Nästa morgon sätter jag mig ändå i bilen för att köra upp
till kantorn och konfrontera honom i hans hem. Det är en vacker dag. Och det är
varmt. Jag har svårt att koncentrera mig på körningen. Tankarna på att möta
kantorn distraherar. Vad ska hända? Vad ska jag säga? Kommer jag att våga konfrontera
honom idag? Jag svänger in på en rastplats med utsikt över bergen och
havet. Jag öppnar en flaska vatten, dricker några klunkar och tittar ut mot
horisonten.
På 1990-talet hade kantorn börjat ta plats i mitt
medvetande. Med jämna mellanrum dök han upp i tanken. Med möda jagade jag bort honom.
Hans besök blev dock allt tätare. Det var inte direkt obehagligt, men jag kände
att det fanns saker och händelser som jag inte mindes och som jag behövde få
rätsida på. Men var skulle jag börja?
Minnena av gosskören – och dess plats i mitt medvetande – förstärktes
när jag två gånger under 90-talet råkar få lyssna till Michael Bellini. Den
första gången är vid en körkonsert i Jakobs kyrka där han är solist med sin
altröst. Vi denna konsert träffar jag även hans mamma, som känner igen mig och
pratar en stund. Den andra gången är påsken 1995 i Maria kyrka i Stockholm när
Michael är altsolist i Matteuspassionen och gör en oförglömlig tolkning av
"Erbarme dich". Dessa båda händelser får mig att inse att jag var del
av något som också var bra och som jag har rätt att vara stolt över. Men den
stoltheten kan inte komma av sig själv. Den måste jag bygga själv.
Vid den här tiden hade internet börjat få utbredning bland
vanligt folk. Jag började göra sökningar på kantorns ursprungliga namn med
hjälp av Altavista, som den största sökmotorn då hette. Händelsen i kyrkan 1993
hade jag trängt undan och hans nya namn med den. Några träffar blev det inte.
Men så en dag får jag träff. På en chattsida för radioamatörer "pratar"
kantorn med en annan svensk och avslöjar att det är han som står bakom
signaturen strix37. Han avslöjar även sitt nya engelska namn. Jag får napp och
anden är ur flaskan.
Men det tar tid innan jag kan rulla upp historien, dels för
att information om kantorn ännu inte finns på nätet, dels för att jag har fullt
upp med studier och arbete. I en anteckningsbok börjar jag dock teckna ned
minnen och blir fascinerad av hur mycket man kan fiska upp ur det stora minneshavet
med hjälp av skrivande.
I samband med en sjukskrivning får jag tillfälle att börja
bearbeta mina anteckningar och att besöka arkiv. Jag hittar kantorn bland annat
i kyrkomusikernas tidning och i Stockholms kommuns arkiv. Allt eftersom tiden
går och vi kommer in i tjugohundratalet blir också mer och mer information om
kantorn tillgänglig på nätet. Med hjälp av små bitar här små bitar där, börjar
jag bygga en bild.
Men nu är det alltså dags. Efter en stund startar jag på
nytt färden upp mot Mijas Costa och är framme strax före 12. Jag parkerar och
kliver ur.
Middagssolen i dis formar en pelare av ljus vid horisonten. Allt
är stilla. Byn är i det närmaste folktom. Någon enstaka person rör sig långsamt
längs huvudgatan. Det är lätt att finna ro och jag börjar strosa lite planlöst.
Mina tankar vandrar och jag funderar på hur jag ska hantera mötet. Efter att ha
frågat några gånger om vägen, står jag så framför dörren till huset. Jag tvekar
i ögonblicket och spanar lite mot fönstren. Allt är lugnt och tyst. Jag går
runt huset och tittar in i trädgården. Mindre
än tio meter ifrån mig ligger han på en gammal sunkig solbädd. Han ser ut att
njuta. Magen utanför shortsen. Jag gör något litet harklingsljud, men det blir
ingen tydlig reaktion. Han rör lite på sig och jag hör en utdragen suck. Men
han ligger sedan orörlig kvar.
En solpelare intar kantorns kropp, som känslan från huvud
till djupt ned i bäckenet när man sjunger med perfekt teknik och avspändhet. En
värmande stråle genom bålen ner i bäckenet. Värmen sprider sig och det gamla
uttorkade könet väcks till liv. Strålen har samma unga kraft och nyväckthet som
han sökt och jagat genom decennierna. Och fångat.
Gossopranerna. Deras intensiva och oskuldsfulla röster.
Gudomliga. Eggande. Han minns första gången. Så förbjudet då, så underbart.
Värmen som sakta spred sig nedåt. Panis Angelicus med gosskör och pojksolist.
Hur fantastiskt var det inte att dirigera och känna makten över musiken, över
gossarna, över deras röster. Det är 1963. Första gången i katolska kyrkan vid
Medborgarplatsen. Det är fullsatt. Gossarna tågar in, klädda i vita albor och
med träkors på bröstet. Han struttar efter, upplivad och spänd inför det som
ska komma. Korset och oskulden, kättjan och skulden.
När han lyfter händerna för att slå in, sprider sig en stilla
ro och total närvaro i hans kropp. Allt står stilla: Tiden, händelserna,
rörelserna och ljuden är synkroniserade till just detta ögonblick. Och vid
solistens första och perfekt ansatta ton hugger det till. En pirrande känsla i
bäckenbotten som blir allt starkare ju längre han håller kvar blicken i pojkens
ljusblå ögon. Han får anstränga sig för att inte stöna av vällust och för att
kroppens rörelser inte ska avslöja honom.
Den svarande kören fyller i och värmen växer som ett dån. En
flod av ljus rinner ned genom kroppen. Den flödar allt intensivare, den forsar.
Och sedan avslutningen. Den ensamma gossopranens späda och känsliga röst lyfter
honom till bristningsgränsen och han slår av den sista takten. Det pumpar och
pulserar. Han flämtar och ser in i de oskuldsfulla pojkögonen. Långsamt avtar
spänningen och tomheten infinner sig. Märkte gossen något?
Det är blött i byxan. Men han har varit med förut och ordnat
med skydd. Några fläckar ska inte synas på utsidan. Han vänder sig mot
församlingen och tar emot applåderna med frånvarande blick. Det betyder
ingenting. Ingenting. Ingenting alls. Det stora ögonblicket är redan förbi.
Han vaknar ur sin dagdröm. 45 år. Så fort det gick. Numer är
det sällan han kan få uppleva samma sak i verkligheten. Tiden som körledare är
förbi. Han tänker på dem ibland. De små liven. Allt han gjort med dem. Att
ingen försökt sig på något, tänker han samtidigt som han känner hur det kletar
i byxorna.
På gatan står en man och betraktar honom. Han är framme. Nu ska
allt lösas upp. Han måste bli fri. Vad var det nu pojken hette tänker kantorn?
Vad hette jag? Vi vet vad du hette. Jag vet vad du heter nu. Pojken? Han heter
alla namn. Vi är alla pojken. Tror du att du kan stå för sanningen nu?
Jag står kvar och tittar. Han har inte sett mig. Jag får
inte backa nu. En kvinna kliver ut på terrassen. Det måste vara hustrun. Jag
får lite andrum. Vad är det egentligen jag vill? Vad är det jag ska göra? Att
tala med honom är ju att släppa in honom
i mitt liv, där han inte har någon rätt att vara. Ska jag bara kliva fram och
spöa upp honom, är det ett sätt att få ut honom ur systemet? Eller hämnas,
utsätta honom för andras förföljelse och hån. Sätta upp affischer i byn – detta
är en pedofil! – med en bild av honom. Men på vilket sätt skulle hämnd hjälpa
mig, hela mig. Hur skulle en ond gärning från min sida kunna röja undan ondskefulla
handlingar begångna för 45 år sedan. Inte nog med att jag skulle vara ett
brottsoffer, jag skulle bli en brottsling själv också. Är han värd det och hur
kommer det att påverka mig som människa? Du blir det du gör. Den som hämnas
blir en hämnare både i sina egna och i andras ögon. Hämnaren kommer att mötas
av den respekt hämnden förtjänar, både av sig själv och sina medmänniskor. Noll.
Hämnaren förgiftar sitt sinne och förmår inte göra gott ens mot sig själv.
Och samtidigt, nu står jag här och vill inget annat än att
hämnas. Men att vara människa är att stå över sina djuriska instinkter. Vi har
begåvats med ett intellekt och med förmågan att resonera kring vad som är rätt
och vad som är fel. Vi kan planera och vi kan förutse följderna av våra
handlingar, både för oss själva och för andra. Därtill är vi begåvade med
förmågan till empati och vi har ett ansvar för att använda denna förmåga. Att
andra inte gör det samma, undantar oss inte från detta ansvar. Snarare tvärtom.
Det snurrar allt fortare i mitt huvud och jag vet varken in
eller ut. Hatet och ilskan kokar i kroppen, men huvudet håller emot. Och nu kommer äcklet över mig. Jag börjar
tänka på redd grönsakssoppa. Och tiden far.
Det är våren 1970. Pojken sitter i ett kök i Danmark
tillsammans med en värdfamilj och kantorn. På bordet står middagen serverad:
Ängamat. Kantorn har tagit med en mindre gossgrupp på resa till Danmark. Åtta
personer instoppade i en Ford Falcon, fyra fram, fyra bak. Det är trångt, och
det gillar kantorn. Och nu är det alltså övernattning i familjer.
Pojken tittar ned i tallriken och ser en vit soppa med ärter,
morotsbitar och lite persilja. Han tar en sked och får kväljningar. Den
smaklösa och ljumma sörjan blir kvar i munnen. Han kan inte svälja, inte
spotta. Långsamt, långsamt sväljer han soppan, centiliter för centiliter. Ögonen
tåras och han för tröjärmen till ansiktet för att torka. Värdparet och kantorn
pratar på. Pojken har kantorn intill sig och värdarna mitt emot. När de vuxna ätit
upp är pojkens tallrik fortfarande fylld. Han är hungrig och rädd. Hur ska han bete
sig, vad ska han säga? Han verkar så sträng, pappan i huset. Präst. Mamman så
tyst. Och kantorn vet han ju hur han kan växla i humöret. Pojken sitter tyst och
väntar, rör lite i soppan med skeden, våndas. Slutligen ser de vuxna på honom. Han
får fram att han inte mår bra och behöver sova.
Med smaken av den unkna soppan i munnen blir han visad till
ett sovrum på övervåningen. Han får med sig sin lilla väska. I sovrummet står
en bred säng med ett stort fluffigt täcke och en enda lång kudde. Han vill bara
komma undan för sig själv och gömma sig i sömnen. Så hör han steg i trappan. Kantorn
kliver in i rummet med sin resväska.
– Ja, här är det ju gott om plats. Det blir bra. Och så slipper
vi sova ensamma, nu när vi är så långt hemifrån.
Kantorn ler sitt otydliga leende, det som inte är glädje och
inte elakhet, utan någonstans mitt emellan. Det är som om han själv både plågas
av och ser fram emot vad som ska ske. Pojken känner igen blicken och en klump börja
växa i magen. Han vill hem.
– Lägg dig och sov du, så ska du se att du mår bättre i
morgon. Jag kommer upp senare.
Kantorn öppnar sin resväska. Han plockar fram sin
nattutrustning – pyjamas och ögonbindel – och lägger den på sängen. Sedan lämnar
han rummet, med dörren på glänt, och går nedför trappan. Pojken byter om och
lägger sig i sängen. Han försöker sova, men det går inte. Han är hungrig och
han är rädd. Egentligen vet han inte vad det är han är rädd för. Men han minns
klappen över baken på pojken i Johannes kyrka, och han minns kantorns blick och
doft. Ju mer han tänker på det, desto större blir klumpen i magen. Han ropar
lite försiktigt på mamma, som en bön ut i ingenstans. Men han ser henne framför
sig och känner hennes närhet. Han kurar ihop sig och upprepar sitt mantra:
mamma, mamma ...
Han hör röster från undervåningen. Män som pratar med stegrande
intensitet och styrka, skratt utan glädje, glas som klirrar. Efter en timme har
han fortfarande inte somnat, trots den mjuka sängen och det härliga
dunbolstret. Nu hör han steg i trappan och känner paniken växa. Han tänker på
doften och får kväljningar. Han minns blicken och uppfylls av en bottenlös
tomhet. Nu kliver någon över tröskeln. Pojken kniper igen ögonen och låtsas
sova. Han gnyr lite som en signal och säger mamma lite halvtyst, som en
skyddsmur som ska hålla det okända på avstånd. Han hör kantorn gnola samtidigt
som han drar av sig kläderna och sätter på pyjamasen. Mozart, Laudate Dominum –
och pojken kopplar melodin till den märkliga händelsen i Johannes kyrka. Han
sätter sig upp och skriker rakt ut: Nej, nej, nej – mamma. Kantorn ser sin
chans.
– Så ja, mardrömmar. Inget att vara rädd för Jag finns här.
Han kliver fram och tar tag i pojken, sätter sig framför
honom och håller hans armar. Pojken är så rädd att han låtsas sova. Kantorn
vyssjar honom fram och tillbaka och gnolar Laudate. Nu känner pojken hur
kantorn drar i hans hand och för den mot sig själv. Han hasar sig närmare
pojken så att de sitter mitt emot varandra. Så för han in pojkens hand innanför
sin pyjamasbyxa.
Pojken gömmer sig långt, långt borta. Nu är han på gården
därhemma och leker "Land och rike" med sina kamrater. När kantorn
börjar smeka sig själv med pojkens hand är pojken själv mitt i leken och kastar
bollen högt upp i det blå – halli, hallå. Han hör kantorn flåsa och känner hans
stånd bulta men trycker undan, trycker ner, kniper igen och låtsas sova. Vågar
inget säga, inget göra. Han är en boll som svävar fritt i rymden, han är inte
här. När det slutligen blir vått och kletigt kring hans hand, ropar han mamma
och kantorn stämmer in med guttural röst. Kantorn flåsar och stånkar, han
släpper pojkens hand. Pojken fortsätter sin låtsassömn och gör en långsam kroppsrörelse.
Byter läge. Försöker bara gömma sig och tränga undan. Gnider sin lilla hand mot
underlakanet. Han mår illa och känner hur den redda grönsakssoppan är på väg
upp. Det går någon minut.
– Inte sover du inte, säger sedan kantorn med len röst.
Visst är du vaken och visst var du med på noterna. Du tyckte om det. Det får
bli vår hemlighet lilla gubben. Det här är inget våra mammor vill veta något om.
Eller hur?
Jag tittar på kantorn i solstolen och spyr rakt ut på gatan.
Sedan rusar jag därifrån längs de solvarma gränderna. Slutligen hittar jag
bilen och sätter mig i den. Det här hade jag inte räknat med. Det här var jag
inte beredd på. En film ur det förflutna hade spelats upp i mitt huvud. Kantorn
i solstolen var det synintryck som behövdes för att starta filmen jag inte
visste fanns. Visst kommer jag ihåg att vi reste till Danmark i en trång bil,
att vi satt i kantorns knä när han körde och att han stortrivdes. Och visst
minns jag den kväljande grönsakssoppan och duntäcket. Men det andra. Vidden av
vad som hänt går långsamt upp för mig. Det ska ta mig sju år att komma över
detta och hämta mig så pass att jag kan gå vidare.
fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar