Jag skriver just nu på ett längre inlägg kring "This is the record of John" av Orlando Gibbons och händelser som utspelade sig i samband med att S:t Eriks gosskör framförde detta mästerverk i Johannes kyrka 1969. Inlägget blir klart inom en vecka. Tills dess: njut av detta formidabla stycke med text ur Johannesevangeliet 1:20-29.
St Erik
onsdag 28 maj 2014
måndag 19 maj 2014
Att göra bocken till trädgårdsmästare
Via facebook har jag fått brev från två personer som är aktiva inom musikverksamheten i katolska kyrkan i Sverige. Breven är intressanta och jag ska kommentera dem här.
Min inledande känsla när jag fick breven är att det fortfarande inte hänt så mycket inom katolska kyrkan som man vill göra gällande. Förståelsen för problematiken verkar ligga på ytan och man vill att utvädringen helst ska ske i hemlighet inom kyrkan. Men jag tror att frågan måste ut i öppenheten och att problemet inte bara finns inom katolska kyrkan, även om det kanske har sitt ursprung och fått sin näring där. Fortfarande lever ju Pueri Cantores-traditionen som S:t Eriks Gosskör var en del av vidare. Och även om den idag även inkluderar flickor har den vad gäller pojkarna något erotiskt över sig. Jag kommer att skriva mer om detta i kommande inlägg.
Om man söker på nätet ska man upptäcka att det finns grupper och sällskap med särskilt intresse för just gossopraner, och att det så gott som uteslutande är män som är med och diskuterar och lyssnar. Ett exempel är identiteten treblechoir99 på youtube som lägger upp länkar till olika klipp med gosskörer vilka kommenteras av följarna. Personen i fråga har bland annat lagt upp klipp med privata inspelningar av gossar i Cambridgeshire Boy's Choir, en kör som händelsevis leddes av kantorn fram till 2001. Här en länk https://www.youtube.com/watch?v=ULihy_jkr98
Av kommentarerna att döma skulle treblechoir99 eller kommentatorn strix37 mycket väl kunna vara kantorn själv. Treblechoir99 har flera tusen klipp med gosskörer på sin profil och skulle om han har det intresset kunna ägna sig åt ett vouyeristiskt pojkintresse helt i det privata. Vi har ju på bloggen här tidigare kunnat läsa om hur kantorn tog på sig själv samtidigt som han studerade pojkar i verkliga livet. Numer är detta alltså möjligt att lösa via nätet. Men frågan är om det ändå inte är ett övergrepp. På nätet kan du även hitta sidan boysoloist.com.
Efter denna inledande utvikning övergår jag till brevet från de två musikerna inom katolska kyrkan. Bägge blir först vänner med mig på facebook, men sedan blir de "ovänner". De gör bland annat följande invändningar:
Varför kommer detta upp just nu, efter 45 år?
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla?
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt?
Båda två avslutar sin brev med att de "ber för mig".
Både breven andas en aningslöshet som jag tycker är lite beklämmande (jag återkommer till aningslösheten längre ned). Samtidig ger de uttryck för en kristen tro som jag uppfattar som väldigt naiv och ansvarslös. Att med förböner få Gud att gripa in och ställa till rätta det som människan ställt till vittnar om en gammaldags gudsbild och om just det som är katolska kyrkans problem: människor behöver inte ta ansvar för sina handlingar, det kan man överlåta åt högre makter sedan man ursäktat sig i bikten. Jag uppfattar det också som inte så lite förmätet av brevskrivarna att som företrädare för den katolska kyrkan säga sig vilja be för en person som utsatts för övergrepp vilka har sin rot i denna kyrkas inre liv och tradition.
Den första frågan om varför detta kommer upp efter 45 år vill jag egentligen inte bevärdiga med något längre svar. Frågan i sig visar att man har en besvärande brist på förståelse av hur den slags händelser det handlar om påverkar människor och därmed också att frågan om övergrepp på barn inte tagits eller tas på verkligt allvar av katolska kyrkan. Förändringen ligger på ytan och bygger inte på verklig förståelse eller insikt. Man upprättar handlingsplaner, rutiner och program för att hålla snyggt. Men om dessa inte bygger på verklig insikt eller på förändring av kyrkans liv och tradition genom till exempel avskaffande av celibatet är de ju bara spel för gallerierna, det vill säga det som Jesus hatade. Så varför kommer frågan upp efter 45 år? Ja, den kom upp för att den behövde komma upp. Håller du en uppblåst gummiboll nedtryckt under vattenytan kommer den att komma upp så snart något får handen att släppa taget. Och vad var det som som utlöste detta, i just det här fallet? Svaret är förknippat med brevskrivarnas andra fråga.
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Ja, vad var det som fick bollen att tränga upp från sin nedtryckta plats och vad fick det för konsekvenser. Som jag nämnde i mitt allra första inlägg träffade pojken på 1990-talet en kompis från kören. De började tala med varandra och pojken började minnas vad som hänt samtidigt som han förstod att han inte varit ensam om detta. Det senare var i sig en befrielse för honom eftersom händelserna lättare gick att förstå inte som framkallade av just honom själv utan som det de var: en vuxens egoistiska utnyttjande av barns godtrogenhet och tillit.
Vad som sedan kom att bidra till att "anden kom ur flaskan" var internets framväxt. I början av 2000-talet gör den den då 40-årige pojken en sökning på kantorns namn och får en träff. Det visar sig att han nu lever under annat namn i England. Viss information går att få fram men inte så mycket. Sedan dess har internet vuxit och som något så när modern människa är det omöjligt att inte lämna spår efter sig, hur försiktig man än är. Med Facebooks inträde har det blivit ännu lättare att hitta en person och alltså lättare att hitta även gamla körmedlemmar som skulle kunna bidra med egna berättelser och kanske även ha glädje av att andra berättar sin historia. Jag har alltså använt Facebook för att hitta läsare till bloggen som kan tänkas vara intresserade.
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt? Vi får komma ihåg att hela historien kretsar kring en man som begått övergrepp och som gjort allt för att hålla sig fri från ansvar: ljugit, utnyttjat barn för att ljuga, flytt landet och hållit sig undan, bytt namn. Den eller de som är drabbade måste då sägas ha vissa rättigheter, till exempel att utbyta erfarenheter kring det som hänt. Det rör sig om frågor som än i dag är tabubelagda och som de drabbade kanske inte vill diskutera öppet eller ens med varandra. En blogg ger då möjlighet att läsa om andras upplevelser och att själv få uttrycka sig (anonymt om man så vill). Denna rättighet för många offer väger tyngre än en enskild förövares rätt att slippa undan sitt ansvar. Jag undrar även om de som skriver skulle finna det rimligt att de, om de vore våldtäktsoffer, skulle uppmanas att själva konfrontera våldtäktsmannen direkt.
Jag har uppfattningen att kantorn måste få veta vad han åstadkommit och att han aldrig ska tillåtas glömma. Hur han själv hanterar detta blir hans egen sak. Jag tror att det finns många män i både Sverige och England som skulle må bra av att han erkände sin skuld. Hur det blir med det är väl en sak mellan kantorn och hans skapare. Men om han nu är troende katolik är det väl mindre sannolikt att något sådant kommer till stånd. Då är det sannolikt redan löst genom bikten.
Jag kommer alltså att fortsätta skriva min sanning här och hoppas att andra kan bidra med sin. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tar jag gärna emot era berättelser och korrigeringar av mina egna. När minnet inte helt räcker till får jag skarva. Kanske du uppfattar det som oetiskt, men för mig personligen har det en terapeutisk och helande funktion.
Av besöksstatistiken på bloggen framgår att den redan haft över 300 besök, så kanske har kantorn redan besökt oss. I vilket fall som helst kommer han så småningom få en inbjudan av mig. Fram till dess kommer jag att fortsätta bjuda in till läsning och hoppas så småningom få besök här av sångare i Cambridgeshire Boy's Choir eller elever vid den katolska internationella skolan i Chavagnes, Frankrike. Då torde emellertid språket bereda vissa problem.
Slutligen, i fråga om att sprida via blogg och facebook: Jag har tagit fasta på den påpekade risken för att förföljelse skulle uppstå och bestämt mig för att inte namnge kantorn.
Så till frågan Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla? Det har nog framgått ovan att jag anser att katolska kyrkan inte tar detta på riktigt allvar. Gjorde man det hade man vid det här laget avskaffat det föråldrade celibatet. Det vore ett tecken på att man lämnat sin trångsynta syn på sexualiteten och istället tar emot den som den gåva (från Gud om man så vill) den är. Att då som offer överlåta åt denna institution att utreda något som den själv är en del av vore, för mig, att ta ta emot bocken som trädgårdsmästare i sin egen blomsterrabatt. För dig som ändå ser detta som ett alternativ kan jag informera om att katolska kyrkan på sin hemsida har information om hur den anser att man bör gå till väga.
Avslutningsvis: det som jag skrivit om och kommer att skriva om inträffade efter att S:t Erik Gosskör brutits loss från katolska kyrkan i Stockholm. Den som vet mer om varför så skedde får gärna upplysa mig.
Min inledande känsla när jag fick breven är att det fortfarande inte hänt så mycket inom katolska kyrkan som man vill göra gällande. Förståelsen för problematiken verkar ligga på ytan och man vill att utvädringen helst ska ske i hemlighet inom kyrkan. Men jag tror att frågan måste ut i öppenheten och att problemet inte bara finns inom katolska kyrkan, även om det kanske har sitt ursprung och fått sin näring där. Fortfarande lever ju Pueri Cantores-traditionen som S:t Eriks Gosskör var en del av vidare. Och även om den idag även inkluderar flickor har den vad gäller pojkarna något erotiskt över sig. Jag kommer att skriva mer om detta i kommande inlägg.
Om man söker på nätet ska man upptäcka att det finns grupper och sällskap med särskilt intresse för just gossopraner, och att det så gott som uteslutande är män som är med och diskuterar och lyssnar. Ett exempel är identiteten treblechoir99 på youtube som lägger upp länkar till olika klipp med gosskörer vilka kommenteras av följarna. Personen i fråga har bland annat lagt upp klipp med privata inspelningar av gossar i Cambridgeshire Boy's Choir, en kör som händelsevis leddes av kantorn fram till 2001. Här en länk https://www.youtube.com/watch?v=ULihy_jkr98
Av kommentarerna att döma skulle treblechoir99 eller kommentatorn strix37 mycket väl kunna vara kantorn själv. Treblechoir99 har flera tusen klipp med gosskörer på sin profil och skulle om han har det intresset kunna ägna sig åt ett vouyeristiskt pojkintresse helt i det privata. Vi har ju på bloggen här tidigare kunnat läsa om hur kantorn tog på sig själv samtidigt som han studerade pojkar i verkliga livet. Numer är detta alltså möjligt att lösa via nätet. Men frågan är om det ändå inte är ett övergrepp. På nätet kan du även hitta sidan boysoloist.com.
Efter denna inledande utvikning övergår jag till brevet från de två musikerna inom katolska kyrkan. Bägge blir först vänner med mig på facebook, men sedan blir de "ovänner". De gör bland annat följande invändningar:
Varför kommer detta upp just nu, efter 45 år?
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla?
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt?
Båda två avslutar sin brev med att de "ber för mig".
Både breven andas en aningslöshet som jag tycker är lite beklämmande (jag återkommer till aningslösheten längre ned). Samtidig ger de uttryck för en kristen tro som jag uppfattar som väldigt naiv och ansvarslös. Att med förböner få Gud att gripa in och ställa till rätta det som människan ställt till vittnar om en gammaldags gudsbild och om just det som är katolska kyrkans problem: människor behöver inte ta ansvar för sina handlingar, det kan man överlåta åt högre makter sedan man ursäktat sig i bikten. Jag uppfattar det också som inte så lite förmätet av brevskrivarna att som företrädare för den katolska kyrkan säga sig vilja be för en person som utsatts för övergrepp vilka har sin rot i denna kyrkas inre liv och tradition.
Den första frågan om varför detta kommer upp efter 45 år vill jag egentligen inte bevärdiga med något längre svar. Frågan i sig visar att man har en besvärande brist på förståelse av hur den slags händelser det handlar om påverkar människor och därmed också att frågan om övergrepp på barn inte tagits eller tas på verkligt allvar av katolska kyrkan. Förändringen ligger på ytan och bygger inte på verklig förståelse eller insikt. Man upprättar handlingsplaner, rutiner och program för att hålla snyggt. Men om dessa inte bygger på verklig insikt eller på förändring av kyrkans liv och tradition genom till exempel avskaffande av celibatet är de ju bara spel för gallerierna, det vill säga det som Jesus hatade. Så varför kommer frågan upp efter 45 år? Ja, den kom upp för att den behövde komma upp. Håller du en uppblåst gummiboll nedtryckt under vattenytan kommer den att komma upp så snart något får handen att släppa taget. Och vad var det som som utlöste detta, i just det här fallet? Svaret är förknippat med brevskrivarnas andra fråga.
Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
Ja, vad var det som fick bollen att tränga upp från sin nedtryckta plats och vad fick det för konsekvenser. Som jag nämnde i mitt allra första inlägg träffade pojken på 1990-talet en kompis från kören. De började tala med varandra och pojken började minnas vad som hänt samtidigt som han förstod att han inte varit ensam om detta. Det senare var i sig en befrielse för honom eftersom händelserna lättare gick att förstå inte som framkallade av just honom själv utan som det de var: en vuxens egoistiska utnyttjande av barns godtrogenhet och tillit.
Vad som sedan kom att bidra till att "anden kom ur flaskan" var internets framväxt. I början av 2000-talet gör den den då 40-årige pojken en sökning på kantorns namn och får en träff. Det visar sig att han nu lever under annat namn i England. Viss information går att få fram men inte så mycket. Sedan dess har internet vuxit och som något så när modern människa är det omöjligt att inte lämna spår efter sig, hur försiktig man än är. Med Facebooks inträde har det blivit ännu lättare att hitta en person och alltså lättare att hitta även gamla körmedlemmar som skulle kunna bidra med egna berättelser och kanske även ha glädje av att andra berättar sin historia. Jag har alltså använt Facebook för att hitta läsare till bloggen som kan tänkas vara intresserade.
Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt? Vi får komma ihåg att hela historien kretsar kring en man som begått övergrepp och som gjort allt för att hålla sig fri från ansvar: ljugit, utnyttjat barn för att ljuga, flytt landet och hållit sig undan, bytt namn. Den eller de som är drabbade måste då sägas ha vissa rättigheter, till exempel att utbyta erfarenheter kring det som hänt. Det rör sig om frågor som än i dag är tabubelagda och som de drabbade kanske inte vill diskutera öppet eller ens med varandra. En blogg ger då möjlighet att läsa om andras upplevelser och att själv få uttrycka sig (anonymt om man så vill). Denna rättighet för många offer väger tyngre än en enskild förövares rätt att slippa undan sitt ansvar. Jag undrar även om de som skriver skulle finna det rimligt att de, om de vore våldtäktsoffer, skulle uppmanas att själva konfrontera våldtäktsmannen direkt.
Jag har uppfattningen att kantorn måste få veta vad han åstadkommit och att han aldrig ska tillåtas glömma. Hur han själv hanterar detta blir hans egen sak. Jag tror att det finns många män i både Sverige och England som skulle må bra av att han erkände sin skuld. Hur det blir med det är väl en sak mellan kantorn och hans skapare. Men om han nu är troende katolik är det väl mindre sannolikt att något sådant kommer till stånd. Då är det sannolikt redan löst genom bikten.
Jag kommer alltså att fortsätta skriva min sanning här och hoppas att andra kan bidra med sin. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tar jag gärna emot era berättelser och korrigeringar av mina egna. När minnet inte helt räcker till får jag skarva. Kanske du uppfattar det som oetiskt, men för mig personligen har det en terapeutisk och helande funktion.
Av besöksstatistiken på bloggen framgår att den redan haft över 300 besök, så kanske har kantorn redan besökt oss. I vilket fall som helst kommer han så småningom få en inbjudan av mig. Fram till dess kommer jag att fortsätta bjuda in till läsning och hoppas så småningom få besök här av sångare i Cambridgeshire Boy's Choir eller elever vid den katolska internationella skolan i Chavagnes, Frankrike. Då torde emellertid språket bereda vissa problem.
Slutligen, i fråga om att sprida via blogg och facebook: Jag har tagit fasta på den påpekade risken för att förföljelse skulle uppstå och bestämt mig för att inte namnge kantorn.
Så till frågan Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla? Det har nog framgått ovan att jag anser att katolska kyrkan inte tar detta på riktigt allvar. Gjorde man det hade man vid det här laget avskaffat det föråldrade celibatet. Det vore ett tecken på att man lämnat sin trångsynta syn på sexualiteten och istället tar emot den som den gåva (från Gud om man så vill) den är. Att då som offer överlåta åt denna institution att utreda något som den själv är en del av vore, för mig, att ta ta emot bocken som trädgårdsmästare i sin egen blomsterrabatt. För dig som ändå ser detta som ett alternativ kan jag informera om att katolska kyrkan på sin hemsida har information om hur den anser att man bör gå till väga.
Avslutningsvis: det som jag skrivit om och kommer att skriva om inträffade efter att S:t Erik Gosskör brutits loss från katolska kyrkan i Stockholm. Den som vet mer om varför så skedde får gärna upplysa mig.
måndag 12 maj 2014
Offer eller gärningsman?
Återkomsten av Anna Odell. Nej, men vad är detta? Vem är gärningsman?
Vem är offer? Jag har alltid varit offer. Är jag inte det? Hur var det
egentligen?
De där helgerna i slutet av 60-talet när jag sov över. Varför
gjorde jag det? Jag var ju bara ett barn. Och på söndagsmorgonen fick jag diska
innan de andra gossarna kom, och vi gick och sjöng i mässan. Vi sjöng. Han fick
förlåtelse, om och om igen. Det var inte långt från Götgatan 58 till katolska
kyrkan. Vi genade över gården när vi hade övat den gregorianska sången i
lägenheten. Fyra streck i notsystemet istället för fem.
Köket i lägenheten var som en passage. Diskhon var djup och i
marmor. Disken var stor och kladdig; det simmade fett och äckel i diskvattnet.
Var det hela veckans disk som jag fick ta hand om? Whiskyflaskan på bänken
intill var halvtom. Vad var det nu som hände på natten? Hur sov vi? De andra
gossarna tittade lite frågande på mig där jag stod vid diskhon. Visste de att
jag hade sovit där?
Jag hade blivit stämledare. Det var vi som skickades fram
för att tala med gossarna. I köket bakom repetitionslokalen på Kungsholmen sade
vi vår läxa: "Alla rykten ni hört, det är bara skvaller, folk som är
avundsjuka." Visste jag att det var så? Förstod jag vad jag var med om? Varför
var jag lojal? Nå, det blev tyst i alla fall. Och vad var jag? Gärningsman
eller offer? Hur gjorde Han för att få mig och de andra att framföra budskapet?
Det är natt nu i lägenheten på Götgatan, i fastigheten som
tillhör katolska församlingen. Någon rör sig långsamt över golvet mot min säng. Han har vaknat. Lusten har
vaknat. Han har ögonbindeln upplyft i pannan. Jag är bara ett barn. Jag sover.
Om jag bara sover, så. Pyjamasen sätter sig vid sängen. Det luktar gubbe och
unken whiskyandedräkt. Jag vill att jag sover nu. En varm hand läggs utanpå min
pyjamas, på könet. Dirigentens hand tar sig in i byxorna. Jag finns inte.
Handen tar tag i mitt pojkkön. Den drar långsamt, fram
och tillbaka. Det styvnar. Jag finns inte här. Inte. Han flämtar, drar
snabbare. Fram och tillbaka. Den andra handen rör sig i samma takt, i den andra
byxan. Fortare och fortare nu. Jag. Finns. Inte. Inte över huvud taget. Inte
alls. Men det grymtas. Grisen. Och sedan plötsligt, ett utdraget gny och en
suck. Jag får en klapp på kinden. Det är över. Inte ett ord. Han tassar bort,
sätter sig i sin säng, drar ned ögonbindeln, lägger sig och somnar. Grisen
snarkar.
Men jag är här nu. Jag vet vad som hände, men ändå inte. Jag
vet att jag inte kan berätta. Det har inte hänt. Bara hålla ifrån sig. Vad
skulle man kunna säga? Till vem? Är jag ensam?
Nej, du var inte ensam om detta: Du var ett ting. Du
förtingligades och fick förneka dig själv inför andra. Du byggde en hård inre
kärna som inte har gått att öppna. Och Han visste detta: Att barn litar på
vuxna, att barn är lojala, att barn inte förstår. Så här gör man: Man bygger
förtroende. Sedan skapar man hemligheter som inte går att berätta. Som ett barn
inte kan berätta av rädsla för straff, ensamhet och, värst av allt, för att utpekas
som likadan själv.
Så vem är du? Offer eller gärningsman? Hur många andra tystade
du? Hur blev deras liv? Du är ett offer! Men är du gärningsman? Kan man vara
ansvarig för följderna av handlingar man tvingas till eller inte förstår? Nej!
Men man är ansvarig för vad man gör eller inte gör när man förstår.
Verklighet och fantasi
Vad som är verkligt och vad som är fantasi kan sägas vara en
filosofisk fråga, eller en definitionsfråga om man så vill. Det som händer i
mitt huvud är en verklighet, även om det råkar vara en fantasi. När det gäller
händelser som ligger 45 år tillbaka i tiden blir problemen uppenbara. Man
minns, eller tror sig minnas, att något ägt rum och detta minne återkommer
och kommer kanske i kontakt även med andra minnen, eller andras minnen, och
påverkas därmed.
När man skriver ned sina minnen är det också så att man
medvetet och omedvetet lägger till och drar ifrån. Kanske för att göra storyn
bättre eller för att få den att fungera, kanske för att framställa sig själv i
en bättre dager eller någon annan i en sämre.
Möjligen minns du hur vänsterpartiets förre ledare Lars Ohly
påstod sig ha spelat fotboll mot Nacka Skoglund i en match som gick av stapeln
i Rimbo i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Lars bodde i Rimbo vid
den tiden och spelade ungdomsfotboll i Rimbo IF. Nu var det nog så att Lars
helt enkelt omedvetet hade mixat ihop två olika händelser: Det att han hade
sett en match på Rimbo fotbollsplan där Nacka deltagit och det att han själv
ofta spelade matcher på sagda plan. Men vi kan förstås inte veta. Kanske var
det en medveten sammanblandning från Lars sida, som han hoppades skulle passera
och att han då skulle framstå i en mer positiv dager, som mer folklig.
Med detta vill jag sagt att minnet kan spela oss spratt som
vi inte är medvetna om och att vi ibland lägger till och förskönar eller
förfular när det passar oss.
Jag gör inte anspråk på att skriva någon exakt historia här,
men är mycket tacksam för påpekanden om sådant som är fel eller som jag glömt. Jag
tar emot allt som kan fylla ut minnesluckorna och bidra till så intressanta
berättelser här som möjligt. Redan har jag fått kommentarer som har breddat
mitt minne.
Du som läsare får alltså gärna bidra med fakta eller
hågkomster (anonymt eller i eget namn). Vill du skriva lite längre texter och
få dem upplagda på bloggen kan mejla dem till mig eller skicka dem via
Facebook. Om ett tag kommer jag att informera huvudpersonen själv om att
bloggen finns. Han lever under antaget namn i England.
Namn och personer
När jag refererar till pojken eller han och inte använder
något namn, syftar jag i regel på mig själv.
När jag använder ett namn eller skriver i jag-form relaterar jag till fiktiva eller delvis fiktiva personer hos vilka jag samlat händelser, minnen och reflektioner som inte är mina egna, eller bara delvis mina egna.
När jag använder ett namn eller skriver i jag-form relaterar jag till fiktiva eller delvis fiktiva personer hos vilka jag samlat händelser, minnen och reflektioner som inte är mina egna, eller bara delvis mina egna.
onsdag 7 maj 2014
Jag har ett fotografi
Jag har ett fotografi. Det visar en glad pojke. Han har vitt
hår, är solbränd och har bruna manchesterbyxor och stickad tröja. Han är 11 år. Det är sommaren
1970 i Norge. Pojken står med Geirangerfjorden i fonden. Han ler. Det som händer den här
sommaren kommer att vara med honom resten av livet. Kanske började det något år
tidigare i Danmark. Han minns inte. Kanske är det undanskuffat och lever kvar som
en suddig glimt in i dåtiden. Ett fönster som han både vill och inte vill
öppna. Det är något som lurar där inne. Men natten i gymnastiksalen i Geiranger minns
han, klart som kristall.
De hade rest dit i personbilar. Föräldrar och andra vuxna
var med. Hela den långa resan är som rensad, veckan likaså. Men han minns en
Renault, någon konsert i en kyrka och repetitioner på dagarna. Över huvud taget
verkar det som om den där perioden från 1967 till 1970, eller, rättare, delar
av den, är som utsuddad blyerts; en grå hinna ligger kvar och hindrar. Inget
nytt kan skrivas. Det går inte att gå vidare.
Inte många vet vad som hände i gymnastiksalen där de sov. Ibland undrar
han om det verkligen har hänt. Berättade han någonsin för mamman? Han minns
inte. Förstod hon ändå? Minnet är att han vid hemkomsten, 11 snart 12 år gammal, bestämt sade att
han skulle sluta sjunga i kören. Det var bara så. Men han skulle gå kvar i Jakobs skola. Och Han, som var lärare vid
skolan, fick senare ge upp allt och fly till England. Vad
berodde det på? Vad hände och nystades upp? Vad tystades ned? Var han själv en del av det? Han minns
inte. I Dagens Nyheter den 7 juni 1971 står att "kören organiseras om så att inte fler barn rekryteras".
Den där resan till Danmark, hur var det egentligen med den?
En utvald grupp på åtta – en dubbelkvartett – som tränger ihop sig i en Ford
Falcon med Honom och kör från Stockholm till Danmark. Randers? Så minns han.
Han fick själv bo tillsammans med Honom i samma rum. Samma säng?
Det var Han som hade startat kören, knuten först till
Katolska kyrkan vid Medborgarplatsen i Stockholm och senare fristående. Varför frikopplades
kören från kyrkan? Den där kopplingen och det sambandet blev betydelsefullt
först när händelserna i USA med katolska präster uppdagades. Små pojkar
tillsammans med äldre män som fostrats inom katolska kyrkan. Inte en bra idé.
Ett foto från resan: En man i grå byxor, vit kortärmad tröja
eller skjorta, tunnhårig, glasögon. Han är degigt småfet och har magen instängd
bakom de högt uppdragna byxorna. Han minns svetten i pannan. Den blixtsnabba växlingen till ilska. Sarkasmerna. Gubbdoften. Kantorn. Bilen
har stannat vid en utsiktsplats. Invid står Magnus och hans mamma.
Det är på väg mot Geiranger. Världens vackraste, djupaste och mest dramatiska
fjord. Världens mörkaste och tystaste gymnastiksal. Flåsningarna och klaustrofobin i sovsäcken.
En gång på 90-talet: Systembolaget en fredagskväll.
Nummerlappssystem är infört. Han möter en sankteriksgosse, Nils. Tiden rusar
och han får en bekräftelse, en liten möjlighet till upprättelse, eller att
åtminstone inte känna sig ensam i sitt öde, inte utplockad, inte straffad, utan
helt enkelt som en av många. Det är inte fel på honom utan på Honom. Han får
veta om Stig, också han ett skilsmässo- och alkoholistbarn. Han har varit med
som samma sak, kanske till och med på samma plats. Samma natt?
Det är märkligt hur någon annans lidande kan lindra ens
eget. Han får en medresenär. Och Stig träffar han ju också då och då på stadens
gator. Men att de talat om det. Nej. Stig vet ju inte att han vet. Och allt kommer tillbaka nu.
Det började egentligen i småskolan. Pojken hade sångröst.
Fick sjunga solo i klassen och blev uttagen till skolkören och julspelet. Han
minns motståndet och förväntan. Sjunga om en valp, sången av Bornemark, inför
klassen? Visst, han är bara sju, så det borde kanske gå. Men här startar resan in i svärtan. Sjunga solo i klassen, bli skickad till skolkören, bli uttagen att
sjunga solo – "jag vallade min fårahjord, då fick jag höra ängelns ord,
jag är så glad, är så glad, åh åh åh, benedicamus domino" – bli tillfrågad
att prova in till gosskören, byta skola, möta storstaden, pröva alkoholen,
lämna gymnasiet i förtid, resa på turné, flytta isär, vara sig själv nock. Det börjar med "valpen min, tycker om, att ha skoj"? Vara speciell,
stå utanför.
Gossarna är indelade i grupper. Det var 10 sopraner, 10 altar osv. En stämledare, en vice stämledare. Särskilda körkläder: Grå byxor, vit skjorta eller Jockey-piké, blå v-ringad velourtröja – civilt alltså. Vid framträdande i kyrka alba med vitt band, rött för stämledare, blått för vice, kors om halsen. Vid andra framträdanden "civil klädsel". Engelskt mönster med hackordning och kamratuppfostran. Redan tidigt kom han i kontakt med rykten som förnekades. De handlade om något han inte förstod, men det var fult och det var förbjudet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)