Via facebook har jag fått brev från två personer som är aktiva inom musikverksamheten i katolska kyrkan i Sverige. Breven är intressanta och jag ska kommentera dem här.
Min inledande känsla när jag fick breven är att det fortfarande inte hänt så mycket inom katolska kyrkan som man vill göra gällande. Förståelsen för problematiken verkar ligga på ytan och man vill att utvädringen helst ska ske i hemlighet inom kyrkan. Men jag tror att frågan måste ut i öppenheten och att problemet inte bara finns inom katolska kyrkan, även om det kanske har sitt ursprung och fått sin näring där. Fortfarande lever ju Pueri Cantores-traditionen som S:t Eriks Gosskör var en del av vidare. Och även om den idag även inkluderar flickor har den vad gäller pojkarna något erotiskt över sig. Jag kommer att skriva mer om detta i kommande inlägg.
Om man söker på nätet ska man upptäcka att det finns grupper och sällskap med särskilt intresse för just gossopraner, och att det så gott som uteslutande är män som är med och diskuterar och lyssnar. Ett exempel är identiteten treblechoir99 på youtube som lägger upp länkar till olika klipp med gosskörer vilka kommenteras av följarna. Personen i fråga har bland annat lagt upp klipp med privata inspelningar av gossar i Cambridgeshire Boy's Choir, en kör som händelsevis leddes av kantorn fram till 2001. Här en länk https://www.youtube.com/watch?v=ULihy_jkr98
Av kommentarerna att döma skulle treblechoir99 eller kommentatorn strix37 mycket väl kunna vara kantorn själv. Treblechoir99 har flera tusen klipp med gosskörer på sin profil och skulle om han har det intresset kunna ägna sig åt ett vouyeristiskt pojkintresse helt i det privata. Vi har ju på bloggen här tidigare kunnat läsa om hur kantorn tog på sig själv samtidigt som han studerade pojkar i verkliga livet. Numer är detta alltså möjligt att lösa via nätet. Men frågan är om det ändå inte är ett övergrepp. På nätet kan du även hitta sidan boysoloist.com.
Efter denna inledande utvikning övergår jag till brevet från de två musikerna inom katolska kyrkan. Bägge blir först vänner med mig på facebook, men sedan blir de "ovänner". De gör bland annat följande invändningar:
Varför kommer detta upp just nu, efter 45 år?
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla?
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt?
Båda två avslutar sin brev med att de "ber för mig".
Både breven andas en aningslöshet som jag tycker är lite beklämmande (jag återkommer till aningslösheten längre ned). Samtidig ger de uttryck för en kristen tro som jag uppfattar som väldigt naiv och ansvarslös. Att med förböner få Gud att gripa in och ställa till rätta det som människan ställt till vittnar om en gammaldags gudsbild och om just det som är katolska kyrkans problem: människor behöver inte ta ansvar för sina handlingar, det kan man överlåta åt högre makter sedan man ursäktat sig i bikten. Jag uppfattar det också som inte så lite förmätet av brevskrivarna att som företrädare för den katolska kyrkan säga sig vilja be för en person som utsatts för övergrepp vilka har sin rot i denna kyrkas inre liv och tradition.
Den första frågan om varför detta kommer upp efter 45 år vill jag egentligen inte bevärdiga med något längre svar. Frågan i sig visar att man har en besvärande brist på förståelse av hur den slags händelser det handlar om påverkar människor och därmed också att frågan om övergrepp på barn inte tagits eller tas på verkligt allvar av katolska kyrkan. Förändringen ligger på ytan och bygger inte på verklig förståelse eller insikt. Man upprättar handlingsplaner, rutiner och program för att hålla snyggt. Men om dessa inte bygger på verklig insikt eller på förändring av kyrkans liv och tradition genom till exempel avskaffande av celibatet är de ju bara spel för gallerierna, det vill säga det som Jesus hatade. Så varför kommer frågan upp efter 45 år? Ja, den kom upp för att den behövde komma upp. Håller du en uppblåst gummiboll nedtryckt under vattenytan kommer den att komma upp så snart något får handen att släppa taget. Och vad var det som som utlöste detta, i just det här fallet? Svaret är förknippat med brevskrivarnas andra fråga.
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Ja, vad var det som fick bollen att tränga upp från sin nedtryckta plats och vad fick det för konsekvenser. Som jag nämnde i mitt allra första inlägg träffade pojken på 1990-talet en kompis från kören. De började tala med varandra och pojken började minnas vad som hänt samtidigt som han förstod att han inte varit ensam om detta. Det senare var i sig en befrielse för honom eftersom händelserna lättare gick att förstå inte som framkallade av just honom själv utan som det de var: en vuxens egoistiska utnyttjande av barns godtrogenhet och tillit.
Vad som sedan kom att bidra till att "anden kom ur flaskan" var internets framväxt. I början av 2000-talet gör den den då 40-årige pojken en sökning på kantorns namn och får en träff. Det visar sig att han nu lever under annat namn i England. Viss information går att få fram men inte så mycket. Sedan dess har internet vuxit och som något så när modern människa är det omöjligt att inte lämna spår efter sig, hur försiktig man än är. Med Facebooks inträde har det blivit ännu lättare att hitta en person och alltså lättare att hitta även gamla körmedlemmar som skulle kunna bidra med egna berättelser och kanske även ha glädje av att andra berättar sin historia. Jag har alltså använt Facebook för att hitta läsare till bloggen som kan tänkas vara intresserade.
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt? Vi får komma ihåg att hela historien kretsar kring en man som begått övergrepp och som gjort allt för att hålla sig fri från ansvar: ljugit, utnyttjat barn för att ljuga, flytt landet och hållit sig undan, bytt namn. Den eller de som är drabbade måste då sägas ha vissa rättigheter, till exempel att utbyta erfarenheter kring det som hänt. Det rör sig om frågor som än i dag är tabubelagda och som de drabbade kanske inte vill diskutera öppet eller ens med varandra. En blogg ger då möjlighet att läsa om andras upplevelser och att själv få uttrycka sig (anonymt om man så vill). Denna rättighet för många offer väger tyngre än en enskild förövares rätt att slippa undan sitt ansvar. Jag undrar även om de som skriver skulle finna det rimligt att de, om de vore våldtäktsoffer, skulle uppmanas att själva konfrontera våldtäktsmannen direkt.
Jag har uppfattningen att kantorn måste få veta vad han åstadkommit och att han aldrig ska tillåtas glömma. Hur han själv hanterar detta blir hans egen sak. Jag tror att det finns många män i både Sverige och England som skulle må bra av att han erkände sin skuld. Hur det blir med det är väl en sak mellan kantorn och hans skapare. Men om han nu är troende katolik är det väl mindre sannolikt att något sådant kommer till stånd. Då är det sannolikt redan löst genom bikten.
Jag kommer alltså att fortsätta skriva min sanning här och hoppas att andra kan bidra med sin. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tar jag gärna emot era berättelser och korrigeringar av mina egna. När minnet inte helt räcker till får jag skarva. Kanske du uppfattar det som oetiskt, men för mig personligen har det en terapeutisk och helande funktion.
Av besöksstatistiken på bloggen framgår att den redan haft över 300 besök, så kanske har kantorn redan besökt oss. I vilket fall som helst kommer han så småningom få en inbjudan av mig. Fram till dess kommer jag att fortsätta bjuda in till läsning och hoppas så småningom få besök här av sångare i Cambridgeshire Boy's Choir eller elever vid den katolska internationella skolan i Chavagnes, Frankrike. Då torde emellertid språket bereda vissa problem.
Slutligen, i fråga om att sprida via blogg och facebook: Jag har tagit fasta på den påpekade risken för att förföljelse skulle uppstå och bestämt mig för att inte namnge kantorn.
Så till frågan Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla? Det har nog framgått ovan att jag anser att katolska kyrkan inte tar detta på riktigt allvar. Gjorde man det hade man vid det här laget avskaffat det föråldrade celibatet. Det vore ett tecken på att man lämnat sin trångsynta syn på sexualiteten och istället tar emot den som den gåva (från Gud om man så vill) den är. Att då som offer överlåta åt denna institution att utreda något som den själv är en del av vore, för mig, att ta ta emot bocken som trädgårdsmästare i sin egen blomsterrabatt. För dig som ändå ser detta som ett alternativ kan jag informera om att katolska kyrkan på sin hemsida har information om hur den anser att man bör gå till väga.
Avslutningsvis: det som jag skrivit om och kommer att skriva om inträffade efter att S:t Erik Gosskör brutits loss från katolska kyrkan i Stockholm. Den som vet mer om varför så skedde får gärna upplysa mig.
Min inledande känsla när jag fick breven är att det fortfarande inte hänt så mycket inom katolska kyrkan som man vill göra gällande. Förståelsen för problematiken verkar ligga på ytan och man vill att utvädringen helst ska ske i hemlighet inom kyrkan. Men jag tror att frågan måste ut i öppenheten och att problemet inte bara finns inom katolska kyrkan, även om det kanske har sitt ursprung och fått sin näring där. Fortfarande lever ju Pueri Cantores-traditionen som S:t Eriks Gosskör var en del av vidare. Och även om den idag även inkluderar flickor har den vad gäller pojkarna något erotiskt över sig. Jag kommer att skriva mer om detta i kommande inlägg.
Om man söker på nätet ska man upptäcka att det finns grupper och sällskap med särskilt intresse för just gossopraner, och att det så gott som uteslutande är män som är med och diskuterar och lyssnar. Ett exempel är identiteten treblechoir99 på youtube som lägger upp länkar till olika klipp med gosskörer vilka kommenteras av följarna. Personen i fråga har bland annat lagt upp klipp med privata inspelningar av gossar i Cambridgeshire Boy's Choir, en kör som händelsevis leddes av kantorn fram till 2001. Här en länk https://www.youtube.com/watch?v=ULihy_jkr98
Av kommentarerna att döma skulle treblechoir99 eller kommentatorn strix37 mycket väl kunna vara kantorn själv. Treblechoir99 har flera tusen klipp med gosskörer på sin profil och skulle om han har det intresset kunna ägna sig åt ett vouyeristiskt pojkintresse helt i det privata. Vi har ju på bloggen här tidigare kunnat läsa om hur kantorn tog på sig själv samtidigt som han studerade pojkar i verkliga livet. Numer är detta alltså möjligt att lösa via nätet. Men frågan är om det ändå inte är ett övergrepp. På nätet kan du även hitta sidan boysoloist.com.
Efter denna inledande utvikning övergår jag till brevet från de två musikerna inom katolska kyrkan. Bägge blir först vänner med mig på facebook, men sedan blir de "ovänner". De gör bland annat följande invändningar:
Varför kommer detta upp just nu, efter 45 år?
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla?
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt?
Båda två avslutar sin brev med att de "ber för mig".
Både breven andas en aningslöshet som jag tycker är lite beklämmande (jag återkommer till aningslösheten längre ned). Samtidig ger de uttryck för en kristen tro som jag uppfattar som väldigt naiv och ansvarslös. Att med förböner få Gud att gripa in och ställa till rätta det som människan ställt till vittnar om en gammaldags gudsbild och om just det som är katolska kyrkans problem: människor behöver inte ta ansvar för sina handlingar, det kan man överlåta åt högre makter sedan man ursäktat sig i bikten. Jag uppfattar det också som inte så lite förmätet av brevskrivarna att som företrädare för den katolska kyrkan säga sig vilja be för en person som utsatts för övergrepp vilka har sin rot i denna kyrkas inre liv och tradition.
Den första frågan om varför detta kommer upp efter 45 år vill jag egentligen inte bevärdiga med något längre svar. Frågan i sig visar att man har en besvärande brist på förståelse av hur den slags händelser det handlar om påverkar människor och därmed också att frågan om övergrepp på barn inte tagits eller tas på verkligt allvar av katolska kyrkan. Förändringen ligger på ytan och bygger inte på verklig förståelse eller insikt. Man upprättar handlingsplaner, rutiner och program för att hålla snyggt. Men om dessa inte bygger på verklig insikt eller på förändring av kyrkans liv och tradition genom till exempel avskaffande av celibatet är de ju bara spel för gallerierna, det vill säga det som Jesus hatade. Så varför kommer frågan upp efter 45 år? Ja, den kom upp för att den behövde komma upp. Håller du en uppblåst gummiboll nedtryckt under vattenytan kommer den att komma upp så snart något får handen att släppa taget. Och vad var det som som utlöste detta, i just det här fallet? Svaret är förknippat med brevskrivarnas andra fråga.
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Ja, vad var det som fick bollen att tränga upp från sin nedtryckta plats och vad fick det för konsekvenser. Som jag nämnde i mitt allra första inlägg träffade pojken på 1990-talet en kompis från kören. De började tala med varandra och pojken började minnas vad som hänt samtidigt som han förstod att han inte varit ensam om detta. Det senare var i sig en befrielse för honom eftersom händelserna lättare gick att förstå inte som framkallade av just honom själv utan som det de var: en vuxens egoistiska utnyttjande av barns godtrogenhet och tillit.
Vad som sedan kom att bidra till att "anden kom ur flaskan" var internets framväxt. I början av 2000-talet gör den den då 40-årige pojken en sökning på kantorns namn och får en träff. Det visar sig att han nu lever under annat namn i England. Viss information går att få fram men inte så mycket. Sedan dess har internet vuxit och som något så när modern människa är det omöjligt att inte lämna spår efter sig, hur försiktig man än är. Med Facebooks inträde har det blivit ännu lättare att hitta en person och alltså lättare att hitta även gamla körmedlemmar som skulle kunna bidra med egna berättelser och kanske även ha glädje av att andra berättar sin historia. Jag har alltså använt Facebook för att hitta läsare till bloggen som kan tänkas vara intresserade.
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt? Vi får komma ihåg att hela historien kretsar kring en man som begått övergrepp och som gjort allt för att hålla sig fri från ansvar: ljugit, utnyttjat barn för att ljuga, flytt landet och hållit sig undan, bytt namn. Den eller de som är drabbade måste då sägas ha vissa rättigheter, till exempel att utbyta erfarenheter kring det som hänt. Det rör sig om frågor som än i dag är tabubelagda och som de drabbade kanske inte vill diskutera öppet eller ens med varandra. En blogg ger då möjlighet att läsa om andras upplevelser och att själv få uttrycka sig (anonymt om man så vill). Denna rättighet för många offer väger tyngre än en enskild förövares rätt att slippa undan sitt ansvar. Jag undrar även om de som skriver skulle finna det rimligt att de, om de vore våldtäktsoffer, skulle uppmanas att själva konfrontera våldtäktsmannen direkt.
Jag har uppfattningen att kantorn måste få veta vad han åstadkommit och att han aldrig ska tillåtas glömma. Hur han själv hanterar detta blir hans egen sak. Jag tror att det finns många män i både Sverige och England som skulle må bra av att han erkände sin skuld. Hur det blir med det är väl en sak mellan kantorn och hans skapare. Men om han nu är troende katolik är det väl mindre sannolikt att något sådant kommer till stånd. Då är det sannolikt redan löst genom bikten.
Jag kommer alltså att fortsätta skriva min sanning här och hoppas att andra kan bidra med sin. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tar jag gärna emot era berättelser och korrigeringar av mina egna. När minnet inte helt räcker till får jag skarva. Kanske du uppfattar det som oetiskt, men för mig personligen har det en terapeutisk och helande funktion.
Av besöksstatistiken på bloggen framgår att den redan haft över 300 besök, så kanske har kantorn redan besökt oss. I vilket fall som helst kommer han så småningom få en inbjudan av mig. Fram till dess kommer jag att fortsätta bjuda in till läsning och hoppas så småningom få besök här av sångare i Cambridgeshire Boy's Choir eller elever vid den katolska internationella skolan i Chavagnes, Frankrike. Då torde emellertid språket bereda vissa problem.
Slutligen, i fråga om att sprida via blogg och facebook: Jag har tagit fasta på den påpekade risken för att förföljelse skulle uppstå och bestämt mig för att inte namnge kantorn.
Så till frågan Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla? Det har nog framgått ovan att jag anser att katolska kyrkan inte tar detta på riktigt allvar. Gjorde man det hade man vid det här laget avskaffat det föråldrade celibatet. Det vore ett tecken på att man lämnat sin trångsynta syn på sexualiteten och istället tar emot den som den gåva (från Gud om man så vill) den är. Att då som offer överlåta åt denna institution att utreda något som den själv är en del av vore, för mig, att ta ta emot bocken som trädgårdsmästare i sin egen blomsterrabatt. För dig som ändå ser detta som ett alternativ kan jag informera om att katolska kyrkan på sin hemsida har information om hur den anser att man bör gå till väga.
Avslutningsvis: det som jag skrivit om och kommer att skriva om inträffade efter att S:t Erik Gosskör brutits loss från katolska kyrkan i Stockholm. Den som vet mer om varför så skedde får gärna upplysa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar