något speciellt, något han längtat efter och fantiserat om länge. Det pirrar i underlivet, inte långt från extasens höjdpunkt.

"Jag får sjunga som en liten gosse, med andra små gossar. Jag är en av dem. De beundrar mig och älskar mig. Jag har dessa söta, välartade och dresserade körgossar, ja hela situationen, helt i min hand. Vi är jämlikar. Jag älskar dem och de älskar mig." Kantorn går i barndom och illusion men behåller kontrollen. Höjdpunkten kvarstår. Maktutövningen och den förlösande känslan när den biter och kontrollen bekräftas, när han själv äntligen styr sin egen extas. Den kommer nu.

Pojken ser hur kantorn byter skepnad igen: Ögonen blir vattniga, anletsdragen slätas ut, mungiporna dras lätt uppåt. Kantorn ser ut att försvinna bort i sig själv. Pojken ser hur hans mun öppnas.

- Kanske kan jag ta de här solopartierna själv, för det verkar ju som om solisten inte kommer.

Efter någon sekunds tystnad hör pojken sig själv säga ett utdraget "ja". Och han är inte ensam. 40 pojkögonpar ser med beundran på kantorn och säger samma sak. Samtidigt ser han hur kantorns blick försvinner ännu längre bort, hur hans kropp sjunker ihop något och hur han tar sig åt skrevet. Därefter slår det omedelbart om och den engelska pojkskoledisciplinen sätts an med en iskall maktblick. Pojken tittar snabbt åt sidan och känner obehaget av att ha blivit spelad på, spelad med. Vad var det som hände? Det var inte jag som bestämde, tänker pojken. Han känner sig smutsig och utnyttjad av gubben som tror att han sjunger fint. Eller vet han att han inte gör det? Fanns det någon solist som skulle komma?

Alla frågor ekar i pojkens  huvud, men att uttala dem högt, så att någon hör, det vågar han inte. Ska han bli straffad då? Utfrusen? Han hör sig själv som rösten av en som ropar i öknen.