Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 3

Detta är del 3 i berättelsen om jakten på kantorn. Del 1 publicerades den 24 april. Del 2 publicerades den 27 april.

Nästa morgon sätter jag mig ändå i bilen för att köra upp till kantorn och konfrontera honom i hans hem. Det är en vacker dag. Och det är varmt. Jag har svårt att koncentrera mig på körningen. Tankarna på att möta kantorn distraherar. Vad ska hända? Vad ska jag säga? Kommer jag att våga konfrontera honom idag?  Jag svänger in  på en rastplats med utsikt över bergen och havet. Jag öppnar en flaska vatten, dricker några klunkar och tittar ut mot horisonten.

På 1990-talet hade kantorn börjat ta plats i mitt medvetande. Med jämna mellanrum dök han upp i tanken. Med möda jagade jag bort honom. Hans besök blev dock allt tätare. Det var inte direkt obehagligt, men jag kände att det fanns saker och händelser som jag inte mindes och som jag behövde få rätsida på. Men var skulle jag börja?

Minnena av gosskören – och dess plats i mitt medvetande – förstärktes när jag två gånger under 90-talet råkar få lyssna till Michael Bellini. Den första gången är vid en körkonsert i Jakobs kyrka där han är solist med sin altröst. Vi denna konsert träffar jag även hans mamma, som känner igen mig och pratar en stund. Den andra gången är påsken 1995 i Maria kyrka i Stockholm när Michael är altsolist i Matteuspassionen och gör en oförglömlig tolkning av "Erbarme dich". Dessa båda händelser får mig att inse att jag var del av något som också var bra och som jag har rätt att vara stolt över. Men den stoltheten kan inte komma av sig själv. Den måste jag bygga själv.

Vid den här tiden hade internet börjat få utbredning bland vanligt folk. Jag började göra sökningar på kantorns ursprungliga namn med hjälp av Altavista, som den största sökmotorn då hette. Händelsen i kyrkan 1993 hade jag trängt undan och hans nya namn med den. Några träffar blev det inte. Men så en dag får jag träff. På en chattsida för radioamatörer "pratar" kantorn med en annan svensk och avslöjar att det är han som står bakom signaturen strix37. Han avslöjar även sitt nya engelska namn. Jag får napp och anden är ur flaskan.

Men det tar tid innan jag kan rulla upp historien, dels för att information om kantorn ännu inte finns på nätet, dels för att jag har fullt upp med studier och arbete. I en anteckningsbok börjar jag dock teckna ned minnen och blir fascinerad av hur mycket man kan fiska upp ur det stora minneshavet med hjälp av skrivande.

I samband med en sjukskrivning får jag tillfälle att börja bearbeta mina anteckningar och att besöka arkiv. Jag hittar kantorn bland annat i kyrkomusikernas tidning och i Stockholms kommuns arkiv. Allt eftersom tiden går och vi kommer in i tjugohundratalet blir också mer och mer information om kantorn tillgänglig på nätet. Med hjälp av små bitar här små bitar där, börjar jag bygga en bild.

Men nu är det alltså dags. Efter en stund startar jag på nytt färden upp mot Mijas Costa och är framme strax före 12. Jag parkerar och kliver ur.

Middagssolen i dis formar en pelare av ljus vid horisonten. Allt är stilla. Byn är i det närmaste folktom. Någon enstaka person rör sig långsamt längs huvudgatan. Det är lätt att finna ro och jag börjar strosa lite planlöst. Mina tankar vandrar och jag funderar på hur jag ska hantera mötet. Efter att ha frågat några gånger om vägen, står jag så framför dörren till huset. Jag tvekar i ögonblicket och spanar lite mot fönstren. Allt är lugnt och tyst. Jag går runt huset och tittar in i trädgården.  Mindre än tio meter ifrån mig ligger han på en gammal sunkig solbädd. Han ser ut att njuta. Magen utanför shortsen. Jag gör något litet harklingsljud, men det blir ingen tydlig reaktion. Han rör lite på sig och jag hör en utdragen suck. Men han ligger sedan orörlig kvar.

En solpelare intar kantorns kropp, som känslan från huvud till djupt ned i bäckenet när man sjunger med perfekt teknik och avspändhet. En värmande stråle genom bålen ner i bäckenet. Värmen sprider sig och det gamla uttorkade könet väcks till liv. Strålen har samma unga kraft och nyväckthet som han sökt och jagat genom decennierna. Och fångat.

Gossopranerna. Deras intensiva och oskuldsfulla röster. Gudomliga. Eggande. Han minns första gången. Så förbjudet då, så underbart. Värmen som sakta spred sig nedåt. Panis Angelicus med gosskör och pojksolist. Hur fantastiskt var det inte att dirigera och känna makten över musiken, över gossarna, över deras röster. Det är 1963. Första gången i katolska kyrkan vid Medborgarplatsen. Det är fullsatt. Gossarna tågar in, klädda i vita albor och med träkors på bröstet. Han struttar efter, upplivad och spänd inför det som ska komma. Korset och oskulden, kättjan och skulden.

När han lyfter händerna för att slå in, sprider sig en stilla ro och total närvaro i hans kropp. Allt står stilla: Tiden, händelserna, rörelserna och ljuden är synkroniserade till just detta ögonblick. Och vid solistens första och perfekt ansatta ton hugger det till. En pirrande känsla i bäckenbotten som blir allt starkare ju längre han håller kvar blicken i pojkens ljusblå ögon. Han får anstränga sig för att inte stöna av vällust och för att kroppens rörelser inte ska avslöja honom.

Den svarande kören fyller i och värmen växer som ett dån. En flod av ljus rinner ned genom kroppen. Den flödar allt intensivare, den forsar. Och sedan avslutningen. Den ensamma gossopranens späda och känsliga röst lyfter honom till bristningsgränsen och han slår av den sista takten. Det pumpar och pulserar. Han flämtar och ser in i de oskuldsfulla pojkögonen. Långsamt avtar spänningen och tomheten infinner sig. Märkte gossen något?

Det är blött i byxan. Men han har varit med förut och ordnat med skydd. Några fläckar ska inte synas på utsidan. Han vänder sig mot församlingen och tar emot applåderna med frånvarande blick. Det betyder ingenting. Ingenting. Ingenting alls. Det stora ögonblicket är redan förbi.

Han vaknar ur sin dagdröm. 45 år. Så fort det gick. Numer är det sällan han kan få uppleva samma sak i verkligheten. Tiden som körledare är förbi. Han tänker på dem ibland. De små liven. Allt han gjort med dem. Att ingen försökt sig på något, tänker han samtidigt som han känner hur det kletar i byxorna.

På gatan står en man och betraktar honom. Han är framme. Nu ska allt lösas upp. Han måste bli fri. Vad var det nu pojken hette tänker kantorn? Vad hette jag? Vi vet vad du hette. Jag vet vad du heter nu. Pojken? Han heter alla namn. Vi är alla pojken. Tror du att du kan stå för sanningen nu?

Jag står kvar och tittar. Han har inte sett mig. Jag får inte backa nu. En kvinna kliver ut på terrassen. Det måste vara hustrun. Jag får lite andrum. Vad är det egentligen jag vill? Vad är det jag ska göra? Att tala med honom är  ju att släppa in honom i mitt liv, där han inte har någon rätt att vara. Ska jag bara kliva fram och spöa upp honom, är det ett sätt att få ut honom ur systemet? Eller hämnas, utsätta honom för andras förföljelse och hån. Sätta upp affischer i byn – detta är en pedofil! – med en bild av honom. Men på vilket sätt skulle hämnd hjälpa mig, hela mig. Hur skulle en ond gärning från min sida kunna röja undan ondskefulla handlingar begångna för 45 år sedan. Inte nog med att jag skulle vara ett brottsoffer, jag skulle bli en brottsling själv också. Är han värd det och hur kommer det att påverka mig som människa? Du blir det du gör. Den som hämnas blir en hämnare både i sina egna och i andras ögon. Hämnaren kommer att mötas av den respekt hämnden förtjänar, både av sig själv och sina medmänniskor. Noll. Hämnaren förgiftar sitt sinne och förmår inte göra gott ens mot sig själv.

Och samtidigt, nu står jag här och vill inget annat än att hämnas. Men att vara människa är att stå över sina djuriska instinkter. Vi har begåvats med ett intellekt och med förmågan att resonera kring vad som är rätt och vad som är fel. Vi kan planera och vi kan förutse följderna av våra handlingar, både för oss själva och för andra. Därtill är vi begåvade med förmågan till empati och vi har ett ansvar för att använda denna förmåga. Att andra inte gör det samma, undantar oss inte från detta ansvar. Snarare tvärtom.

Det snurrar allt fortare i mitt huvud och jag vet varken in eller ut. Hatet och ilskan kokar i kroppen, men huvudet håller emot.  Och nu kommer äcklet över mig. Jag börjar tänka på redd grönsakssoppa. Och tiden far.

Det är våren 1970. Pojken sitter i ett kök i Danmark tillsammans med en värdfamilj och kantorn. På bordet står middagen serverad: Ängamat. Kantorn har tagit med en mindre gossgrupp på resa till Danmark. Åtta personer instoppade i en Ford Falcon, fyra fram, fyra bak. Det är trångt, och det gillar kantorn. Och nu är det alltså övernattning i familjer.

Pojken tittar ned i tallriken och ser en vit soppa med ärter, morotsbitar och lite persilja. Han tar en sked och får kväljningar. Den smaklösa och ljumma sörjan blir kvar i munnen. Han kan inte svälja, inte spotta. Långsamt, långsamt sväljer han soppan, centiliter för centiliter. Ögonen tåras och han för tröjärmen till ansiktet för att torka. Värdparet och kantorn pratar på. Pojken har kantorn intill sig och värdarna mitt emot. När de vuxna ätit upp är pojkens tallrik fortfarande fylld. Han är hungrig och rädd. Hur ska han bete sig, vad ska han säga? Han verkar så sträng, pappan i huset. Präst. Mamman så tyst. Och kantorn vet han ju hur han kan växla i humöret. Pojken sitter tyst och väntar, rör lite i soppan med skeden, våndas. Slutligen ser de vuxna på honom. Han får fram att han inte mår bra och behöver sova.

Med smaken av den unkna soppan i munnen blir han visad till ett sovrum på övervåningen. Han får med sig sin lilla väska. I sovrummet står en bred säng med ett stort fluffigt täcke och en enda lång kudde. Han vill bara komma undan för sig själv och gömma sig i sömnen. Så hör han steg i trappan. Kantorn kliver in i rummet med sin resväska.

– Ja, här är det ju gott om plats. Det blir bra. Och så slipper vi sova ensamma, nu när vi är så långt hemifrån.

Kantorn ler sitt otydliga leende, det som inte är glädje och inte elakhet, utan någonstans mitt emellan. Det är som om han själv både plågas av och ser fram emot vad som ska ske. Pojken känner igen blicken och en klump börja växa i magen. Han vill hem.

– Lägg dig och sov du, så ska du se att du mår bättre i morgon. Jag kommer upp senare.

Kantorn öppnar sin resväska. Han plockar fram sin nattutrustning – pyjamas och ögonbindel – och lägger den på sängen. Sedan lämnar han rummet, med dörren på glänt, och går nedför trappan. Pojken byter om och lägger sig i sängen. Han försöker sova, men det går inte. Han är hungrig och han är rädd. Egentligen vet han inte vad det är han är rädd för. Men han minns klappen över baken på pojken i Johannes kyrka, och han minns kantorns blick och doft. Ju mer han tänker på det, desto större blir klumpen i magen. Han ropar lite försiktigt på mamma, som en bön ut i ingenstans. Men han ser henne framför sig och känner hennes närhet. Han kurar ihop sig och upprepar sitt mantra: mamma, mamma ...

Han hör röster från undervåningen. Män som pratar med stegrande intensitet och styrka, skratt utan glädje, glas som klirrar. Efter en timme har han fortfarande inte somnat, trots den mjuka sängen och det härliga dunbolstret. Nu hör han steg i trappan och känner paniken växa. Han tänker på doften och får kväljningar. Han minns blicken och uppfylls av en bottenlös tomhet. Nu kliver någon över tröskeln. Pojken kniper igen ögonen och låtsas sova. Han gnyr lite som en signal och säger mamma lite halvtyst, som en skyddsmur som ska hålla det okända på avstånd. Han hör kantorn gnola samtidigt som han drar av sig kläderna och sätter på pyjamasen. Mozart, Laudate Dominum – och pojken kopplar melodin till den märkliga händelsen i Johannes kyrka. Han sätter sig upp och skriker rakt ut: Nej, nej, nej – mamma. Kantorn ser sin chans.

– Så ja, mardrömmar. Inget att vara rädd för Jag finns här.

Han kliver fram och tar tag i pojken, sätter sig framför honom och håller hans armar. Pojken är så rädd att han låtsas sova. Kantorn vyssjar honom fram och tillbaka och gnolar Laudate. Nu känner pojken hur kantorn drar i hans hand och för den mot sig själv. Han hasar sig närmare pojken så att de sitter mitt emot varandra. Så för han in pojkens hand innanför sin pyjamasbyxa.

Pojken gömmer sig långt, långt borta. Nu är han på gården därhemma och leker "Land och rike" med sina kamrater. När kantorn börjar smeka sig själv med pojkens hand är pojken själv mitt i leken och kastar bollen högt upp i det blå – halli, hallå. Han hör kantorn flåsa och känner hans stånd bulta men trycker undan, trycker ner, kniper igen och låtsas sova. Vågar inget säga, inget göra. Han är en boll som svävar fritt i rymden, han är inte här. När det slutligen blir vått och kletigt kring hans hand, ropar han mamma och kantorn stämmer in med guttural röst. Kantorn flåsar och stånkar, han släpper pojkens hand. Pojken fortsätter sin låtsassömn och gör en långsam kroppsrörelse. Byter läge. Försöker bara gömma sig och tränga undan. Gnider sin lilla hand mot underlakanet. Han mår illa och känner hur den redda grönsakssoppan är på väg upp. Det går någon minut.

– Inte sover du inte, säger sedan kantorn med len röst. Visst är du vaken och visst var du med på noterna. Du tyckte om det. Det får bli vår hemlighet lilla gubben. Det här är inget våra mammor vill veta något om. Eller hur?

Jag tittar på kantorn i solstolen och spyr rakt ut på gatan. Sedan rusar jag därifrån längs de solvarma gränderna. Slutligen hittar jag bilen och sätter mig i den. Det här hade jag inte räknat med. Det här var jag inte beredd på. En film ur det förflutna hade spelats upp i mitt huvud. Kantorn i solstolen var det synintryck som behövdes för att starta filmen jag inte visste fanns. Visst kommer jag ihåg att vi reste till Danmark i en trång bil, att vi satt i kantorns knä när han körde och att han stortrivdes. Och visst minns jag den kväljande grönsakssoppan och duntäcket. Men det andra. Vidden av vad som hänt går långsamt upp för mig. Det ska ta mig sju år att komma över detta och hämta mig så pass att jag kan gå vidare.

fortsättning följer

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 2

Detta är del 2 i berättelsen om jakten på kantorn. Del 1 publicerades den 24 april.

Nu gick vi in för landning i Malaga. Jag såg ut genom flyplansfönstret på den blå junihimlen och över det öppna havet – och jag kände mig just då fri. Samtidigt spirade melankolin i bröstet, när jag tänkte på livet. Som är så öppet och fyllt av möjligheter, en räcka tomma pappersark som vi får fylla med vad vi vill. Ändå har det en förmåga att stänga in och låsa fast oss i mönster och vanor vi egentligen inte själva väljer. I barndomen var en blå himmel en blå himmel som väckte lust och glädje, dagen gick som den ville och fylldes med nya upplevelser. Ny dag, nytt liv. Än hade inga spärrar satt in. Men när slutade jag vara i nuet för att i stället hela tiden tänka framåt eller älta det som det redan varit? Var det då, 1970, som jag slutade vara  det orädda och livsnyfikna barnet och blev den beräknande och planerande "vuxne" som undvek människor och verklig närhet för att skydda sig från nya svek och besvikelser.

Jag tänkte på alla gånger jag varit Farinelli. Turnéerna, teatern, talen, konserterna, inspelningarna och föreläsningarna. Det har varit då som hela min person och mina sinnen har trätt in i en märklig och upphöjd närvaro med total koncentration och livskänsla och fokusering. Denna närvaro har varit kortvarig men åtråvärd till den grad att livet i övrigt fått stå tillbaka. Andras uppskattning och uppmärksamhet av mina prestationer, eller åtminstone inte blottande av det värdelösa ting som jag fått veta att jag egentligen var, blev mitt mål och mitt mönster utan att jag själv visste om det.

På flygplatsen hyr jag en bil. Jag har bokat rum på Fuengirola Beach Hotel. Jag vet inte mycket om byn Mijas Costa, bara att den ligger uppe i bergen ovanför Fuengirola. Jag checkar in på hotellet och får ett rum med utsikt över havet. Efter att ha bytt om tar jag en promenad. Jag hamnar vid Svenska kyrkan i Fuengirola och ser ett anslag om 2007 års midsommarfirande. Jag knackar på. En man i 40-årsåldern öppnar och jag framför mitt ärende. Jag söker alltså en släkting jag inte träffat på många år. Han är cirka 70 och kyrkomusiker. Gift med en engelska kvinna.

– Jag kanske vet vem det är du menar.

– Jaha.

– Mm, den jag tänker på kommer hit då och då. Inte omöjligt att han kommer på midsommarfirandet.

– Vet du var han bor?

– Ja, jag tror att jag har hans adress. Vänta lite.

Han kommer tillbaka med en post-it-lapp. Det är en adress i Mijas Costa, så det måste ju stämma.

– Fantastiskt, säger jag. Äntligen på rätt spår.

Jag tackar och säger att jag kanske kommer på midsommar. Men jag kan inte vänta tills dess. Jag känner mig spänd och upprymd. Plötsligt känner jag också en viss nervositet eller tvekan. Men vad ska jag göra då, när jag träffar honom? Vad ska jag säga? Jag tar en promenad längs stranden för att reda ut tankarna.

Hur hade jag hamnat här och vart skulle det leda? 1989 hade jag börjat sjunga i kör igen. Min lillebror hade lockat med mig till en kör. Det visade sig att jag fortfarande kunde sjunga hyfsat i körsammanhang, men att allt vad jag lärt om musikteori och notläsning var som raderat. Nu väcktes åter mitt intresse för kör- och kyrkomusik. Jag började köpa skivor och gå på konserter, gärna med gosskörer. Det var inget medvetet steg; händelserna i början av 70-talet var fortfarande förvisade till mörka skrymslen jag inte var medveten om. Sökandet i gosskörsmusiken var nog snarare en omedveten eller undermedveten rörelse i riktning mot det som förr eller senare behövde konfronteras. Men en händelse 1993 skulle komma att skaka om och väcka mig.

Cambridgeshire Boys' Choir stod det på konsertaffischen. Verk av bland annat Gibbons, Victoria, Franck och Mozart. Det ringde klockor. Och så dirigenten. Delar av efternamnet väckte något. Men förnamnet och efternamnets andra hälft stämde inte. De var engelska. Cambridge, en gosskör från Cambridge. Det måste jag få uppleva live. Några dagar senare står jag utanför kyrkan där konserten ska äga rum. Jag har hunnit tänka och namnets innebörd står klar. Kan det vara han,  ledaren för S:t Eriks gosskör? Han hade ju stuckit till England. Jag går in. Det är tunnsått med åhörare, men än återstår 20 minuter. Jag väljer en plats intill altargången, ungefär mitt i kyrkan.

Eter ett tag börjar det röra sig i bakre delen av kyrkan Jag hör fniss och pojkgnabb, som tystnar snabbt efter en skarp tillrättavisning. Jag känner ett svagt obehag och letar i minnet men hittar inte riktigt fram. Kyrkan börjar fyllas och sorlet dämpar de små körpojkarnas röster. De börjar formera sig för att tåga in. Jag vrider på huvudet och ser dem stå på två led. Jag ser också nacken på körledaren och känner en ilning i magtrakten. Han stoppar handen i kavajfickan och plockar fram en stämgaffel. Så  vrider han lite på huvudet och tittar ut över kyrkan. Min mage drar ihop sig samtidigt som hans blick möter min. Så slår han stämgaffeln mot tummen och ger ton. Han lyfter händerna och slår in. Kören börjar sjunga ingångshymnen, Alta Trinita Beata. Kören står kvar på sin plats medan körledaren går längs mittgången. I höjd med min bänkrad stannar han upp. Han fortsätter dirigera och ger tecken till kören att börja tåga in. Han blir stående alldeles nära min plats och en flod av syn- och doftminnen sköljer över mig. Byxorna uppdragna över magen, den kalla och lealösa blicken, magen som putar och dallrar, det tunna håret. Och så doften, den tunga, blandningen av gammal svett, rakvatten och whisky. Jag känner hur magen börjar vända sig och hur kraften strömmar ut ur min kropp. Jag försöker resa mig för att fly men blir sittande och känner hur saliven utsöndras i munnen. Det är kantorn! Så är kören i höjd med mig och kantorn tågar framåt tillsammans med gossebarnen. Jag lyckas resa mig och stapplar ut ur kyrkan. Jag tar mig till pub, beställer in en öl och försöker tränga undan det jag varit med om och de minnen det väckt. Och det fungerar ju ett tag, men så är bollen där igen och vill upp till ytan. Och ingen orkar hålla emot hela livet.

Nu har jag gått i över en timme längs stranden i Fuengirola. Det är sen eftermiddag och det är närmast folktomt. Enstaka vandrare rör sig längs vattenbrynet och någon joggare stretchar med blicken vänd mot den värmande solen. Det är lojt och slött. Några barer är ändå öppna, och solstolar finns utställda. Det hörs lugn och avspänd musik från barerna. Reagge och blues, gregoriansk munksång. Munksång. I en solstol ligger en äldre man och halvsover med öppen mun. Han är fetlagd och blottar en vit mage som hänger över byxkanten. När en vandrare närmar sig väcks något minne och en värme gör sig påmind. Vem är det som kommer? Jag närmar mig men har ännu inte insett. Men den äldre mannen anar något.

Jag är i Spanien nu eftersom jag vet något, jag har fått upp ett spår. Men vad jag ska göra är jag osäker på. Och att jag skulle stöta på gubben som av en händelse är inget jag räknat med. Jag har inte förberett mig eller funderat över hur jag ska reagera. Rädsla eller hat. Flykt  eller angrepp. Hämnd eller försoning. När jag närmar mig den gamle mannen går det långsamt upp för mig att jag kommit fram. Jag skyndar på stegen. Han får inte komma undan. Mannen tar sig långsamt upp ur stolen. Han känner ett obehag i magen, paniken är nära. När vandraren ökar farten hör han en sopranröst inom sig: Laudate, laudate dominum.

Jag rusar framåt. Jag känner igen figuren, hållningen och nacken, magen och håret. Och åter faller jag genom tid och rum ner i rädslans svarta hål. Med fem meter kvar möter jag den kalla, stålhårda blicken och ändrar riktning. Jag går med bestämda steg fram mot baren och sätter mig på en stol. Med gregorianiken mässande i bakgrunden får jag en öl framför mig. Efter ett par klunkar och några minuters eftertanke vänder jag mig om för att göra ett nytt försök. Mannen är borta. Jag hör en bil starta och reser mig upp för att spana. En liten blå Seat rullar långsamt iväg på den lilla grusvägen.

– Jag tyckte att jag kände igen honom, han som just gick, säger jag till bartendern. Svensk va?

– Jag vet inte riktigt, svarar bartendern. Kanske engelsman. Hans fru är engelska i alla fall.

– Kommer han hit ofta? Jag tror att det är någon jag kände när jag var barn.

– Mm, han kommer ibland på eftermiddagen. Ligger och tittar på havet, tar en öl och slumrar. Han vill att vi spelar munksång eller allra helst gosskörer. Ibland gör vi det. Det beror lite på, om det är mycket folk eller inte. Det är inte vad alla vill höra på stranden precis.

– Okej, vet du vad han heter eller var han bor?

– Jag tror att jag hört något om Mijas Costa, en by uppåt bergen.

– Tack, jag tror att jag tar en tur dit i morgon.

Jag dricker upp min öl och vandrar långsamt tillbaka till mitt hotell. Det var väl tusan. Jag hade honom ju mitt framför mig och så vågade jag inte. Det var som om jag inte visste vad jag skulle göra eller säga. Och känslan när tiden rusade; det är som om han fortfarande har mig i ett grepp. Om jag ger mig på honom kommer ju allt att komma tillbaka, kanske kommer det att avslöjas. Tänk om det blir rättssak, vem är det då som hamnar i fokus? Kan jag betala det priset? Vill jag stå med den skammen?

fortsättning följer

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 1

Detta är del 1 i berättelsen om jakten på kantorn.

Jag hade rest med morgonflyget från Arlanda. Det var i juni precis när skolorna slutat. Jag var på väg till den spanska solkusten för att följa det spår jag hade fått upp i Chavagnes i Frankrike 2003. Nu var det 2007.

Under flygresan hade jag gått igenom mitt liv, arbetat mig ner i lagren av minnen. Det är förvånande hur många händelser och episoder som det går att locka fram ur minnesdjupet med hjälp av korta ledtrådar. Det ena ger det andra och en hel värld växer fram i ens medvetande. Det är som att meta, man sätter mask på kroken och sänker ned den i djupet. Sedan behövs bara lite tålamod och tid, så får man förr eller senare napp.

Minnena av tiden i S:t Eriks gosskör hade först legat undangömda i 25 år och sedan fiskats upp bit för bit allt eftersom andra korgossar bidragit med sina minnen och satt dem som bete på kroken. Det började med att jag träffade Nils på Systembolaget i början av 1990-talet. Vi talade om körtiden och jag började minnas händelser som jag hade förträngt. Jag förstod av det Nils berättade att jag inte var ensam om min historia. Även andra gossar hade utsatts för sexuella övergrepp. Jag förstod det inte just då men har insett det nu, att dessa händelser har legat kvar och i smyg påverkat hela mitt liv och hela min person. Min sociala rädsla, mina misslyckade kärleksrelationer, min brist på omsorg om mig själv och min arbetsnarkomani, allt har sitt ursprung i dessa händelser. Dålig självkänsla och skam lade grunden för mitt liv utan att jag förstod det. Med tiden växte insikten om vad övergrepp kan åstadkomma och jag drogs allt oftare i tankarna till en sångare som levde för flera hundra år sedan.

Farinellisyndromet

Några år efter att jag träffat Nils på Systembolaget kommer jag ut från biografen Victoria på Götgatan i Stockholm. Det är 1995 och jag ska snart fylla 37.  "Lascia ch'io pianga" går på repeat i mitt huvud. Jag har sett filmen om sångaren Farinelli och tar det första steget på vägen mot en kväljande men så småningom också förlösande insikt: Allt jag är och inte är, allt jag saknar, allt meningslöst jag gjort och all tid jag slösat, bottnar i händelser som ägde rum mellan 1967 och 1970. Nu har minnen väckts till liv och sår ett första frö. Det ska med tiden slå rot, växa och blomma ut i en förståelse av vidden av det som hände mig som barn.

Farinelli föds 1705 i Neapel som Carlo Broschi. Vid åtta års ålder låter hans bror och en farbror kastrera honom för att bevara hans fantastiska sångröst. Han fångas in, sövs ned, kastreras och vaknar sedan ensam i blodiga lakan, oförmögen att förstå vad han utsatts för. Tilliten till de båda vuxna släktingarna, som han litat på och som varit hans trygghet, är borta. Med tiden får han sambanden förklarade för sig och förstår att han berövats sin sexuella kraft och drift, sin libido, samtidigt som han begåvats med en evig pojkröst.

Som litet barn förstår Carlo förstås inte hur övergreppet ska komma att påverka hans person. I dag är det välkänt att den människa som utsätts för övergrepp av detta slag samtidigt får det inpräntat och införlivat i sig att hon som person inte är värd mer än så. Hon är inte mer än ett instrument för andras njutning och ambitioner. Det lilla barnet förstår naturligtvis inte detta utan försöker hantera och bearbeta händelsen på det sätt det kan. Men alla människor behöver känna sig värdefulla och för barnet som utsatts för övergrepp formas livet till en oupphörlig men omedveten jakt på bekräftelse och upprättelse, en färd i brist på tillit och självkänsla.

För Carlo Broschi fanns bara en väg att gå. Med sin exceptionella röst – en pojkröst eller kvinnoröst i manskropp – ägnade han sitt liv under namnet Farinelli åt ett ständigt sökande efter bekräftelse på musikscenerna. Men varje sådan bekräftelse var högst tillfällig. När ljuset släckts ned och publiken gått hem återstod tomheten. Ingen älskade honom som människa; alla älskade honom som sångare med en röst som var resultatet av ett övergrepp. På frågan om han var älskad eller värd något som person hade han i livet egentligen bara fått ett svar: Du är värd att stympas. Så mycket är du värd. Du är värd att älska som stympad.

Brodern och farbrodern försökte förstås framställa det som om de gjort honom en tjänst när de gjort honom till en av den tidens största stjärnor. Och som att de gjort konsten en tjänst. Många människor skulle få glädje och lycka när de njöt av Farinellis sångkonst. Carlos offer var litet i jämförelse med den samlade lycka som hans röst skulle skänka mänskligheten. Men detta var förstår bara en förklädd argumentation – ett sätt att för världen och inför sig själva rättfärdiga en helt igenom egoistisk handling. De gjorde det för egen vinning och längtan. Men även om så inte vore: Om syftet var att skänka världen en bedårande röst var handlingen lika moraliskt omöjlig då som den är idag.

Oavsett hur man försöker rättfärdiga ett sådant övergrepp är det ett brott mot alla mänskliga rättigheter. Det strider även mot religiös och inte minst kristen moral som den uttrycks i olika versioner av den gyllene regeln. Nej, att använda sig av andra för egna eller universella mål kan aldrig försvaras. Som Immanuel Kant så skickligt argumenterade, får ingen människa göras till ett medel, människan måste alltid vara ett mål. Om nu altruistiska handlingar som gynnar alla individer utom en själv överhuvudtaget är rimliga måste de vara resultatet av eget moget övervägande. De kan inte tvingas på en.

Våldtäktsmän och pedofiler vill gärna säga att de som utsatts för dem "egentligen ville det och njöt av det". Kanske tror de på det själva, kanske är det bara ett sätt att gömma sig för sin egen skam. Oavsett vilket är det inte ett påstående de har rätt att göra.

Farinellis liv blev ett ändlöst flackande i jakt på bekräftelse och kärlek på scener. Där, i fokus för åhörarnas uppmärksamhet och beundran, kunde han uppleva korta stunder av lycka och tillfällen då han kände sig älskad och som bärare av ett värde bortanför den egna sångprestationen. Men allt detta rann undan likt en bäck som går upp i ån och gick inte att få fatt i eller nagla fast i jaget. Allt som återstod var då att söka bekräftelse på nya scener, hos nya mecenater, i nya verk och i nya städer. Bekräftelsebehovet växte till ett monster som blev allt hungrigare ju mer det matades.

Jag kallar detta Farinelli-syndromet. Den som utsätts för övergrepp av människor den sätter sin tillit till, får ett hål i jaget. När känslan av att vara omtyckt eller älskad för sin egen skull ersätts av känslan av att vara värdelös – en förbrukningsartikel –  fylls detta hål med en hungrande vålnad som driver på och jagar för att mättas genom handlingar. Hungern är så stark att hela tillvaron blir en  strävan efter bekräftelse, perfektionism, ordning och allvetarskap. Och ett skal byggs upp som ska vara omöjligt att tränga igenom. Men innanför skalet finns tomrummet där vålnaden bor.

Och samtidigt rinner själva livet undan ...

Nu var jag alltså åter igen på jakt efter mannen som skulle ställas till svars. Resan till Chavagnes i Frankrike 2003, där kantorn skulle ha jobbat som körledare, hade gett klent resultat. Det var stängda dörrar och huvuden som skakades. Inte visste man något om honom. Av svaren och ansiktsuttrycken blev jag på det klara med att något doldes. Han skulle alltså ha tillträtt som körledare vid den nystartade katolska pojkinternatskolan i Chavagnes 2002, men så hade det inte blivit. När jag senare på kvällen sitter på byns värdshus Ancienne Boulangerie på Rue des Jardins, känner jag igen ett av ansiktena några bord bort. Rektorn och grundaren av skolan Ferdi McDermott sitter och äter tillsammans med en ung kvinna. Inte hans fru, sluter jag mig till. Efter ett tag lyfter han blicken och ser mig. Han ler bistert och ser ut att vilja vara någon annanstans. Jag reser mig och går fram till hans bord.

– God kväll, säger jag

– God kväll, vi ses igen alltså. Ni är kvar i byn ändå, säger han.

– Jag stannar tills i morgon. Jag hade räknat med att få tag på honom här. Nu måste jag fundera på hur jag går vidare. Det är livsviktigt att jag får tag på honom.

McDermott rycker på axlarna och gör en min som för att säga att han är ledsen att inte kunna hjälpa till.

– Ja, jag vet inte vad jag kan göra, säger han. Och om ni ursäktar så ...

– Men han skulle ha börjat jobba med gosskören här, avbryter jag

– Tyvärr har jag inget att säga.

Vinkyparen kommer fram till bordet. McDermott vänder sig mot honom och de fastnar i en diskussion om vinet. Kvinnan lyfter på ögonbrynen, nickar åt baren till och sätter höger pekfinger framför munnen. Det är över på en sekund, sedan återtar hon sin svala neutrala blick. Jag får känslan att hon inte vill vara där, att det finns någon hållhake.

– Ja, det låter märkligt. Jag får väl undersöka vidare på annat sätt, säger jag.

– Så om du ursäktar oss, fyller McDermott på.

– Visst, godkväll, säger jag och återvänder till mitt bord.

När jag kommer tillbaka har efterrätten kommit in. Jag ser ned på den lilla chokladtårtan och dekorfrukten. En skvätt rödvin har jag kvar i glaset. Medan jag dricker det funderar jag över spänningen i samtalet. Visst döljer han något. Skolan är nystartad och har stöd högt upp i den katolska hierarkin. Han är rädd att hans skapelse är hotad. Det var något med spänningen mellan honom och kvinnan också. Inte var de älskare, inte var de gifta. Det fanns något stelt. Och det var väl minst 25 år mellan dem.

Chokladkakan smakar utsökt. Den lilla physalisen skär jag i två delar och äter som avslutning. Jag reser mig och nickar lätt åt McDermott och kvinnans bord. Jag beställer en café noir och en liten cointreau och sätter mig i baren för att vänta. Efter ett tag ser jag hur McDermott reser sig från bordet. Kvinnan sitter kvar. McDermott går mot toaletten och när han är ur sikte reser sig kvinnan och kommer fram.

– Jag vet vem ni talar om, men får egentligen inget säga.

– Hur menar ni, säger jag.

– Vi har ett avtal.

– Vilka är vi?

– Min son är 11 och älskade musik. Nu kommer han antagligen aldrig att sjunga mer. Han äcklas av körmusik.

– Men hur menar ni?

– Övergrepp. Vi får skadestånd. Men vi måste vara tysta. Vi kom just överens.

– Jag är i samma sits, och jag måste få tag på körledaren själv.

– Och vem är ...

– Svensken med det engelska namnet.

– Det jag vet är att han flyttade till Spanien. Mijas Costa heter det.

Kvinnan vänder sig och skyndar tillbaka sitt bord och jag inser att jag på något sätt kommit närmare målet.

fortsättning följer