Detta är den sista delen i berättelsen om jakten på kantorn.
Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april
Del 4 publicerades den 6 maj
Del 5 publicerades den 13 maj
Allt fullbordas
Ringsignalen ljuder. Sedan tystnad. Jag trycker en gång till och väntar. Nu hör jag något som slamrar; kastruller, bestick, porslin. En gång till, lite längre håller jag in knappen. Jag hör en röst som ropar. "... someone at the door ...". Verkligheten tränger sig på. Kommer jag att göra rätt nu? Jag inser att jag inte vill kliva in i detta hem. Inte bli en del av det livet eller låta det livet bli en del av mig. Jag vill inte känna lukterna, inte se ägodelarna, livet som är helt normalt. Jag vill ha honom utlämnad till sig själv, bara människan, utan sina ägodelar, sin fru, sitt sammanhang.
Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april
Del 4 publicerades den 6 maj
Del 5 publicerades den 13 maj
Allt fullbordas
Ringsignalen ljuder. Sedan tystnad. Jag trycker en gång till och väntar. Nu hör jag något som slamrar; kastruller, bestick, porslin. En gång till, lite längre håller jag in knappen. Jag hör en röst som ropar. "... someone at the door ...". Verkligheten tränger sig på. Kommer jag att göra rätt nu? Jag inser att jag inte vill kliva in i detta hem. Inte bli en del av det livet eller låta det livet bli en del av mig. Jag vill inte känna lukterna, inte se ägodelarna, livet som är helt normalt. Jag vill ha honom utlämnad till sig själv, bara människan, utan sina ägodelar, sin fru, sitt sammanhang.
Dörren öppnas. En kvinna i 70-årsåldern ser frågande på mig.
– Yes, how
can I help you, säger hon.
Jag berättar att jag söker min körledare, från Sverige, när
jag var barn. Jag är i York över dagen, fick en ingivelse och tänkte att jag
skulle göra ett besök. Vi har haft kontakt per mejl, lägger jag till. Sant men
ändå inte.
Det kan ta ett tag säger hon och ber mig vänta. Hon ställer dörren
på glänt. Det börjar snurra i mitt huvud
igen. Tvivlen sätter in. Väljer jag rätt nu? Det måste bli rätt, så att jag kan
gå vidare med huvudet högt och utan att ha skapat ytterligare lidande. Hämnd
och förlåtelse. Där är alternativen.
Hur var det nu Kant sa.
Ingen människa får vara ett medel för någon eller något. Varje människa
måste vara ett mål i sig. Det var det ena. Och det andra då? Jo, att principen
för ditt handlande måste kunna upphöjas till allmän lag. Ergo: Bara för att jag
själv blivit utnyttjad av någon, har jag inte rätt att göra samma sak själv.
Att hämnas är att använda en annan människa för mina egna syften. Och genom att
hämnas har jag tydliggjort att jag vill att det är så världen ska se ut. En oändlig
cirkel av illgärning och hämnd. Men det finns ju en skuld som måste betalas.
Frågan är vem som ska betala och hur.
Ja, sanningen är den att jag under hela mitt liv har betalat
på skulden. Den var inte min, men betalat har jag icke desto mindre gjort.
Sedan har gärningsmannen kanske inte betalat sin. Sannolikt bär han på en skuld
som tynger och förlamar, som hindrar honom att göra det rätta. Det rätta, ja.
Är det att avkräva honom en ursäkt? Den kommer ju att ställa krav på mig och
återge honom makt över mig, när jag känner att jag har bollen och måste besvara
hans uppmaning. Jag kan inte gå vidare befriad från tyngd. Och frågan är om det
är ett sätt för honom att ta sitt ansvar. Få förlåtelse av mig. Blir han i
grunden fri då? Är det inte för enkelt?
Så hör jag inom mig åter rösten ur människans förgångna som
vänder på orden och vränger om bilden av hur jag bör förhålla mig till min medmänniska.
Budskapen i Bergspredikan går ibland på tvärs med våra omedelbara instinkter. De
går dock att förstå, däri ligger inte det svåra. Nej, utmaningen ligger i att
ta till sig budskapen; göra dem till sina och att leva efter dem. Det svåra är
att gå från den läpparnas bekännelse som är fariséens till att leva enligt
budskapen och vara en samarier. Hur var det nu han sade, snickaren från
Nasaret? "Älska era fiender och be för dem som förföljer er." "Döm inte, så ska ni inte bli dömda. Ty
med den dom som ni dömer ska ni dömas." "Frikänn, så ska ni bli
frikända." "Ge, så ska ni få." "Allt ni vill att
människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Jag inser att beslutet som landade i magen innan jag tryckte
på ringklockan är det rätta. Nu hör jag röster, musik som stängs av och
vinandet från en elmotor. Jag öppnar dörren en aning. Den gamle kommer åkande genom hallen i sin
rullstol. Han är hopsjunken och ser rädd ut. Han har förstått sammanhanget, men
försöker slingra sig undan.
– Yes, what can I do for you.
– Jag tror att du vet
varför jag är här.
– I don't
think I understand.
– Försök inte, det är ingen idé, jag vet att du förstår
svenska, att du är svensk.
Kantorn blir tyst och sjunker ihop ännu mer.
Jag känner ilskan välla fram som en brinnande upprorisk
flod. Mina föresatser och samtalet på puben, min strategi och min tanke om att
bete mig civiliserat och göra det fina – allt höljs i dimma.
– Jag är för fan en sankteriksgosse, och du ska komma ihåg
mig, fattar du det. Du må ha glömt eller ha gjort upp med din skapare, men nu
ska du komma ihåg, säger jag och plockar fram kameran.
Kantorn sträcker fram handen för att dra igen dörren. Jag
ser skräcken i hans ögon och hur hans hand darrar. Jag sätter foten i
dörröppningen.
– Vänta lite, svarar kantorn. Han vädjar med blicken mot
mig. Kan vi ta detta i enrum, fortsätter han med låg röst.
Jag sansar mig och får syn på människan.
– Nu är det så här, säger jag. Jag vill inte se ditt hem,
jag vill inte höra dig tala, jag vill helst inte se dig överhuvudtaget. Du ska
bara lyssna på mig. Jag ger dig en utväg, en möjlighet att bli fri och att göra
det rätta. Men då ska du bara lyssna utan att svara. Det räcker med att du
nickar att du förstått. Vi står kvar här.
Kanton nickar. Jag
förstår att slutet på min långa resa är nära. Att jag snart äntligen är fri.
– För det första, säger jag. Här är det brev jag skrivit
till generalvikarien vid Katolska domkyrkoförsamlingen i Stockholm. Där
berättar jag om dina övergrepp. Vad det kan ge vet jag inte. Jag är själv
skeptisk. Men det kan inte skada i alla fall. Nu har du möjlighet att själv ta
kontakt med honom, innan han tar kontakt med dig.
– Men, jag ..
– Som sagt, villkoret är att du är tyst. Vi är alldeles
strax färdiga. Nu kommer vi till det
andra. Till att börja med vill jag vara säker på att du minns berättelsen om
den lame i Kafarnaum som botas av Jesus.
Kantorn nickar.
– Just så, Matteus 9. Och jag tror vi båda förstår att
berättelsen är symbolisk. Mannen är så tyngd av sina synder att han är som
förlamad inför livet, oförmögen att gå vidare och leva som en hel människa,
oförmögen att följa andemeningen i buden snarare än bokstaven. Jesus befriar
honom från synden och ger honom möjlighet att gå vidare och bli hel genom att
leva rätt.
Jag pausar lite, tar sats inför orden som befriar.
– Var inte orolig, jag förlåter dig. Res dig och gå. Synda
inte mer, utan gör det rätta.