Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 5

Detta är del 5 (av 6) i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april
Del 4 publicerades den 6 maj

Jag ställer glasen på bordet och sätter mig. Efter att vi skålat och smakat börjar Daniel berätta om diskussionen de haft medan jag varit borta. Han hade fört fram en ny tanke: Inför hot om hämnd eller offentlig exponering skulle kantorn tvingas att be om ursäkt personligen till var och en som han skadat. Hampus hade blivit upprörd och haft svårt att släppa tanken på hämnd. Såväl hämnd som ursäkt skulle visserligen tvinga ned kantorn på knä, han skulle förödmjukas och tvingas ödmjuka sig. Men att få en ursäkt skulle inte ge samma förlösande känsla hos mottagaren som hämnd, åtminstone inte för Hampus själv.

– Hur ser du på det, frågar Hampus. Du har tänkt och skrivit mycket. Vad har du kommit fram till.

Jag berättar om händelsen i Sveg som jag kom att tänka när jag stod vid bardisken, och om de starka känslor som rördes upp inom mig. Om hur tanken på hämnd automatiskt hoppar fram när sådana episoder gör si påminda.

– Så, på kort sikt och känslomässigt känns nog hämnd som det självklara alternativet, säger jag. Att förödmjuka och få sin katarsis på det sättet. Men frågan är om ett sådant reningsbad fungerar på lång sikt. Smutsen kommer nog tillbaka, fast i annan form och i annat läge.

– Vad menar du egentligen, säger Hampus.

– Så här. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra. Stod ju utanför hans hus i Spanien och hade chansen att hämnas. Men hur skulle det påverka mig? Vill jag vara en hämnare. Ska han ha fått göra mig till en människa som hämnas? Vem har då vunnit? Och hur skulle jag kunna leva med att avsiktligt ha skadat en annan människa. Känslomässigt är det en lösning, ja. Men intellektuellt? Nej, jag vete fan ...

– Men att tvinga honom att be om ursäkt då, säger Daniel. Vi söker upp honom och hotar att exponera honom eller hämnas på något annat sätt. Sen säger vi att han kan slippa om han ärligen ber om ursäkt inför oss till alla som han varit på. Vi spelar in det på film och visar för de korgossar som vill se.

– Men då ska han stå på sina knän när han gör det, säger Hampus.

– Och sen måste han ställa upp på att kommunicera med de gossar som vill ha kontakt, fortsätter Daniel. Om han inte sköter det, ja då  har vi hotet om exponering.

– Mm, det kanske kan funka, säger jag. Men jag vet inte riktigt. Jag känner mig osäker. Det är två saker jag tänker på.  Vi får inte glömma att han är en människa, oavsett vad han gjort är han ändå en människa.

– Ja, kan man verkligen säga det, invänder Daniel. I teorin, ja. Men i praktiken ... Men okej, låt gå för det.

– Sedan funderar jag lite över vad som händer när han ber om ursäkt, fortsätter jag. Vad som händer hos den som tar emot ursäkten? Får inte den som en tyngd på sig? Ett krav som måste uppfyllas. Jag vet inte om jag kan ta emot en ursäkt, en bön om förlåtelse som det är, utan att också känna att jag måste besvara den och säga att jag förlåter. Då har han ju på nytt skaffat sig makt över mig, tvingar mig till att göra något och tar ny plats i mitt medvetande. Så det där med förlåtelsen får han kanske ta med sin skapare.

– Du har en poäng, säger Daniel. Så oavsett vad vi väljer, hämnd eller krav på ursäkt, så behåller han sitt grepp om oss.

– Ungefär så ja. Men hur hittar vi en lösning som vi valt själva och som låter oss gå vidare i livet, med stolthet över vad vi är och vad vi gjort. En lösning som befriar oss och renar oss från hat och skam samtidigt som den lägger tyngden av att tvingas agera på honom.

Diskussionen fortsätter under ytterligare några GT-rundor.  Daniel och Hampus är yngre än jag och fortfarande i början av sin resa. De har just bestämt sig för att våga ta itu med sig själva och göra något. Jag har ju en lång process bakom mig och har hunnit fundera över de olika alternativen. Jag börjar närma mig ett beslut. Vi enas slutligen om att detta är inte något vi kan göra tillsammans. Var och en måste komma fram till sin lösning. De är dock glada över att ha träffat mig; de har fått en bekräftelse på att de inte är galna eller ensamma och har fått en start på sin egen resa mot upprättelse. Innan vi skiljs åt enas vi om att det är en bra lösning att informera katolska kyrkan och ge den så mycket information som möjligt.

– Jag kommer att skicka all info, med namn på gossar och inblandade vuxna, till generalvikarien vid Stockholms katolska stift., säger jag De påstår ju att de tar pedofilifrågan på allvar, så nu är det upp till bevis för dem då.

Så skiljs vi åt och efter en orolig natt på hotellet är jag trött och vimmelkantig. Huvudet dunkar efter drinkarna. Men nu är det dags. Jag tar mig till Kings Cross-stationen, hittar perrongen och kliver på 10.30-tåget. Jag har två timmars resa framför mig, innan vi ankommer till York 12.32

Skenskarvarna dunkar fram en rytm som det var länge sedan jag hörde. Jag är fast besluten efter gårdagskvällens möte på puben men samtidigt spänd och uppjagad över vad som väntar vid ankomsten. Jag försöker koppla av. Dunket från skenskarvarna vaggar in mig i vila och tankarna far. Du dunk du dunk, du dunk du dunk. Ur minnet blandar sig rytmen med en ramsa som läses fram i samma monotona mönster. "Rom KorGaleffil, Kol Thessalontim, Tit Fil Hebreer." Ramsan maler på i takt med skendunket och blir ett meditationsmantra som sänder mig i tid och rum till våren 1970 och Brunnsgatan 11 i Stockholm.

Rom KorGaleffil ...

Det är lektion i kristendom i Jakobs skola. I årskurs 6 klassrum har femmornas korgossar samlats för lektion med sexornas klassföreståndare, kantorn. Längst bak i klassrummet är det möblerat för de dagliga körövningarna och under dagens lektion sitter gossarna där i en halvcirkel.

– Idag ska ni få lära er en trollformel, säger kantorn.

Gossarna lystrar. Det låter spännande.

– Här ska ni får höra. Rom KorGaleffil, Kol Thessalontim, Tit Fil Hebreer, mässar kantorn och upprepar två gånger.

– Så där ja, nu prövar vi att läsa tillsammans i takt.

Gossarna försöker och det går väl så där. Men efter ett tiotal försök sitter ramsan något så när.

– Jaha ja pojkar, nu kan ni alltså namnet på  Paulus brev. De som finns i Nya testamentet.

15 ögonpar ser frågande på kantorn.

– Ja, aposteln Paulus skrev alltså brev till kristna på olika platser runt Medelhavet. Det var brev till de kristna i Rom, Korinth, Galatien, Efesos, Fillipi, Kolossai och Thessalonike. Han skrev till sina medarbetare  Timotheos, Titus och Filemon. Och så skrev han brevet till hebreerna. Namnen på de där breven ska ni alltså kunna. Och kan ni trollformeln så går det lättare. Nu tar vi ramsan i tur och ordning.

Kantorn ställer sig utanför halvcirkeln, bakom ryggen på den första gossen. Han lägger händerna på hans axlar och ber honom att säga trollformeln. Gossen börjar läsa men fastnar på Fil. Kantorn tar då om och läser själv hela ramsan samtidigt som han klappar honom rytmiskt på axlarna. Sedan får gossen försöka på nytt. Nu fastnar han på Tit. Kantorn greppar gossens nacke.

– Valdemar, hopplöst fall, ler kantorn hånfullt. Ja, vi får väl ta nästa lille gubbe då.

Kantorn flyttar sig ett steg och ställer sig bakom nästa gosse, Jonas, som rycker till när handen tar tag i hans nacke. Pojken själv sitter som nummer fem och ser i ögonvrån hur Jonas greppar hårt om läroboken.

– Nu är det din tur att trolla Lill-Jonas, säger kantorn. Varsågod.

Jonas läser med svag röst. Han läser rytmiskt och det blir rätt. Kantorn rör sin hand i takt upp och ned längs gossen nacke.

– Utmärkt! En gång till, men lite starkare den här gången. Och med fin jämn rytm.

Jonas ser lättad ut och läser på nytt. Kantorn stryker hans nacke rytmiskt med handen. Vänster hand ligger inte längre kvar på gossen axel.

– Strålande, utropar kantorn.

Det glöder i hans ögon och han småler medan han flyttar sig ännu ett steg utmed halvcirkeln. Han står nu bakom den tredje gossen. Han ser sig omkring och småler förväntansfullt.

– Nu ska vi se hur det går för Stig här.

Kantorn stryker över Stigs hår med vänster hand. Höger hand har han nu i byxfickan.

– Varsågod, börja!

Det går inget vidare för Stig med ramsan. Kantorn småler bistert, pekar mot Stig och skakar på huvudet samtidigt som handen i byxfickan börjar röra sig rytmiskt. Pojken ser Stigs ansikte dras ihop och en ensam tår som rinner ned för hans kind.

– Jag ska lära dig jag, Stig. Hur svårt kan det vara egentligen?

Han läser ramsan rytmiskt,  med vänster hand i Stig hår och med högerhanden i en tydlig och bestämd rörelse i sin byxficka.

– Nå, ska du försöka nu, eller är du helt enkelt för dum?

Stig svarar inte. Kantorns blick blir skarpare och handen rör sig långsammare i byxan. Han vänder sig mot Pojken som möter den tomma blick han känner igen från händelsen i Johannes kyrka några månader tidigare. Kantorn låser fast pojken med blicken och närmar sig långsamt. Det hugger i pojkens mage och han vänder bort blicken. Han är rädd och sinnena är på helspänn. Tiden stannar och som i ett vacuum hör han kantorns nylonskjorta prassla, hans hand röra sig mot byxans terylentyg och hans tunga andetag öka takten. Pojken känner doften av armsvett, flottigt hår och unket rakvatten. Men också en annan doft, utan namn. Som det luktar på herrtoaletten på Råsunda när tiotals gubbar står på rad med snoppen utanför byxan. Eller som på toaletten i herrarnas omklädningsrum på Åkeshovsbadet. Dofterna blir starkare och pojken håller andan för att inte kväljas men vågar inte hålla för näsan. Kantorn står bakom pojken och det rytmiska ljudet i byxan bara pågår. Han flåsar.

– Okej, nu får du försöka, får han ändå fram. Håll takten och läs rytmiskt. Ni andra blundar och lyssnar, försök memorera nu. Hur svårt kan det vara. Du också Stig, försök lite nu. Varsågod, börja!

Pojken börjar läsa ramsan och känner hur kantorn trycker på bakifrån. Han lägger handen på pojkens huvud. Pojken kommer av sig.

– Men det var väl själva ... Du får stå upp och läsa. Stå upp!

Pojken reser sig, skjuter in stolen och ställer sig bakom den. Kantorn står bakom, tätt intill. Pojken stelnar till och känner klumpen i magen växa.

– Nu får du en chans till här min lille herre. Ni andra. Blunda och lyssna. Även du Stig, särskilt du ska jag säga.

Gubben flyttar sig ännu närmare, lägger sin hand på pojkens huvud och trycker sig hårt mot hans rygg. Det sticker ut i axelhöjd och pojken känner hur det rör sig, fram och tillbaka.

– Så, nu läser du. Och när du kommer till slutet, börjar du bara om och fortsätter så till jag säger stopp. Och håll takten.

Pojken börjar läsa ramsan och det går bra. Han håller en jämn takt och läser rytmiskt. Han går i mål och börjar om. Bakom sig hör han hur andhämtningen går snabbare. Trycket och stötet mot axeln hårdnar. Kantorn flyttar sin hand från pojkens huvud, lägger armen om honom och handen på hans bröst. Han flyttar in handen innanför tröjan.

– Fortsätt läs bara, just så ja. Just så, sååå, stönar kantorn. Ni andra blundar, fortsätter han grötigt samtidigt som han drar sig hårdare intill pojken och kvider.

Pojken läser som i trans och försöker tänka bort trycket, doften och ljuden.

– Nu får du allt läsa lite fortare, får han fram.  Och så fortare, lite fortare.

Han stöter hårdare och hårdare. Smeker pojken på bröstet och stönar. Pojken ser hur någon av gossarna öppnar ögonen och kisar ut för att sedan snabbt blunda hårt. Han hör kantorn viska ansträngt "helge", "ruth", pappaaa, mamma. Plötsligt avbryter han och backar en bit. Flåsandet minskar. Efter ett par sekunder öppnar han  munnen.

– Nu kan ni öppna ögonen mina små herrar. Så där ja, nu tar vi ramsan allihop tillsammans. Rytmiskt och i den takt jag anger. Ett, två, tre, fyr. Ett, två, tre fyr.

Gossarna mässar med en röst. Kantorns rör sig bort från halvcirkeln och bort mot griffeltavlan. Han har ryggen vänd mot gossarna. Den ena handen rör sig i fickan, den andra dirigerar fyrtakt. Tempot stegras och kantorn höjer rösten. En, två, tre, fyr.  Med ens tar han höger hand ur fickan, gör en helomvändning och börjar röra sig tillbaka mot gossarna. Pojken vrider huvudet och möter en stålhård, vattnig blick. Kantorns mun är halvöppen och han är fuktig om läpparna. Han skärper blicken, höjer ögonbrynen och nickar kort men bestämt med huvudet. Pojken förstår och vrider tillbaka huvudet så att han ser in i halcirkeln.

Viftandet går allt fortare och mässandet fortsätter. Åter vänder kantorn mot katedern och handen flyttar ned i fickan samtidigt som rösten flyttar uppåt i registret.

– En, två, tre, fyr, ekar kantorns ansträngda röst i klassrummet. Jag ska nog lära er jag. Så nu tar vi det en sista gång i snabb takt, så får vi se om ni kan trolla fram något vackert åt mig.

Kantorn räknar intensivare med gällare och gällare röst. Handen i byxan rör sig fram och tillbaka i allt snabbare takt. Så plötsligt tar det stopp. Kantorn står framme vid tavlan med ryggen mot gossarna och kvider i utdragna stötar. Han vänder sig långsamt åt gossarnas håll. Pojken har åter vridit på huvudet och möter den frånvarande blicken. Med halvöppen mun och närmast slutna ögon sjunker ormen ned på stolen bakom katedern. Men fläcken framme på byxan hinner pojken se och undra över.

– Ja, då har ni skapat magi för mig här idag, ut med er nu bara. Men du stannar ett tag, säger han och pekar på pojken.

Pojken sitter kvar på sin plats och känner paniken växa när han hör kantorn närma sig bakifrån. Han känner kantorns högra hand ta  tag i nacken samtidigt som toalettlukten återkommer med hög intensitet. Nu spyr jag tänker han.

– Ja, du min unge herre. Inte visste jag att du var så intresserad av sådant här.  Vad tror du att mamma skulle säga om hon fick reda på det då?

Pojken känner hur det spänner över bröstet och hör i sitt huvud en dörr stängas och låsas. Han reser sig och vandrar ut i en lång korridor som bara blir trängre och mörkare. Han tar runt ett hörn och faller fritt viftande som i en mardröm. När han kliver ut på skolgården ser han att de andra gossarna redan spelar fotboll. Han ansluter och livet går vidare som om inget har hänt.

Du dunk, du dunk. Du dunk, du dunk. Jag kommer tillbaka till nuet och känner än en gång ilskan växa.  Det här har alltså varit undanstoppat och inlåst i 45 år. Jag har varit på väg länge nu, omkring 20 år. Jag har börjat men kommit av mig. Hur ska man egentligen ta itu med sådant här? Jag har under årens lopp övervägt många olika alternativ. Att hämnas, att tillfoga smärta i samma eller högre grad. Tänk att förfölja och exponera, göra jägaren till lovligt byte. Kan det göra slut på tankarna, smärtan? Eller handlar det om att försonas med sitt öde, förlåta och vara nöjd med insikten att man är en större människa än Han.

Söka upp, konfrontera och berätta för honom vad han åstadkommit. Förhoppningen skulle då vara att han, genom att komma till insikt, också skulle börja lida. Samtidigt skulle det ge honom en chans att försonas med sig själv och att göra bättring, verklig bättring, inte bara i ord. Jag vet ju att han var eller är katolik. Katoliker gör det lätt för sig. Bikt och så är det klart – borta, förlåtet, försvarat – men de som drabbats av synden står kvar ensamma på samma punkt. De har ingen möjlighet att gå vidare. Denna läpparnas bekännelse är därför en hycklares lösning. Det är stora ord, men ingen handling. Just det som Jesus vände sig mot, till exempel i berättelsen om den barmhärtige samariern. De hycklande fariseerna var mindre värda än de föraktade samarierna, som gjorde det rätta – älskade sina medmänniskor.

Nu stod jag framför kantorns hem i York, och tvekade. Hämnd eller krav på ursäkt? Gårdagens överraskande sammanträffande och samtal med de före detta korgossarna i Cambridgeshire Boys Choir hade tagit mig ytterligare ett steg i mina resonemang, men jag är fortfarande inte riktigt klar över vad jag egentligen kommit fram till. Är det egentligen någon mening med detta? Vad kan det leda till? Är inte allt redan avklarat nu, när jag nått  målet och vet att bytet finns på plats, färdigt att huggas? Vad ska jag säga och vilken roll kan det egentligen spela? Kommer allt som jag gått igenom och bearbetat inte bara att rivas upp på nu, så att jag måste börja om.

Inne i huset sitter en gammal man, orörlig och värnlös. Förstår han vad han gjort? Har han förträngt det eller kanske lämnat det bakom sig i bikten? Well, för att försonas med sin gud behöver han bikta sig och bekänna, inte inför en präst utan inför de avbilder av gud, människor, som han skadat. Dessutom är han skyldig många pojkar något, han måste ge dem en möjlighet att få höra hans bekännelse, höra att skammen är hans, inte deras.  Men något måste ge honom en skjuts. Så att han kan resa sig och kliva fram och ta sitt ansvar som människa, bli en samarier istället för en farisée, en människa istället för en hycklare.

Mitt beslut landar i magen. Jag lyfter handen och sätter fingret på ringklockan

fortsättning följer