Nytt datum för återträff

Den 15 november 2015 blir det en återträff för S:t Eriks gosskör. Föranmälan krävs. Info om träffen lämnas via Facebook-gruppen S:t Eriks gosskör. Du kan även mejla sankteriksgossen@gmail.com

Avslutning

Jag har nu publicerat de sista av inläggen i min historia. Framöver kan det bli fråga om kortare inlägg om ny information eller nya minnen kommer fram. Jag fortsätter naturligtvis att ta emot läsarbrev och -berättelser för publicering på bloggen. Mejla i så fall till sankteriksgossen@gmail.com. Jag vill också påminna om att det går alldeles utmärkt att skriva kommentarer till inläggen. Det är ett enkelt sätt att dela med sig av sina minnen, och man kan vara anonym. Respektera dock att inte nämna kantorn vid namn.

Att skriva och publicera texter om tiden i S:t Eriks gosskör och om kantorn har varit en led i en maktkamp. Sakta men säkert har jag tagit tillbaka den makt över mitt liv som kantorn tillskansade sig i min barndom. Projektet hade legat och väntat i tjugo år. Jag hade dock inte mina drivkrafter helt klara för mig. Att hämnd var en av dem är dock helt klart. I takt med med skrivandet, kontakten med er läsare och publiceringen har dock hämndbehovet klingat av. Istället har jag genom skrivandet fått en terapi som gjort att jag kunnat sätta en punkt som jag kan stå för: Jag förlåter och blir därmed fri att gå vidare. Kanske kan detta även lätta kantorns börda och få honom att göra det han anser vara rätt. Det är min fasta övertygelse att hämnd förgiftar och skadar inte bara den som utsätts, utan även hämnaren.

Ett av mina syften var även att dela med mig och eventuellt vara till nytta eller hjälp för andra före detta korgossar som kan ha drabbats av samma sak som jag. En tanke var också att många skulle dela med sig av erfarenheter här på bloggen. Detta har dock inte fått någon större omfattning och jag inser att det åtminstone delvis beror på min anonymitet. Ganska många har påpekat detta i mejl till mig. Av flera skäl har jag dock inte velat bryta anonymiteten. Jag har dock fått en hel del bidrag både som kommentarer och som mejl. Dessa har varit mycket betydelsefulla för mig. Tack du som lämnat bidrag.

Om du läst de sista avsnitten vet du att jag "anmält" hela saken till Stockholms katolska stift. Det gjorde jag efter påstötningar från katoliker i Stockholm. För min egen del känns det inte särskilt viktigt, men det kan finnas andra bland de före detta körpojkarna som har intresse av att så sker. Jag kommer att rapportera här om vad stiftet gör i ärendet.Om du själv vill ta kontakt med stiftet ska du vända dig till den så kallade generalvikarien på epost-adressen generalvikarie@katolskakyrkan.se. Tjänsten innehas idag av Pascal Rene Lung. Jag känner mig tveksam till om stiftet kommer att göra något åt min anmälan. Om stiftet så vill kommer jag att överlämna en lista med namn på körmedlemmar och ledare. Om du blir kontaktad av stiftet vore det intressant med en notis om detta (anonymt är okej). Om ingen lämnar en sådan notis kan jag sluta mig till att katolska kyrkan struntar i det hela.

Jag har fått ganska många påstötningar om att ordna en träff för körmedlemmar. Det vore både intressant och roligt tycker jag själv. Jag ska försöka ordna det. Mer info kommer senare via olika kanaler. Om du är intresserad kan du dock redan nu skicka ett mejl till sankteriksgossen@gmail.com eller till Erik Jakobs på Facebook. Skriv gärna vilken veckodag som passar dig. Jag tänker mig att det blir i Stockholm och kanske i augusti.

Slutligen: Jag startar en sluten grupp på Facebook som heter S:t Eriks gosskör. Den kan användas för vidare diskussioner och endast personer med "legitimt" intresse kommer att släppas in i gruppen. Inledningsvis kommer jag att finnas med som "Erik" men när jag fått fram ett par administratörer för gruppen kommer "jag" att försvinna. Innan jag försvinner kommer jag dock att lägga upp en del pdf.er med bilder och tidningsartiklar om kören. Här en länk S:t Eriks gosskör på facebook

Jag är tacksam för uppmärksamheten och hoppas att du som läsare har funnit något givande i mina inlägg.

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 6

Detta är den sista delen i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april
Del 4 publicerades den 6 maj
Del 5 publicerades den 13 maj

Allt fullbordas
Ringsignalen ljuder. Sedan tystnad. Jag trycker en gång till och väntar. Nu hör jag något som slamrar; kastruller, bestick, porslin. En gång till, lite längre håller jag in knappen. Jag hör en röst som ropar. "... someone at the door ...".  Verkligheten tränger sig på. Kommer jag att göra rätt nu? Jag inser att jag inte vill kliva in i detta hem. Inte bli en del av det livet eller låta det livet bli en del av mig. Jag vill inte känna lukterna, inte se ägodelarna, livet som är helt normalt. Jag vill ha honom utlämnad till sig själv, bara människan, utan sina ägodelar, sin fru, sitt sammanhang.

Dörren öppnas. En kvinna i 70-årsåldern ser frågande på mig.

– Yes, how can I help you, säger hon.

Jag berättar att jag söker min körledare, från Sverige, när jag var barn. Jag är i York över dagen, fick en ingivelse och tänkte att jag skulle göra ett besök. Vi har haft kontakt per mejl, lägger jag till. Sant men ändå inte.

Det kan ta ett tag säger hon och ber mig vänta. Hon ställer dörren på glänt.  Det börjar snurra i mitt huvud igen. Tvivlen sätter in. Väljer jag rätt nu? Det måste bli rätt, så att jag kan gå vidare med huvudet högt och utan att ha skapat ytterligare lidande. Hämnd och förlåtelse. Där är alternativen.

Hur var det nu Kant sa.  Ingen människa får vara ett medel för någon eller något. Varje människa måste vara ett mål i sig. Det var det ena. Och det andra då? Jo, att principen för ditt handlande måste kunna upphöjas till allmän lag. Ergo: Bara för att jag själv blivit utnyttjad av någon, har jag inte rätt att göra samma sak själv. Att hämnas är att använda en annan människa för mina egna syften. Och genom att hämnas har jag tydliggjort att jag vill att det är så världen ska se ut. En oändlig cirkel av illgärning och hämnd. Men det finns ju en skuld som måste betalas. Frågan är vem som ska betala och hur.

Ja, sanningen är den att jag under hela mitt liv har betalat på skulden. Den var inte min, men betalat har jag icke desto mindre gjort. Sedan har gärningsmannen kanske inte betalat sin. Sannolikt bär han på en skuld som tynger och förlamar, som hindrar honom att göra det rätta. Det rätta, ja. Är det att avkräva honom en ursäkt? Den kommer ju att ställa krav på mig och återge honom makt över mig, när jag känner att jag har bollen och måste besvara hans uppmaning. Jag kan inte gå vidare befriad från tyngd. Och frågan är om det är ett sätt för honom att ta sitt ansvar. Få förlåtelse av mig. Blir han i grunden fri då? Är det inte för enkelt?

Så hör jag inom mig åter rösten ur människans förgångna som vänder på orden och vränger om bilden av hur jag bör förhålla mig till min medmänniska. Budskapen i Bergspredikan går ibland på tvärs med våra omedelbara instinkter. De går dock att förstå, däri ligger inte det svåra. Nej, utmaningen ligger i att ta till sig budskapen; göra dem till sina och att leva efter dem. Det svåra är att gå från den läpparnas bekännelse som är fariséens till att leva enligt budskapen och vara en samarier. Hur var det nu han sade, snickaren från Nasaret? "Älska era fiender och be för dem som förföljer er."  "Döm inte, så ska ni inte bli dömda. Ty med den dom som ni dömer ska ni dömas." "Frikänn, så ska ni bli frikända." "Ge, så ska ni få." "Allt ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem."

Jag inser att beslutet som landade i magen innan jag tryckte på ringklockan är det rätta. Nu hör jag röster, musik som stängs av och vinandet från en elmotor. Jag öppnar dörren en aning.  Den gamle kommer åkande genom hallen i sin rullstol. Han är hopsjunken och ser rädd ut. Han har förstått sammanhanget, men försöker slingra sig undan.

–  Yes, what can I do for you.

–  Jag tror att du vet varför jag är här.

– I don't think I understand.

– Försök inte, det är ingen idé, jag vet att du förstår svenska, att du är svensk.

Kantorn blir tyst och sjunker ihop ännu mer.

Jag känner ilskan välla fram som en brinnande upprorisk flod. Mina föresatser och samtalet på puben, min strategi och min tanke om att bete mig civiliserat och göra det fina – allt höljs i dimma.

– Jag är för fan en sankteriksgosse, och du ska komma ihåg mig, fattar du det. Du må ha glömt eller ha gjort upp med din skapare, men nu ska du komma ihåg, säger jag och plockar fram kameran.

Kantorn sträcker fram handen för att dra igen dörren. Jag ser skräcken i hans ögon och hur hans hand darrar. Jag sätter foten i dörröppningen.

– Vänta lite, svarar kantorn. Han vädjar med blicken mot mig. Kan vi ta detta i enrum, fortsätter han med låg röst.

Jag sansar mig och får syn på människan.

– Nu är det så här, säger jag. Jag vill inte se ditt hem, jag vill inte höra dig tala, jag vill helst inte se dig överhuvudtaget. Du ska bara lyssna på mig. Jag ger dig en utväg, en möjlighet att bli fri och att göra det rätta. Men då ska du bara lyssna utan att svara. Det räcker med att du nickar att du förstått. Vi står kvar här.

Kanton nickar.  Jag förstår att slutet på min långa resa är nära. Att jag snart äntligen är fri.

– För det första, säger jag. Här är det brev jag skrivit till generalvikarien vid Katolska domkyrkoförsamlingen i Stockholm. Där berättar jag om dina övergrepp. Vad det kan ge vet jag inte. Jag är själv skeptisk. Men det kan inte skada i alla fall. Nu har du möjlighet att själv ta kontakt med honom, innan han tar kontakt med dig.

– Men, jag ..

– Som sagt, villkoret är att du är tyst. Vi är alldeles strax färdiga.  Nu kommer vi till det andra. Till att börja med vill jag vara säker på att du minns berättelsen om den lame i Kafarnaum som botas av Jesus.

Kantorn nickar.

– Just så, Matteus 9. Och jag tror vi båda förstår att berättelsen är symbolisk. Mannen är så tyngd av sina synder att han är som förlamad inför livet, oförmögen att gå vidare och leva som en hel människa, oförmögen att följa andemeningen i buden snarare än bokstaven. Jesus befriar honom från synden och ger honom möjlighet att gå vidare och bli hel genom att leva rätt.

Jag pausar lite, tar sats inför orden som befriar.

– Var inte orolig, jag förlåter dig. Res dig och gå. Synda inte mer, utan gör det rätta.

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 5

Detta är del 5 (av 6) i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april
Del 4 publicerades den 6 maj

Jag ställer glasen på bordet och sätter mig. Efter att vi skålat och smakat börjar Daniel berätta om diskussionen de haft medan jag varit borta. Han hade fört fram en ny tanke: Inför hot om hämnd eller offentlig exponering skulle kantorn tvingas att be om ursäkt personligen till var och en som han skadat. Hampus hade blivit upprörd och haft svårt att släppa tanken på hämnd. Såväl hämnd som ursäkt skulle visserligen tvinga ned kantorn på knä, han skulle förödmjukas och tvingas ödmjuka sig. Men att få en ursäkt skulle inte ge samma förlösande känsla hos mottagaren som hämnd, åtminstone inte för Hampus själv.

– Hur ser du på det, frågar Hampus. Du har tänkt och skrivit mycket. Vad har du kommit fram till.

Jag berättar om händelsen i Sveg som jag kom att tänka när jag stod vid bardisken, och om de starka känslor som rördes upp inom mig. Om hur tanken på hämnd automatiskt hoppar fram när sådana episoder gör si påminda.

– Så, på kort sikt och känslomässigt känns nog hämnd som det självklara alternativet, säger jag. Att förödmjuka och få sin katarsis på det sättet. Men frågan är om ett sådant reningsbad fungerar på lång sikt. Smutsen kommer nog tillbaka, fast i annan form och i annat läge.

– Vad menar du egentligen, säger Hampus.

– Så här. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra. Stod ju utanför hans hus i Spanien och hade chansen att hämnas. Men hur skulle det påverka mig? Vill jag vara en hämnare. Ska han ha fått göra mig till en människa som hämnas? Vem har då vunnit? Och hur skulle jag kunna leva med att avsiktligt ha skadat en annan människa. Känslomässigt är det en lösning, ja. Men intellektuellt? Nej, jag vete fan ...

– Men att tvinga honom att be om ursäkt då, säger Daniel. Vi söker upp honom och hotar att exponera honom eller hämnas på något annat sätt. Sen säger vi att han kan slippa om han ärligen ber om ursäkt inför oss till alla som han varit på. Vi spelar in det på film och visar för de korgossar som vill se.

– Men då ska han stå på sina knän när han gör det, säger Hampus.

– Och sen måste han ställa upp på att kommunicera med de gossar som vill ha kontakt, fortsätter Daniel. Om han inte sköter det, ja då  har vi hotet om exponering.

– Mm, det kanske kan funka, säger jag. Men jag vet inte riktigt. Jag känner mig osäker. Det är två saker jag tänker på.  Vi får inte glömma att han är en människa, oavsett vad han gjort är han ändå en människa.

– Ja, kan man verkligen säga det, invänder Daniel. I teorin, ja. Men i praktiken ... Men okej, låt gå för det.

– Sedan funderar jag lite över vad som händer när han ber om ursäkt, fortsätter jag. Vad som händer hos den som tar emot ursäkten? Får inte den som en tyngd på sig? Ett krav som måste uppfyllas. Jag vet inte om jag kan ta emot en ursäkt, en bön om förlåtelse som det är, utan att också känna att jag måste besvara den och säga att jag förlåter. Då har han ju på nytt skaffat sig makt över mig, tvingar mig till att göra något och tar ny plats i mitt medvetande. Så det där med förlåtelsen får han kanske ta med sin skapare.

– Du har en poäng, säger Daniel. Så oavsett vad vi väljer, hämnd eller krav på ursäkt, så behåller han sitt grepp om oss.

– Ungefär så ja. Men hur hittar vi en lösning som vi valt själva och som låter oss gå vidare i livet, med stolthet över vad vi är och vad vi gjort. En lösning som befriar oss och renar oss från hat och skam samtidigt som den lägger tyngden av att tvingas agera på honom.

Diskussionen fortsätter under ytterligare några GT-rundor.  Daniel och Hampus är yngre än jag och fortfarande i början av sin resa. De har just bestämt sig för att våga ta itu med sig själva och göra något. Jag har ju en lång process bakom mig och har hunnit fundera över de olika alternativen. Jag börjar närma mig ett beslut. Vi enas slutligen om att detta är inte något vi kan göra tillsammans. Var och en måste komma fram till sin lösning. De är dock glada över att ha träffat mig; de har fått en bekräftelse på att de inte är galna eller ensamma och har fått en start på sin egen resa mot upprättelse. Innan vi skiljs åt enas vi om att det är en bra lösning att informera katolska kyrkan och ge den så mycket information som möjligt.

– Jag kommer att skicka all info, med namn på gossar och inblandade vuxna, till generalvikarien vid Stockholms katolska stift., säger jag De påstår ju att de tar pedofilifrågan på allvar, så nu är det upp till bevis för dem då.

Så skiljs vi åt och efter en orolig natt på hotellet är jag trött och vimmelkantig. Huvudet dunkar efter drinkarna. Men nu är det dags. Jag tar mig till Kings Cross-stationen, hittar perrongen och kliver på 10.30-tåget. Jag har två timmars resa framför mig, innan vi ankommer till York 12.32

Skenskarvarna dunkar fram en rytm som det var länge sedan jag hörde. Jag är fast besluten efter gårdagskvällens möte på puben men samtidigt spänd och uppjagad över vad som väntar vid ankomsten. Jag försöker koppla av. Dunket från skenskarvarna vaggar in mig i vila och tankarna far. Du dunk du dunk, du dunk du dunk. Ur minnet blandar sig rytmen med en ramsa som läses fram i samma monotona mönster. "Rom KorGaleffil, Kol Thessalontim, Tit Fil Hebreer." Ramsan maler på i takt med skendunket och blir ett meditationsmantra som sänder mig i tid och rum till våren 1970 och Brunnsgatan 11 i Stockholm.

Rom KorGaleffil ...

Det är lektion i kristendom i Jakobs skola. I årskurs 6 klassrum har femmornas korgossar samlats för lektion med sexornas klassföreståndare, kantorn. Längst bak i klassrummet är det möblerat för de dagliga körövningarna och under dagens lektion sitter gossarna där i en halvcirkel.

– Idag ska ni få lära er en trollformel, säger kantorn.

Gossarna lystrar. Det låter spännande.

– Här ska ni får höra. Rom KorGaleffil, Kol Thessalontim, Tit Fil Hebreer, mässar kantorn och upprepar två gånger.

– Så där ja, nu prövar vi att läsa tillsammans i takt.

Gossarna försöker och det går väl så där. Men efter ett tiotal försök sitter ramsan något så när.

– Jaha ja pojkar, nu kan ni alltså namnet på  Paulus brev. De som finns i Nya testamentet.

15 ögonpar ser frågande på kantorn.

– Ja, aposteln Paulus skrev alltså brev till kristna på olika platser runt Medelhavet. Det var brev till de kristna i Rom, Korinth, Galatien, Efesos, Fillipi, Kolossai och Thessalonike. Han skrev till sina medarbetare  Timotheos, Titus och Filemon. Och så skrev han brevet till hebreerna. Namnen på de där breven ska ni alltså kunna. Och kan ni trollformeln så går det lättare. Nu tar vi ramsan i tur och ordning.

Kantorn ställer sig utanför halvcirkeln, bakom ryggen på den första gossen. Han lägger händerna på hans axlar och ber honom att säga trollformeln. Gossen börjar läsa men fastnar på Fil. Kantorn tar då om och läser själv hela ramsan samtidigt som han klappar honom rytmiskt på axlarna. Sedan får gossen försöka på nytt. Nu fastnar han på Tit. Kantorn greppar gossens nacke.

– Valdemar, hopplöst fall, ler kantorn hånfullt. Ja, vi får väl ta nästa lille gubbe då.

Kantorn flyttar sig ett steg och ställer sig bakom nästa gosse, Jonas, som rycker till när handen tar tag i hans nacke. Pojken själv sitter som nummer fem och ser i ögonvrån hur Jonas greppar hårt om läroboken.

– Nu är det din tur att trolla Lill-Jonas, säger kantorn. Varsågod.

Jonas läser med svag röst. Han läser rytmiskt och det blir rätt. Kantorn rör sin hand i takt upp och ned längs gossen nacke.

– Utmärkt! En gång till, men lite starkare den här gången. Och med fin jämn rytm.

Jonas ser lättad ut och läser på nytt. Kantorn stryker hans nacke rytmiskt med handen. Vänster hand ligger inte längre kvar på gossen axel.

– Strålande, utropar kantorn.

Det glöder i hans ögon och han småler medan han flyttar sig ännu ett steg utmed halvcirkeln. Han står nu bakom den tredje gossen. Han ser sig omkring och småler förväntansfullt.

– Nu ska vi se hur det går för Stig här.

Kantorn stryker över Stigs hår med vänster hand. Höger hand har han nu i byxfickan.

– Varsågod, börja!

Det går inget vidare för Stig med ramsan. Kantorn småler bistert, pekar mot Stig och skakar på huvudet samtidigt som handen i byxfickan börjar röra sig rytmiskt. Pojken ser Stigs ansikte dras ihop och en ensam tår som rinner ned för hans kind.

– Jag ska lära dig jag, Stig. Hur svårt kan det vara egentligen?

Han läser ramsan rytmiskt,  med vänster hand i Stig hår och med högerhanden i en tydlig och bestämd rörelse i sin byxficka.

– Nå, ska du försöka nu, eller är du helt enkelt för dum?

Stig svarar inte. Kantorns blick blir skarpare och handen rör sig långsammare i byxan. Han vänder sig mot Pojken som möter den tomma blick han känner igen från händelsen i Johannes kyrka några månader tidigare. Kantorn låser fast pojken med blicken och närmar sig långsamt. Det hugger i pojkens mage och han vänder bort blicken. Han är rädd och sinnena är på helspänn. Tiden stannar och som i ett vacuum hör han kantorns nylonskjorta prassla, hans hand röra sig mot byxans terylentyg och hans tunga andetag öka takten. Pojken känner doften av armsvett, flottigt hår och unket rakvatten. Men också en annan doft, utan namn. Som det luktar på herrtoaletten på Råsunda när tiotals gubbar står på rad med snoppen utanför byxan. Eller som på toaletten i herrarnas omklädningsrum på Åkeshovsbadet. Dofterna blir starkare och pojken håller andan för att inte kväljas men vågar inte hålla för näsan. Kantorn står bakom pojken och det rytmiska ljudet i byxan bara pågår. Han flåsar.

– Okej, nu får du försöka, får han ändå fram. Håll takten och läs rytmiskt. Ni andra blundar och lyssnar, försök memorera nu. Hur svårt kan det vara. Du också Stig, försök lite nu. Varsågod, börja!

Pojken börjar läsa ramsan och känner hur kantorn trycker på bakifrån. Han lägger handen på pojkens huvud. Pojken kommer av sig.

– Men det var väl själva ... Du får stå upp och läsa. Stå upp!

Pojken reser sig, skjuter in stolen och ställer sig bakom den. Kantorn står bakom, tätt intill. Pojken stelnar till och känner klumpen i magen växa.

– Nu får du en chans till här min lille herre. Ni andra. Blunda och lyssna. Även du Stig, särskilt du ska jag säga.

Gubben flyttar sig ännu närmare, lägger sin hand på pojkens huvud och trycker sig hårt mot hans rygg. Det sticker ut i axelhöjd och pojken känner hur det rör sig, fram och tillbaka.

– Så, nu läser du. Och när du kommer till slutet, börjar du bara om och fortsätter så till jag säger stopp. Och håll takten.

Pojken börjar läsa ramsan och det går bra. Han håller en jämn takt och läser rytmiskt. Han går i mål och börjar om. Bakom sig hör han hur andhämtningen går snabbare. Trycket och stötet mot axeln hårdnar. Kantorn flyttar sin hand från pojkens huvud, lägger armen om honom och handen på hans bröst. Han flyttar in handen innanför tröjan.

– Fortsätt läs bara, just så ja. Just så, sååå, stönar kantorn. Ni andra blundar, fortsätter han grötigt samtidigt som han drar sig hårdare intill pojken och kvider.

Pojken läser som i trans och försöker tänka bort trycket, doften och ljuden.

– Nu får du allt läsa lite fortare, får han fram.  Och så fortare, lite fortare.

Han stöter hårdare och hårdare. Smeker pojken på bröstet och stönar. Pojken ser hur någon av gossarna öppnar ögonen och kisar ut för att sedan snabbt blunda hårt. Han hör kantorn viska ansträngt "helge", "ruth", pappaaa, mamma. Plötsligt avbryter han och backar en bit. Flåsandet minskar. Efter ett par sekunder öppnar han  munnen.

– Nu kan ni öppna ögonen mina små herrar. Så där ja, nu tar vi ramsan allihop tillsammans. Rytmiskt och i den takt jag anger. Ett, två, tre, fyr. Ett, två, tre fyr.

Gossarna mässar med en röst. Kantorns rör sig bort från halvcirkeln och bort mot griffeltavlan. Han har ryggen vänd mot gossarna. Den ena handen rör sig i fickan, den andra dirigerar fyrtakt. Tempot stegras och kantorn höjer rösten. En, två, tre, fyr.  Med ens tar han höger hand ur fickan, gör en helomvändning och börjar röra sig tillbaka mot gossarna. Pojken vrider huvudet och möter en stålhård, vattnig blick. Kantorns mun är halvöppen och han är fuktig om läpparna. Han skärper blicken, höjer ögonbrynen och nickar kort men bestämt med huvudet. Pojken förstår och vrider tillbaka huvudet så att han ser in i halcirkeln.

Viftandet går allt fortare och mässandet fortsätter. Åter vänder kantorn mot katedern och handen flyttar ned i fickan samtidigt som rösten flyttar uppåt i registret.

– En, två, tre, fyr, ekar kantorns ansträngda röst i klassrummet. Jag ska nog lära er jag. Så nu tar vi det en sista gång i snabb takt, så får vi se om ni kan trolla fram något vackert åt mig.

Kantorn räknar intensivare med gällare och gällare röst. Handen i byxan rör sig fram och tillbaka i allt snabbare takt. Så plötsligt tar det stopp. Kantorn står framme vid tavlan med ryggen mot gossarna och kvider i utdragna stötar. Han vänder sig långsamt åt gossarnas håll. Pojken har åter vridit på huvudet och möter den frånvarande blicken. Med halvöppen mun och närmast slutna ögon sjunker ormen ned på stolen bakom katedern. Men fläcken framme på byxan hinner pojken se och undra över.

– Ja, då har ni skapat magi för mig här idag, ut med er nu bara. Men du stannar ett tag, säger han och pekar på pojken.

Pojken sitter kvar på sin plats och känner paniken växa när han hör kantorn närma sig bakifrån. Han känner kantorns högra hand ta  tag i nacken samtidigt som toalettlukten återkommer med hög intensitet. Nu spyr jag tänker han.

– Ja, du min unge herre. Inte visste jag att du var så intresserad av sådant här.  Vad tror du att mamma skulle säga om hon fick reda på det då?

Pojken känner hur det spänner över bröstet och hör i sitt huvud en dörr stängas och låsas. Han reser sig och vandrar ut i en lång korridor som bara blir trängre och mörkare. Han tar runt ett hörn och faller fritt viftande som i en mardröm. När han kliver ut på skolgården ser han att de andra gossarna redan spelar fotboll. Han ansluter och livet går vidare som om inget har hänt.

Du dunk, du dunk. Du dunk, du dunk. Jag kommer tillbaka till nuet och känner än en gång ilskan växa.  Det här har alltså varit undanstoppat och inlåst i 45 år. Jag har varit på väg länge nu, omkring 20 år. Jag har börjat men kommit av mig. Hur ska man egentligen ta itu med sådant här? Jag har under årens lopp övervägt många olika alternativ. Att hämnas, att tillfoga smärta i samma eller högre grad. Tänk att förfölja och exponera, göra jägaren till lovligt byte. Kan det göra slut på tankarna, smärtan? Eller handlar det om att försonas med sitt öde, förlåta och vara nöjd med insikten att man är en större människa än Han.

Söka upp, konfrontera och berätta för honom vad han åstadkommit. Förhoppningen skulle då vara att han, genom att komma till insikt, också skulle börja lida. Samtidigt skulle det ge honom en chans att försonas med sig själv och att göra bättring, verklig bättring, inte bara i ord. Jag vet ju att han var eller är katolik. Katoliker gör det lätt för sig. Bikt och så är det klart – borta, förlåtet, försvarat – men de som drabbats av synden står kvar ensamma på samma punkt. De har ingen möjlighet att gå vidare. Denna läpparnas bekännelse är därför en hycklares lösning. Det är stora ord, men ingen handling. Just det som Jesus vände sig mot, till exempel i berättelsen om den barmhärtige samariern. De hycklande fariseerna var mindre värda än de föraktade samarierna, som gjorde det rätta – älskade sina medmänniskor.

Nu stod jag framför kantorns hem i York, och tvekade. Hämnd eller krav på ursäkt? Gårdagens överraskande sammanträffande och samtal med de före detta korgossarna i Cambridgeshire Boys Choir hade tagit mig ytterligare ett steg i mina resonemang, men jag är fortfarande inte riktigt klar över vad jag egentligen kommit fram till. Är det egentligen någon mening med detta? Vad kan det leda till? Är inte allt redan avklarat nu, när jag nått  målet och vet att bytet finns på plats, färdigt att huggas? Vad ska jag säga och vilken roll kan det egentligen spela? Kommer allt som jag gått igenom och bearbetat inte bara att rivas upp på nu, så att jag måste börja om.

Inne i huset sitter en gammal man, orörlig och värnlös. Förstår han vad han gjort? Har han förträngt det eller kanske lämnat det bakom sig i bikten? Well, för att försonas med sin gud behöver han bikta sig och bekänna, inte inför en präst utan inför de avbilder av gud, människor, som han skadat. Dessutom är han skyldig många pojkar något, han måste ge dem en möjlighet att få höra hans bekännelse, höra att skammen är hans, inte deras.  Men något måste ge honom en skjuts. Så att han kan resa sig och kliva fram och ta sitt ansvar som människa, bli en samarier istället för en farisée, en människa istället för en hycklare.

Mitt beslut landar i magen. Jag lyfter handen och sätter fingret på ringklockan

fortsättning följer

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 4

Detta är del 4 (av 6) i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april


Det är april 2015, nästan åtta år sedan debaclet i Mijas Costa. Jag är i London och ska vidare till York för att göra ett nytt försök att konfrontera kantorn. Mycket har hänt sedan jag stod utanför hans hus och spydde. Men tanken på honom – och bilden av honom i solstolen – har legat kvar och stört. Nu måste det en gång för alla bli ett avslut på detta. Jag måste våga ta tag i det. Jag har adressen i York och har bestämt mig för att åka dit.

Hösten 2014 gjorde jag ett ärligt försök till konfrontation. Jag reste till Cambridge för att söka upp kantorn i hans hem. Jag var då helt inställd på hur jag skulle agera och vad jag skulle säga. En morgon tar jag mig till Bar Hill och står utanför radhuset på Acorn Avenue 35. Men det är något som inte stämmer. Det står en mäklarskylt på gräsmattan och på uppfarten står en skåpbil. Några män håller på att lasta ur. Jag går fram för att förhöra mig.

– Jag söker husets ägare.

– Ja, det är jag säger en man i trettioårsåldern.

– Hm, jag måste ha kommit fel. Den jag söker är runt 75. Jag har kommit från Sverige för att träffa honom.

– Ja men, det var väl han jag köpte av, svensken med det engelska namnet.

– Okej, jag förstår. Vet du vart han flyttade?

– Visst, till York. Han och frun ville komma närmare sonen.

– Du har inte adressen?

– Ett ögonblick bara. Jag ska se efter.

Han plockar fram sin mobiltelefon och letar upp kantorns adress i York. Jag tackar för hjälpen och går därifrån. Vilket antiklimax. Jag har laddat i tre veckor för detta. Eller sju år om man så vill. Nu är det som om luften går ur mig. Jag hinner inte ta mig till York också, jag har bara en dag på mig. Jag får återvända hem och planera en ny resa.

Men nu är det alltså april 2015. Jag är i London och ska bo en natt på hotell innan jag reser vidare med tåget till York. På kvällen går jag på en körkonsert i  St Martin in the Fields-kyrkan just intill Trafalgar Square. "British  Choral Classics" – vad kunde passa bättre som uppladdning? Efter konserten promenerar jag till välkända och populära Gordons Wine Bar på Villiers Street, nedanför Charing Cross mot Themsen till.

Jag går fram till bardisken och beställer ett glas vitt vin. Det har varit en lång dag och jag behöver någonstans att sitta. Men det är ont om lediga sittplatser. Jag ser två män runt 35 vid ett bord för tre och går fram.

– Får jag slå mig ned?

De tittar upp från sitt samtal och nickar. Jag sätter mig på den lediga pallen, smakar på vinet och plockar upp konsertprogrammet ur kavajfickan. I ögonvrån ser jag de två männen titta lite småleende på varandra.  Den ene plockar fram något och lägger det på bordet så att jag kan se. Jag tittar upp och ser honom småskratta.

– Vi måste ha varit på samma konsert.

– Ja, det verkar visst så, svarar jag och ler.  Vad tyckte ni?

– Ja, engelska gosskörer är de bästa eller hur, eller kanske svenska.

– Hupp, där ser man, säger jag. Jag säger inte emot. Jag kanske ska presentera mig, Erik Jakobs, jag kommer från Sverige.

De ser förvånat på varandra.

– Ja, Daniel Hayes Ford heter jag.  Och det här är min gode vän Hampus.

– Hampus Lindgren, också svensk.

– Ja, jag sjöng i gosskör när jag var liten, säger jag.

– Vi med, skrattar Hampus.

Det här känns då lite märkligt, ett närmast osannolikt sammanträffande med tanke på mitt mål med resan. Och nu träffar jag en engelsman och en svensk som också sjungit i gosskör. Det ska bli ännu märkligare. Jag berättar lite svävande om varför jag är i England. Jag ska besöka min körledare från ungdomen. Han flyttade till England i början av sjuttiotalet. Hampus och Daniel tittar på varandra med höjda ögonbryn.

– Han hamnade i Cambridge så småningom, säger jag.

– Men det måste ju vara ...

– Vi hade en svensk med engelskt namn i vår kör, Cambridgeshire Boys' Choir, avbryter Daniel.

– Det kan inte vara sant, utbrister jag. Vi måste tala om samma person. Vad hette han?

De nämner kantorns engelska namn och jag känner att jag råkat ut för ett närmast gudomligt ingripande. Här är jag alltså på väg konfrontera kantorn och möter av en slump två personer som sjungit för honom i England. En svensk och en engelsman. Det är ju bara för mycket.

– Vi har träffats för att vi har gemensamma erfarenheter, jag och Daniel, säger Hampus. Vi planerar att göra något.

– Hur menar du? Erfarenheter av kantorn? Ja vi kallade honom så.

– Mm, och de är inte positiva.

– Men det är ju just därför jag är i England nu. För att få ordning på min egen historia, säger jag. För att bli fri från något som hände när jag var barn, för 45 år sedan

– Har vi varit med om samma sak, frågar Daniel.

– Jag vet inte, men det här är alltför märkligt. Jag måste nog berätta, säger jag.

Så jag berättar min historia om S:t Eriks gosskör. Om övergreppen, om ryktena, om lukten, lynnigheten, disciplinen och bestraffningarna. Jag berättar om resorna till England, Danmark, Norge och olika platser i Sverige, om Jakobs skola, sovsalar och om andra vuxna män som rörde sig i körens utkanter. Hampus och Daniel ser mer och mer häpna och tagna ut. De nickar och de hummar instämmande. När jag är klar kommer så deras berättelse som i det allra mesta stämmer överens med min egen. Det är den diaboliska Janusfiguren, den rastlöse jägaren, den lismande pedofilen, den småpojksälskande våldtäktsmannen, straffen, ilskan. Allt finns där, även det abrupta slutet och flykten.

Sedan börjar vi  tala om upprättelse, om att få bli hel. Hur kan man bli fri från en skam som burits hela livet? Som gjort att man inte kunnat älska sig själv för den man är. Som hindrat en från att ta hand om sig själv. Den där skammen som får en att ständigt försöka bevisa sitt värde. Vilken väg ska man egentligen gå? Hur ska man hantera källan till skammen? Vi är alla tre egentligen inne på samma väg.

– Ett rejält dråpslag som utsätter honom för samma förnedring, säger Hampus.

– Ja, ren och skär hämnd. Den skulle sitta skönt, fyller jag på.

– Exponering i offentligheten, så att han får smaka på och känna skam.

– Ja, det är dit man vill, säger Daniel.

– Jag har börjat skriva på nätet om det här men det har inte gett så mycket effekt på det sättet. Mer som bearbetning. Och att dela med mig till andra som är drabbade på samma sätt. För att de ska veta att de inte är ensamma. Att det finns någon att dela med. Också att han ska veta vad han gjort förstås, och tvingas att fundera. Detta har tagit mig en bra bit på väg, men det är ändå som om jag behöver något omvälvande. Hämnden. Jag har funderat mycket kring den. Skulle den kunna fungera förlösande? Som ett sätt att slutligen bli fri.

Jag berättar om mina funderingar kring hämnd och vad den kan göra med den som hämnas. Hur jag stod utanför kantorns hus i Spanien och funderade över hämnden, och kom fram till att jag borde avstå. Men att det var ett intellektuellt beslut. Och nu har det gått sju år. Under den tiden har hämnden hela tiden poppat upp i mitt huvud som den slutliga lösningen. Och det var tanken på hämnd som fick mig att börja skriva och publicera på nätet, det var först efter ett tag som jag insåg att skrivandet var en bearbetning som minskade det omedelbara behovet av hämnd. Men ändå, den dyker upp som alternativ. Men hämnden, gör som sagt inte slut på något utan blir istället början på något nytt. Lidande. Hos flera. Så frågan är vad man ska gå på: Förnuft eller känsla, förlåtelse eller hämnd.

Vinglasen har blivit tomma. Jag frågar om jag får bjuda på en runda. Något starkare kanske. Varsin gin och tonic. Jag går till baren och beställer. Medan bartendern gör i ordning min beställning tittar jag bort mot Hampus och Daniel. Jag ser hur de diskuterar ivrigt. Hampus ser bekymrad ut, Daniel lutar sig fram mot honom, försöker ta hans hand. Ser ut att försöka lugna. Hampus ser ut att ilskna till. Jag känner hur vreden åter får sitt grepp om mig och hur begäret efter hämnd bryter fram. En händelse i Sveg 1970 gör sig påmind.

Lämnad i Sveg

Bakljusen på bussen blir mindre och mindre, och det som först tett sig helt overkligt växer långsamt fram som ett faktum. Karl Johan står på landsvägen i utkanten av Sveg och känner rädslan smyga sig på. De andra pojkarna är i bussen på väg hem. Jag är här. Bussen vänder nog snart och kommer tillbaka. Kanton vill bara skrämmas. Han tänker tanken men vet i samma stund att den inte stämmer. Kantorn har straffat hårt tidigare. Det kommer ingen buss och paniken börjar krypa fram. Varför jag? Vad ska jag göra? De andra då?

Det är den 3 april 1970 och S:t Eriks gosskör har just startat hemresan till Stockolm efter en konsertturné i Jämtland, Härjedalen och Medelpad . Konserter har genomförts i Lidens kyrka på långfredagen, Fors kyrka på påskafton, Östersunds kyrka på påskdagen och Svegs kyrka på annandagen.

Det hade börjat med lite smågnabb vid frukosten. Några av gossarna hade slängt lite gröt mot varandra på lek. Kantorn hade fått ett utbrott men lugnat sig efter att ha varnat och hotat med konsekvenser om det blev ytterligare bus. Sedan skulle de kliva på  bussen och småknuffades lite i dörröppningen. Kantorn hade harklat sig och de hade stillat sig. Men så, väl uppe på bussen, blir det tjafs om sittplatser. En liten knuff leder till det ena som leder till det andra. Och kantorn får nog. Han tar sikte på Karl Johan.

– Ja, här slutar det för din del. Kan du inte följa reglerna går det bra att kliva av. Ut med dig bara. Det kanske kan lära dig. Varsågod, kliv av.

Med ilska och stål i blicken knuffar kantorn ut Karl Johan ur bussen. Ingen av gossarna vågar titta eller säga något. Han kan ju inte mena allvar heller. Det är väl ett skrämskott, ett hot om vad som kan hända om det blir mer bus.

Så står Karl Johan, 10 år, lämnad på en landsväg utanför Sveg. Bussen med de övriga korgossarna fortsätter mot Stockholm. Ingen tar hans parti, ingen säger något, ingen av de andra vuxna. Att kantorn kör med engelsk disciplin är känt. Men att lämna ett barn på landsväg femtio mil hemifrån ...

Bartendern ställer fram tre gin och tonic på disken och jag är tillbaka i London 2015. Ilskan kommer över mig och tanken på hämnd känns åter helt självklar. Nu måste jag äntligen göra något som får slut på allt detta en gång för alla. Med drinkarna återvänder jag till Hampus och Daniel.

fortsättning följer

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 3

Detta är del 3 i berättelsen om jakten på kantorn. Del 1 publicerades den 24 april. Del 2 publicerades den 27 april.

Nästa morgon sätter jag mig ändå i bilen för att köra upp till kantorn och konfrontera honom i hans hem. Det är en vacker dag. Och det är varmt. Jag har svårt att koncentrera mig på körningen. Tankarna på att möta kantorn distraherar. Vad ska hända? Vad ska jag säga? Kommer jag att våga konfrontera honom idag?  Jag svänger in  på en rastplats med utsikt över bergen och havet. Jag öppnar en flaska vatten, dricker några klunkar och tittar ut mot horisonten.

På 1990-talet hade kantorn börjat ta plats i mitt medvetande. Med jämna mellanrum dök han upp i tanken. Med möda jagade jag bort honom. Hans besök blev dock allt tätare. Det var inte direkt obehagligt, men jag kände att det fanns saker och händelser som jag inte mindes och som jag behövde få rätsida på. Men var skulle jag börja?

Minnena av gosskören – och dess plats i mitt medvetande – förstärktes när jag två gånger under 90-talet råkar få lyssna till Michael Bellini. Den första gången är vid en körkonsert i Jakobs kyrka där han är solist med sin altröst. Vi denna konsert träffar jag även hans mamma, som känner igen mig och pratar en stund. Den andra gången är påsken 1995 i Maria kyrka i Stockholm när Michael är altsolist i Matteuspassionen och gör en oförglömlig tolkning av "Erbarme dich". Dessa båda händelser får mig att inse att jag var del av något som också var bra och som jag har rätt att vara stolt över. Men den stoltheten kan inte komma av sig själv. Den måste jag bygga själv.

Vid den här tiden hade internet börjat få utbredning bland vanligt folk. Jag började göra sökningar på kantorns ursprungliga namn med hjälp av Altavista, som den största sökmotorn då hette. Händelsen i kyrkan 1993 hade jag trängt undan och hans nya namn med den. Några träffar blev det inte. Men så en dag får jag träff. På en chattsida för radioamatörer "pratar" kantorn med en annan svensk och avslöjar att det är han som står bakom signaturen strix37. Han avslöjar även sitt nya engelska namn. Jag får napp och anden är ur flaskan.

Men det tar tid innan jag kan rulla upp historien, dels för att information om kantorn ännu inte finns på nätet, dels för att jag har fullt upp med studier och arbete. I en anteckningsbok börjar jag dock teckna ned minnen och blir fascinerad av hur mycket man kan fiska upp ur det stora minneshavet med hjälp av skrivande.

I samband med en sjukskrivning får jag tillfälle att börja bearbeta mina anteckningar och att besöka arkiv. Jag hittar kantorn bland annat i kyrkomusikernas tidning och i Stockholms kommuns arkiv. Allt eftersom tiden går och vi kommer in i tjugohundratalet blir också mer och mer information om kantorn tillgänglig på nätet. Med hjälp av små bitar här små bitar där, börjar jag bygga en bild.

Men nu är det alltså dags. Efter en stund startar jag på nytt färden upp mot Mijas Costa och är framme strax före 12. Jag parkerar och kliver ur.

Middagssolen i dis formar en pelare av ljus vid horisonten. Allt är stilla. Byn är i det närmaste folktom. Någon enstaka person rör sig långsamt längs huvudgatan. Det är lätt att finna ro och jag börjar strosa lite planlöst. Mina tankar vandrar och jag funderar på hur jag ska hantera mötet. Efter att ha frågat några gånger om vägen, står jag så framför dörren till huset. Jag tvekar i ögonblicket och spanar lite mot fönstren. Allt är lugnt och tyst. Jag går runt huset och tittar in i trädgården.  Mindre än tio meter ifrån mig ligger han på en gammal sunkig solbädd. Han ser ut att njuta. Magen utanför shortsen. Jag gör något litet harklingsljud, men det blir ingen tydlig reaktion. Han rör lite på sig och jag hör en utdragen suck. Men han ligger sedan orörlig kvar.

En solpelare intar kantorns kropp, som känslan från huvud till djupt ned i bäckenet när man sjunger med perfekt teknik och avspändhet. En värmande stråle genom bålen ner i bäckenet. Värmen sprider sig och det gamla uttorkade könet väcks till liv. Strålen har samma unga kraft och nyväckthet som han sökt och jagat genom decennierna. Och fångat.

Gossopranerna. Deras intensiva och oskuldsfulla röster. Gudomliga. Eggande. Han minns första gången. Så förbjudet då, så underbart. Värmen som sakta spred sig nedåt. Panis Angelicus med gosskör och pojksolist. Hur fantastiskt var det inte att dirigera och känna makten över musiken, över gossarna, över deras röster. Det är 1963. Första gången i katolska kyrkan vid Medborgarplatsen. Det är fullsatt. Gossarna tågar in, klädda i vita albor och med träkors på bröstet. Han struttar efter, upplivad och spänd inför det som ska komma. Korset och oskulden, kättjan och skulden.

När han lyfter händerna för att slå in, sprider sig en stilla ro och total närvaro i hans kropp. Allt står stilla: Tiden, händelserna, rörelserna och ljuden är synkroniserade till just detta ögonblick. Och vid solistens första och perfekt ansatta ton hugger det till. En pirrande känsla i bäckenbotten som blir allt starkare ju längre han håller kvar blicken i pojkens ljusblå ögon. Han får anstränga sig för att inte stöna av vällust och för att kroppens rörelser inte ska avslöja honom.

Den svarande kören fyller i och värmen växer som ett dån. En flod av ljus rinner ned genom kroppen. Den flödar allt intensivare, den forsar. Och sedan avslutningen. Den ensamma gossopranens späda och känsliga röst lyfter honom till bristningsgränsen och han slår av den sista takten. Det pumpar och pulserar. Han flämtar och ser in i de oskuldsfulla pojkögonen. Långsamt avtar spänningen och tomheten infinner sig. Märkte gossen något?

Det är blött i byxan. Men han har varit med förut och ordnat med skydd. Några fläckar ska inte synas på utsidan. Han vänder sig mot församlingen och tar emot applåderna med frånvarande blick. Det betyder ingenting. Ingenting. Ingenting alls. Det stora ögonblicket är redan förbi.

Han vaknar ur sin dagdröm. 45 år. Så fort det gick. Numer är det sällan han kan få uppleva samma sak i verkligheten. Tiden som körledare är förbi. Han tänker på dem ibland. De små liven. Allt han gjort med dem. Att ingen försökt sig på något, tänker han samtidigt som han känner hur det kletar i byxorna.

På gatan står en man och betraktar honom. Han är framme. Nu ska allt lösas upp. Han måste bli fri. Vad var det nu pojken hette tänker kantorn? Vad hette jag? Vi vet vad du hette. Jag vet vad du heter nu. Pojken? Han heter alla namn. Vi är alla pojken. Tror du att du kan stå för sanningen nu?

Jag står kvar och tittar. Han har inte sett mig. Jag får inte backa nu. En kvinna kliver ut på terrassen. Det måste vara hustrun. Jag får lite andrum. Vad är det egentligen jag vill? Vad är det jag ska göra? Att tala med honom är  ju att släppa in honom i mitt liv, där han inte har någon rätt att vara. Ska jag bara kliva fram och spöa upp honom, är det ett sätt att få ut honom ur systemet? Eller hämnas, utsätta honom för andras förföljelse och hån. Sätta upp affischer i byn – detta är en pedofil! – med en bild av honom. Men på vilket sätt skulle hämnd hjälpa mig, hela mig. Hur skulle en ond gärning från min sida kunna röja undan ondskefulla handlingar begångna för 45 år sedan. Inte nog med att jag skulle vara ett brottsoffer, jag skulle bli en brottsling själv också. Är han värd det och hur kommer det att påverka mig som människa? Du blir det du gör. Den som hämnas blir en hämnare både i sina egna och i andras ögon. Hämnaren kommer att mötas av den respekt hämnden förtjänar, både av sig själv och sina medmänniskor. Noll. Hämnaren förgiftar sitt sinne och förmår inte göra gott ens mot sig själv.

Och samtidigt, nu står jag här och vill inget annat än att hämnas. Men att vara människa är att stå över sina djuriska instinkter. Vi har begåvats med ett intellekt och med förmågan att resonera kring vad som är rätt och vad som är fel. Vi kan planera och vi kan förutse följderna av våra handlingar, både för oss själva och för andra. Därtill är vi begåvade med förmågan till empati och vi har ett ansvar för att använda denna förmåga. Att andra inte gör det samma, undantar oss inte från detta ansvar. Snarare tvärtom.

Det snurrar allt fortare i mitt huvud och jag vet varken in eller ut. Hatet och ilskan kokar i kroppen, men huvudet håller emot.  Och nu kommer äcklet över mig. Jag börjar tänka på redd grönsakssoppa. Och tiden far.

Det är våren 1970. Pojken sitter i ett kök i Danmark tillsammans med en värdfamilj och kantorn. På bordet står middagen serverad: Ängamat. Kantorn har tagit med en mindre gossgrupp på resa till Danmark. Åtta personer instoppade i en Ford Falcon, fyra fram, fyra bak. Det är trångt, och det gillar kantorn. Och nu är det alltså övernattning i familjer.

Pojken tittar ned i tallriken och ser en vit soppa med ärter, morotsbitar och lite persilja. Han tar en sked och får kväljningar. Den smaklösa och ljumma sörjan blir kvar i munnen. Han kan inte svälja, inte spotta. Långsamt, långsamt sväljer han soppan, centiliter för centiliter. Ögonen tåras och han för tröjärmen till ansiktet för att torka. Värdparet och kantorn pratar på. Pojken har kantorn intill sig och värdarna mitt emot. När de vuxna ätit upp är pojkens tallrik fortfarande fylld. Han är hungrig och rädd. Hur ska han bete sig, vad ska han säga? Han verkar så sträng, pappan i huset. Präst. Mamman så tyst. Och kantorn vet han ju hur han kan växla i humöret. Pojken sitter tyst och väntar, rör lite i soppan med skeden, våndas. Slutligen ser de vuxna på honom. Han får fram att han inte mår bra och behöver sova.

Med smaken av den unkna soppan i munnen blir han visad till ett sovrum på övervåningen. Han får med sig sin lilla väska. I sovrummet står en bred säng med ett stort fluffigt täcke och en enda lång kudde. Han vill bara komma undan för sig själv och gömma sig i sömnen. Så hör han steg i trappan. Kantorn kliver in i rummet med sin resväska.

– Ja, här är det ju gott om plats. Det blir bra. Och så slipper vi sova ensamma, nu när vi är så långt hemifrån.

Kantorn ler sitt otydliga leende, det som inte är glädje och inte elakhet, utan någonstans mitt emellan. Det är som om han själv både plågas av och ser fram emot vad som ska ske. Pojken känner igen blicken och en klump börja växa i magen. Han vill hem.

– Lägg dig och sov du, så ska du se att du mår bättre i morgon. Jag kommer upp senare.

Kantorn öppnar sin resväska. Han plockar fram sin nattutrustning – pyjamas och ögonbindel – och lägger den på sängen. Sedan lämnar han rummet, med dörren på glänt, och går nedför trappan. Pojken byter om och lägger sig i sängen. Han försöker sova, men det går inte. Han är hungrig och han är rädd. Egentligen vet han inte vad det är han är rädd för. Men han minns klappen över baken på pojken i Johannes kyrka, och han minns kantorns blick och doft. Ju mer han tänker på det, desto större blir klumpen i magen. Han ropar lite försiktigt på mamma, som en bön ut i ingenstans. Men han ser henne framför sig och känner hennes närhet. Han kurar ihop sig och upprepar sitt mantra: mamma, mamma ...

Han hör röster från undervåningen. Män som pratar med stegrande intensitet och styrka, skratt utan glädje, glas som klirrar. Efter en timme har han fortfarande inte somnat, trots den mjuka sängen och det härliga dunbolstret. Nu hör han steg i trappan och känner paniken växa. Han tänker på doften och får kväljningar. Han minns blicken och uppfylls av en bottenlös tomhet. Nu kliver någon över tröskeln. Pojken kniper igen ögonen och låtsas sova. Han gnyr lite som en signal och säger mamma lite halvtyst, som en skyddsmur som ska hålla det okända på avstånd. Han hör kantorn gnola samtidigt som han drar av sig kläderna och sätter på pyjamasen. Mozart, Laudate Dominum – och pojken kopplar melodin till den märkliga händelsen i Johannes kyrka. Han sätter sig upp och skriker rakt ut: Nej, nej, nej – mamma. Kantorn ser sin chans.

– Så ja, mardrömmar. Inget att vara rädd för Jag finns här.

Han kliver fram och tar tag i pojken, sätter sig framför honom och håller hans armar. Pojken är så rädd att han låtsas sova. Kantorn vyssjar honom fram och tillbaka och gnolar Laudate. Nu känner pojken hur kantorn drar i hans hand och för den mot sig själv. Han hasar sig närmare pojken så att de sitter mitt emot varandra. Så för han in pojkens hand innanför sin pyjamasbyxa.

Pojken gömmer sig långt, långt borta. Nu är han på gården därhemma och leker "Land och rike" med sina kamrater. När kantorn börjar smeka sig själv med pojkens hand är pojken själv mitt i leken och kastar bollen högt upp i det blå – halli, hallå. Han hör kantorn flåsa och känner hans stånd bulta men trycker undan, trycker ner, kniper igen och låtsas sova. Vågar inget säga, inget göra. Han är en boll som svävar fritt i rymden, han är inte här. När det slutligen blir vått och kletigt kring hans hand, ropar han mamma och kantorn stämmer in med guttural röst. Kantorn flåsar och stånkar, han släpper pojkens hand. Pojken fortsätter sin låtsassömn och gör en långsam kroppsrörelse. Byter läge. Försöker bara gömma sig och tränga undan. Gnider sin lilla hand mot underlakanet. Han mår illa och känner hur den redda grönsakssoppan är på väg upp. Det går någon minut.

– Inte sover du inte, säger sedan kantorn med len röst. Visst är du vaken och visst var du med på noterna. Du tyckte om det. Det får bli vår hemlighet lilla gubben. Det här är inget våra mammor vill veta något om. Eller hur?

Jag tittar på kantorn i solstolen och spyr rakt ut på gatan. Sedan rusar jag därifrån längs de solvarma gränderna. Slutligen hittar jag bilen och sätter mig i den. Det här hade jag inte räknat med. Det här var jag inte beredd på. En film ur det förflutna hade spelats upp i mitt huvud. Kantorn i solstolen var det synintryck som behövdes för att starta filmen jag inte visste fanns. Visst kommer jag ihåg att vi reste till Danmark i en trång bil, att vi satt i kantorns knä när han körde och att han stortrivdes. Och visst minns jag den kväljande grönsakssoppan och duntäcket. Men det andra. Vidden av vad som hänt går långsamt upp för mig. Det ska ta mig sju år att komma över detta och hämta mig så pass att jag kan gå vidare.

fortsättning följer

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 2

Detta är del 2 i berättelsen om jakten på kantorn. Del 1 publicerades den 24 april.

Nu gick vi in för landning i Malaga. Jag såg ut genom flyplansfönstret på den blå junihimlen och över det öppna havet – och jag kände mig just då fri. Samtidigt spirade melankolin i bröstet, när jag tänkte på livet. Som är så öppet och fyllt av möjligheter, en räcka tomma pappersark som vi får fylla med vad vi vill. Ändå har det en förmåga att stänga in och låsa fast oss i mönster och vanor vi egentligen inte själva väljer. I barndomen var en blå himmel en blå himmel som väckte lust och glädje, dagen gick som den ville och fylldes med nya upplevelser. Ny dag, nytt liv. Än hade inga spärrar satt in. Men när slutade jag vara i nuet för att i stället hela tiden tänka framåt eller älta det som det redan varit? Var det då, 1970, som jag slutade vara  det orädda och livsnyfikna barnet och blev den beräknande och planerande "vuxne" som undvek människor och verklig närhet för att skydda sig från nya svek och besvikelser.

Jag tänkte på alla gånger jag varit Farinelli. Turnéerna, teatern, talen, konserterna, inspelningarna och föreläsningarna. Det har varit då som hela min person och mina sinnen har trätt in i en märklig och upphöjd närvaro med total koncentration och livskänsla och fokusering. Denna närvaro har varit kortvarig men åtråvärd till den grad att livet i övrigt fått stå tillbaka. Andras uppskattning och uppmärksamhet av mina prestationer, eller åtminstone inte blottande av det värdelösa ting som jag fått veta att jag egentligen var, blev mitt mål och mitt mönster utan att jag själv visste om det.

På flygplatsen hyr jag en bil. Jag har bokat rum på Fuengirola Beach Hotel. Jag vet inte mycket om byn Mijas Costa, bara att den ligger uppe i bergen ovanför Fuengirola. Jag checkar in på hotellet och får ett rum med utsikt över havet. Efter att ha bytt om tar jag en promenad. Jag hamnar vid Svenska kyrkan i Fuengirola och ser ett anslag om 2007 års midsommarfirande. Jag knackar på. En man i 40-årsåldern öppnar och jag framför mitt ärende. Jag söker alltså en släkting jag inte träffat på många år. Han är cirka 70 och kyrkomusiker. Gift med en engelska kvinna.

– Jag kanske vet vem det är du menar.

– Jaha.

– Mm, den jag tänker på kommer hit då och då. Inte omöjligt att han kommer på midsommarfirandet.

– Vet du var han bor?

– Ja, jag tror att jag har hans adress. Vänta lite.

Han kommer tillbaka med en post-it-lapp. Det är en adress i Mijas Costa, så det måste ju stämma.

– Fantastiskt, säger jag. Äntligen på rätt spår.

Jag tackar och säger att jag kanske kommer på midsommar. Men jag kan inte vänta tills dess. Jag känner mig spänd och upprymd. Plötsligt känner jag också en viss nervositet eller tvekan. Men vad ska jag göra då, när jag träffar honom? Vad ska jag säga? Jag tar en promenad längs stranden för att reda ut tankarna.

Hur hade jag hamnat här och vart skulle det leda? 1989 hade jag börjat sjunga i kör igen. Min lillebror hade lockat med mig till en kör. Det visade sig att jag fortfarande kunde sjunga hyfsat i körsammanhang, men att allt vad jag lärt om musikteori och notläsning var som raderat. Nu väcktes åter mitt intresse för kör- och kyrkomusik. Jag började köpa skivor och gå på konserter, gärna med gosskörer. Det var inget medvetet steg; händelserna i början av 70-talet var fortfarande förvisade till mörka skrymslen jag inte var medveten om. Sökandet i gosskörsmusiken var nog snarare en omedveten eller undermedveten rörelse i riktning mot det som förr eller senare behövde konfronteras. Men en händelse 1993 skulle komma att skaka om och väcka mig.

Cambridgeshire Boys' Choir stod det på konsertaffischen. Verk av bland annat Gibbons, Victoria, Franck och Mozart. Det ringde klockor. Och så dirigenten. Delar av efternamnet väckte något. Men förnamnet och efternamnets andra hälft stämde inte. De var engelska. Cambridge, en gosskör från Cambridge. Det måste jag få uppleva live. Några dagar senare står jag utanför kyrkan där konserten ska äga rum. Jag har hunnit tänka och namnets innebörd står klar. Kan det vara han,  ledaren för S:t Eriks gosskör? Han hade ju stuckit till England. Jag går in. Det är tunnsått med åhörare, men än återstår 20 minuter. Jag väljer en plats intill altargången, ungefär mitt i kyrkan.

Eter ett tag börjar det röra sig i bakre delen av kyrkan Jag hör fniss och pojkgnabb, som tystnar snabbt efter en skarp tillrättavisning. Jag känner ett svagt obehag och letar i minnet men hittar inte riktigt fram. Kyrkan börjar fyllas och sorlet dämpar de små körpojkarnas röster. De börjar formera sig för att tåga in. Jag vrider på huvudet och ser dem stå på två led. Jag ser också nacken på körledaren och känner en ilning i magtrakten. Han stoppar handen i kavajfickan och plockar fram en stämgaffel. Så  vrider han lite på huvudet och tittar ut över kyrkan. Min mage drar ihop sig samtidigt som hans blick möter min. Så slår han stämgaffeln mot tummen och ger ton. Han lyfter händerna och slår in. Kören börjar sjunga ingångshymnen, Alta Trinita Beata. Kören står kvar på sin plats medan körledaren går längs mittgången. I höjd med min bänkrad stannar han upp. Han fortsätter dirigera och ger tecken till kören att börja tåga in. Han blir stående alldeles nära min plats och en flod av syn- och doftminnen sköljer över mig. Byxorna uppdragna över magen, den kalla och lealösa blicken, magen som putar och dallrar, det tunna håret. Och så doften, den tunga, blandningen av gammal svett, rakvatten och whisky. Jag känner hur magen börjar vända sig och hur kraften strömmar ut ur min kropp. Jag försöker resa mig för att fly men blir sittande och känner hur saliven utsöndras i munnen. Det är kantorn! Så är kören i höjd med mig och kantorn tågar framåt tillsammans med gossebarnen. Jag lyckas resa mig och stapplar ut ur kyrkan. Jag tar mig till pub, beställer in en öl och försöker tränga undan det jag varit med om och de minnen det väckt. Och det fungerar ju ett tag, men så är bollen där igen och vill upp till ytan. Och ingen orkar hålla emot hela livet.

Nu har jag gått i över en timme längs stranden i Fuengirola. Det är sen eftermiddag och det är närmast folktomt. Enstaka vandrare rör sig längs vattenbrynet och någon joggare stretchar med blicken vänd mot den värmande solen. Det är lojt och slött. Några barer är ändå öppna, och solstolar finns utställda. Det hörs lugn och avspänd musik från barerna. Reagge och blues, gregoriansk munksång. Munksång. I en solstol ligger en äldre man och halvsover med öppen mun. Han är fetlagd och blottar en vit mage som hänger över byxkanten. När en vandrare närmar sig väcks något minne och en värme gör sig påmind. Vem är det som kommer? Jag närmar mig men har ännu inte insett. Men den äldre mannen anar något.

Jag är i Spanien nu eftersom jag vet något, jag har fått upp ett spår. Men vad jag ska göra är jag osäker på. Och att jag skulle stöta på gubben som av en händelse är inget jag räknat med. Jag har inte förberett mig eller funderat över hur jag ska reagera. Rädsla eller hat. Flykt  eller angrepp. Hämnd eller försoning. När jag närmar mig den gamle mannen går det långsamt upp för mig att jag kommit fram. Jag skyndar på stegen. Han får inte komma undan. Mannen tar sig långsamt upp ur stolen. Han känner ett obehag i magen, paniken är nära. När vandraren ökar farten hör han en sopranröst inom sig: Laudate, laudate dominum.

Jag rusar framåt. Jag känner igen figuren, hållningen och nacken, magen och håret. Och åter faller jag genom tid och rum ner i rädslans svarta hål. Med fem meter kvar möter jag den kalla, stålhårda blicken och ändrar riktning. Jag går med bestämda steg fram mot baren och sätter mig på en stol. Med gregorianiken mässande i bakgrunden får jag en öl framför mig. Efter ett par klunkar och några minuters eftertanke vänder jag mig om för att göra ett nytt försök. Mannen är borta. Jag hör en bil starta och reser mig upp för att spana. En liten blå Seat rullar långsamt iväg på den lilla grusvägen.

– Jag tyckte att jag kände igen honom, han som just gick, säger jag till bartendern. Svensk va?

– Jag vet inte riktigt, svarar bartendern. Kanske engelsman. Hans fru är engelska i alla fall.

– Kommer han hit ofta? Jag tror att det är någon jag kände när jag var barn.

– Mm, han kommer ibland på eftermiddagen. Ligger och tittar på havet, tar en öl och slumrar. Han vill att vi spelar munksång eller allra helst gosskörer. Ibland gör vi det. Det beror lite på, om det är mycket folk eller inte. Det är inte vad alla vill höra på stranden precis.

– Okej, vet du vad han heter eller var han bor?

– Jag tror att jag hört något om Mijas Costa, en by uppåt bergen.

– Tack, jag tror att jag tar en tur dit i morgon.

Jag dricker upp min öl och vandrar långsamt tillbaka till mitt hotell. Det var väl tusan. Jag hade honom ju mitt framför mig och så vågade jag inte. Det var som om jag inte visste vad jag skulle göra eller säga. Och känslan när tiden rusade; det är som om han fortfarande har mig i ett grepp. Om jag ger mig på honom kommer ju allt att komma tillbaka, kanske kommer det att avslöjas. Tänk om det blir rättssak, vem är det då som hamnar i fokus? Kan jag betala det priset? Vill jag stå med den skammen?

fortsättning följer

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 1

Detta är del 1 i berättelsen om jakten på kantorn.

Jag hade rest med morgonflyget från Arlanda. Det var i juni precis när skolorna slutat. Jag var på väg till den spanska solkusten för att följa det spår jag hade fått upp i Chavagnes i Frankrike 2003. Nu var det 2007.

Under flygresan hade jag gått igenom mitt liv, arbetat mig ner i lagren av minnen. Det är förvånande hur många händelser och episoder som det går att locka fram ur minnesdjupet med hjälp av korta ledtrådar. Det ena ger det andra och en hel värld växer fram i ens medvetande. Det är som att meta, man sätter mask på kroken och sänker ned den i djupet. Sedan behövs bara lite tålamod och tid, så får man förr eller senare napp.

Minnena av tiden i S:t Eriks gosskör hade först legat undangömda i 25 år och sedan fiskats upp bit för bit allt eftersom andra korgossar bidragit med sina minnen och satt dem som bete på kroken. Det började med att jag träffade Nils på Systembolaget i början av 1990-talet. Vi talade om körtiden och jag började minnas händelser som jag hade förträngt. Jag förstod av det Nils berättade att jag inte var ensam om min historia. Även andra gossar hade utsatts för sexuella övergrepp. Jag förstod det inte just då men har insett det nu, att dessa händelser har legat kvar och i smyg påverkat hela mitt liv och hela min person. Min sociala rädsla, mina misslyckade kärleksrelationer, min brist på omsorg om mig själv och min arbetsnarkomani, allt har sitt ursprung i dessa händelser. Dålig självkänsla och skam lade grunden för mitt liv utan att jag förstod det. Med tiden växte insikten om vad övergrepp kan åstadkomma och jag drogs allt oftare i tankarna till en sångare som levde för flera hundra år sedan.

Farinellisyndromet

Några år efter att jag träffat Nils på Systembolaget kommer jag ut från biografen Victoria på Götgatan i Stockholm. Det är 1995 och jag ska snart fylla 37.  "Lascia ch'io pianga" går på repeat i mitt huvud. Jag har sett filmen om sångaren Farinelli och tar det första steget på vägen mot en kväljande men så småningom också förlösande insikt: Allt jag är och inte är, allt jag saknar, allt meningslöst jag gjort och all tid jag slösat, bottnar i händelser som ägde rum mellan 1967 och 1970. Nu har minnen väckts till liv och sår ett första frö. Det ska med tiden slå rot, växa och blomma ut i en förståelse av vidden av det som hände mig som barn.

Farinelli föds 1705 i Neapel som Carlo Broschi. Vid åtta års ålder låter hans bror och en farbror kastrera honom för att bevara hans fantastiska sångröst. Han fångas in, sövs ned, kastreras och vaknar sedan ensam i blodiga lakan, oförmögen att förstå vad han utsatts för. Tilliten till de båda vuxna släktingarna, som han litat på och som varit hans trygghet, är borta. Med tiden får han sambanden förklarade för sig och förstår att han berövats sin sexuella kraft och drift, sin libido, samtidigt som han begåvats med en evig pojkröst.

Som litet barn förstår Carlo förstås inte hur övergreppet ska komma att påverka hans person. I dag är det välkänt att den människa som utsätts för övergrepp av detta slag samtidigt får det inpräntat och införlivat i sig att hon som person inte är värd mer än så. Hon är inte mer än ett instrument för andras njutning och ambitioner. Det lilla barnet förstår naturligtvis inte detta utan försöker hantera och bearbeta händelsen på det sätt det kan. Men alla människor behöver känna sig värdefulla och för barnet som utsatts för övergrepp formas livet till en oupphörlig men omedveten jakt på bekräftelse och upprättelse, en färd i brist på tillit och självkänsla.

För Carlo Broschi fanns bara en väg att gå. Med sin exceptionella röst – en pojkröst eller kvinnoröst i manskropp – ägnade han sitt liv under namnet Farinelli åt ett ständigt sökande efter bekräftelse på musikscenerna. Men varje sådan bekräftelse var högst tillfällig. När ljuset släckts ned och publiken gått hem återstod tomheten. Ingen älskade honom som människa; alla älskade honom som sångare med en röst som var resultatet av ett övergrepp. På frågan om han var älskad eller värd något som person hade han i livet egentligen bara fått ett svar: Du är värd att stympas. Så mycket är du värd. Du är värd att älska som stympad.

Brodern och farbrodern försökte förstås framställa det som om de gjort honom en tjänst när de gjort honom till en av den tidens största stjärnor. Och som att de gjort konsten en tjänst. Många människor skulle få glädje och lycka när de njöt av Farinellis sångkonst. Carlos offer var litet i jämförelse med den samlade lycka som hans röst skulle skänka mänskligheten. Men detta var förstår bara en förklädd argumentation – ett sätt att för världen och inför sig själva rättfärdiga en helt igenom egoistisk handling. De gjorde det för egen vinning och längtan. Men även om så inte vore: Om syftet var att skänka världen en bedårande röst var handlingen lika moraliskt omöjlig då som den är idag.

Oavsett hur man försöker rättfärdiga ett sådant övergrepp är det ett brott mot alla mänskliga rättigheter. Det strider även mot religiös och inte minst kristen moral som den uttrycks i olika versioner av den gyllene regeln. Nej, att använda sig av andra för egna eller universella mål kan aldrig försvaras. Som Immanuel Kant så skickligt argumenterade, får ingen människa göras till ett medel, människan måste alltid vara ett mål. Om nu altruistiska handlingar som gynnar alla individer utom en själv överhuvudtaget är rimliga måste de vara resultatet av eget moget övervägande. De kan inte tvingas på en.

Våldtäktsmän och pedofiler vill gärna säga att de som utsatts för dem "egentligen ville det och njöt av det". Kanske tror de på det själva, kanske är det bara ett sätt att gömma sig för sin egen skam. Oavsett vilket är det inte ett påstående de har rätt att göra.

Farinellis liv blev ett ändlöst flackande i jakt på bekräftelse och kärlek på scener. Där, i fokus för åhörarnas uppmärksamhet och beundran, kunde han uppleva korta stunder av lycka och tillfällen då han kände sig älskad och som bärare av ett värde bortanför den egna sångprestationen. Men allt detta rann undan likt en bäck som går upp i ån och gick inte att få fatt i eller nagla fast i jaget. Allt som återstod var då att söka bekräftelse på nya scener, hos nya mecenater, i nya verk och i nya städer. Bekräftelsebehovet växte till ett monster som blev allt hungrigare ju mer det matades.

Jag kallar detta Farinelli-syndromet. Den som utsätts för övergrepp av människor den sätter sin tillit till, får ett hål i jaget. När känslan av att vara omtyckt eller älskad för sin egen skull ersätts av känslan av att vara värdelös – en förbrukningsartikel –  fylls detta hål med en hungrande vålnad som driver på och jagar för att mättas genom handlingar. Hungern är så stark att hela tillvaron blir en  strävan efter bekräftelse, perfektionism, ordning och allvetarskap. Och ett skal byggs upp som ska vara omöjligt att tränga igenom. Men innanför skalet finns tomrummet där vålnaden bor.

Och samtidigt rinner själva livet undan ...

Nu var jag alltså åter igen på jakt efter mannen som skulle ställas till svars. Resan till Chavagnes i Frankrike 2003, där kantorn skulle ha jobbat som körledare, hade gett klent resultat. Det var stängda dörrar och huvuden som skakades. Inte visste man något om honom. Av svaren och ansiktsuttrycken blev jag på det klara med att något doldes. Han skulle alltså ha tillträtt som körledare vid den nystartade katolska pojkinternatskolan i Chavagnes 2002, men så hade det inte blivit. När jag senare på kvällen sitter på byns värdshus Ancienne Boulangerie på Rue des Jardins, känner jag igen ett av ansiktena några bord bort. Rektorn och grundaren av skolan Ferdi McDermott sitter och äter tillsammans med en ung kvinna. Inte hans fru, sluter jag mig till. Efter ett tag lyfter han blicken och ser mig. Han ler bistert och ser ut att vilja vara någon annanstans. Jag reser mig och går fram till hans bord.

– God kväll, säger jag

– God kväll, vi ses igen alltså. Ni är kvar i byn ändå, säger han.

– Jag stannar tills i morgon. Jag hade räknat med att få tag på honom här. Nu måste jag fundera på hur jag går vidare. Det är livsviktigt att jag får tag på honom.

McDermott rycker på axlarna och gör en min som för att säga att han är ledsen att inte kunna hjälpa till.

– Ja, jag vet inte vad jag kan göra, säger han. Och om ni ursäktar så ...

– Men han skulle ha börjat jobba med gosskören här, avbryter jag

– Tyvärr har jag inget att säga.

Vinkyparen kommer fram till bordet. McDermott vänder sig mot honom och de fastnar i en diskussion om vinet. Kvinnan lyfter på ögonbrynen, nickar åt baren till och sätter höger pekfinger framför munnen. Det är över på en sekund, sedan återtar hon sin svala neutrala blick. Jag får känslan att hon inte vill vara där, att det finns någon hållhake.

– Ja, det låter märkligt. Jag får väl undersöka vidare på annat sätt, säger jag.

– Så om du ursäktar oss, fyller McDermott på.

– Visst, godkväll, säger jag och återvänder till mitt bord.

När jag kommer tillbaka har efterrätten kommit in. Jag ser ned på den lilla chokladtårtan och dekorfrukten. En skvätt rödvin har jag kvar i glaset. Medan jag dricker det funderar jag över spänningen i samtalet. Visst döljer han något. Skolan är nystartad och har stöd högt upp i den katolska hierarkin. Han är rädd att hans skapelse är hotad. Det var något med spänningen mellan honom och kvinnan också. Inte var de älskare, inte var de gifta. Det fanns något stelt. Och det var väl minst 25 år mellan dem.

Chokladkakan smakar utsökt. Den lilla physalisen skär jag i två delar och äter som avslutning. Jag reser mig och nickar lätt åt McDermott och kvinnans bord. Jag beställer en café noir och en liten cointreau och sätter mig i baren för att vänta. Efter ett tag ser jag hur McDermott reser sig från bordet. Kvinnan sitter kvar. McDermott går mot toaletten och när han är ur sikte reser sig kvinnan och kommer fram.

– Jag vet vem ni talar om, men får egentligen inget säga.

– Hur menar ni, säger jag.

– Vi har ett avtal.

– Vilka är vi?

– Min son är 11 och älskade musik. Nu kommer han antagligen aldrig att sjunga mer. Han äcklas av körmusik.

– Men hur menar ni?

– Övergrepp. Vi får skadestånd. Men vi måste vara tysta. Vi kom just överens.

– Jag är i samma sits, och jag måste få tag på körledaren själv.

– Och vem är ...

– Svensken med det engelska namnet.

– Det jag vet är att han flyttade till Spanien. Mijas Costa heter det.

Kvinnan vänder sig och skyndar tillbaka sitt bord och jag inser att jag på något sätt kommit närmare målet.

fortsättning följer

Ormen i paradiset

Det här är det andra av två inlägg om kantorns liv (1. Ogräsets mylla och 2. Ormen i paradiset). "Ogräsets mylla" tar upp tiden innan S:t Eriks gosskör, det vill säga fram till 1962. Det publicerades den 27 januari 2015. Det här andra inlägget, "Ormen i paradiset", behandlar tiden från kantorns flykt till England fram till i dag.

Paradiset och frukten. Ormen och förbannelsen.

Tiden mellan 8 och 12 år kan vara den bästa i en ung pojkes liv. Allt är ännu oskuldsfullt och inga redan mötta faror lägger band på förmågan att känna lycka. Den klara blicken och förmågan att se världen är ännu inte grumlad av motgångar eller bakslag. Allt är möjligt och allt ligger öppet. Varje ny dag möts med nyfikenhet och glädje. Världen ligger öppen som en paradisisk trädgård att utforska och leva i. Än har inga bittra frukter smakats. Kunskapen om världen som den är, har ännu inte letat sig in och byggt spärrar i medvetandet. Att så inte bjudas utan tvingas att äta en frukt som ska konsumeras av egen vilja när tiden är mogen, släpper in den förhärdade ormen i ett liv som borde ha fått välja sig själv i rätt tid. När livet var som en bred öppen motorväg med ett oändligt antal avtag och medtrafikanter, tvingades det in på en smal, oändlig och förbannad biväg utan avtag, möten eller möjlighet att stanna. Nu bryts förbannelsen.

Efter S:t Eriks gosskör

Efter en uppväxt präglad av musik och disciplin i Frälsningsarmén och med en kärlek till och beundran för just engelska körer föll det sig ganska naturligt vart kosan skulle ställas för kantorn när allt rämnade. Det var Frälsningsarméns, pojkinternatens och skol- och kördisciplinens hemland som lockade. Men det skulle ta sin tid innan ormen hittade sin plats i sitt paradis.

Kantorn slutar som ledare för S:t Eriks gosskör 1970 eller 1971 och flyttar eller flyr från Sverige. I hans egen historieskrivning är det på grund av svårigheterna att driva en riktigt bra gosskör i Sverige. Under 1970-talet verkar han som kyrkomusiker på många olika platser i England. 1982–1983 är han tillbaka i Sverige och arbetar som kyrkomusiker under några månader. Han har nu en engelsk familj med fru och barn (en pojke och en flicka). 1984 tillträder han en tjänst som organist och körledare vid All Saints Church i Torquay, en ort till vilken det kommer många svenska ungdomar på språkresa. Kyrkan är rymlig och har god akustik. Det finns en tremanualig orgel och en entusiastisk kör som sjunger två gånger varje söndag. Ovanstående bygger på kantorns egen berättelse i Kyrkomusikernas tidning nr 3 1984.

Berättelsen andas hemlängtan och längtan efter svenska kontakter; kantorn uppmanar svenska kyrkomusiker och kyrkomusikaliskt intresserade att kontakta honom. Han säger sig kunna hjälpa till med att ordna konserter åt svenska organister eller körer. Han är öppen med sin adress och sitt telefonnummer i Torquay och uppger både sitt nya engelska namn och sitt svenska.

1986 börjar livet förändras igen för kantorn. Och det är gosskörsdrömmarna som än en gång drar; hans son börjar bli mogen för att pröva in till en gosskör. Kantorn säger sig älska den engelska kyrkomusiken och vill att sonen ska få möjlighet att göra det samma. Efter att sonen har provat in och blivit antagen till närmaste domkyrkas gosskör, höjs ambitionsnivån och det bestäms att sonen ska pröva in till den allra bästa gosskören. Och den finns ju i Cambridge. Det råder dock delade meningar om huruvida det är S:t Johns eller King's College Choir som är den bästa. Kantorn säger sig föredra S:t Johns för dess varmare och mer dynamiska tolkningar och låter sonen pröva in där i januari 1987.

Den minnesgode blir här kanske lite undrande. Är det en efterkonstruktion från kantorns sida att han föredrar S:t Johns; ett sätt att försköna verkligheten? Kan det ha varit så att sonen inte kom in vid King's College Choir? Varför dessa misstänksamma frågor kanske du undrar. Ja, de beror på att kantorn alltid och ofta talade om King's College Choir som världens bästa och det stora föredömet bland gosskörer.

Efter hårda prover blir så sonen antagen som aspirant och höstterminen 1987 börjar den då åttaårige sonen på S:t Johns. På veckoprogrammet står 20 timmar körsång, 12 timmar instrumentalmusik samt den ordinarie skolgången. Man kan tänka sig att det var en nöjd fader, som genom sonen får förverkliga den dröm om att leva i sitt paradis nära den engelska gosskörsmusikens ideal som hade gått i stöpet i Stockholm 17 år tidigare.

Sonen får bo på skolans internat, och för att kunna vara i närheten av sonen flyttar kantorn med fru till Cambridge. De bosätter sig på Acorn Avenue 35 i området Bar Hill och ska komma att bo kvar på samma adress till i augusti 2014.

 

Kantorn blir involverad i det lokala musiklivet och övertar så småningom ansvaret för musiken vid Little S:t Marys kyrka. I ett till ödmjukhet förklätt uttalande skryter kantorn: Musikertjänster "i Cambridge är naturligtvis synnerligen populära och eftersökta, och innehavarna högkvalificerade. Jag blev därför mycket angenämt överraskad när jag i julas blev kontaktad och tillfrågad om jag vore intresserade att överta ansvaret för musiken i Little S:t Marys". Han erbjuder sig att ta emot besök från svenska körmusiker.

Kantorn är nu femtio, han är etablerad som kyrkomusiker i Cambridge och en ny era inleds.

Foto ur Kyrkomusikernas tidning nr 13 1988

1988 blir sonen fullvärdig medlem av S:t John's College Choir. Det måste ha varit något slags upprättelse för kantorn att sonen deltog i den Sverigeturné som kören gjorde sommaren 1988. I Kyrkomusikernas tidning låter han sig beskrivas som en pionjär i gosskörsbranschen i Uppsala och Stockholm som gav upp ansträngningarna att inlemma verksamheten i den svenska skolbyråkratin och flyttade till England där omständigheterna gjort honom till leverantör av en av de sextio gossarna i S:t Johns College Choir.

Sommaren 1988 besöker Jakobs Motettkör, med rötterna i S:t Eriks gosskör, Cambridge. Sannolikt fanns några av sankteriksgossarna med på denna resa och det är inte omöjligt att de i så fall träffade på kantorn. I Kyrkomusikernas tidning nr 11 1988 nämner han nämligen detta besök.

Med sonen i S:t John's College gosskör bör kantorn nu vara helnöjd. Här förverkligas för hans ättelägg det som han själv ville förverkliga i Jakobs skola i Stockholm i slutet av sextiotalet. I Kyrkomusikernas tidning nr 16 1988 finns ett reportage under rubriken "Tuff arbetsdag för unga proffssångare" om hur det är för kantorns son att vara ung körsångare i Cambridge.  Detta reportage och andra texter ur samma tidskrift kan jag sända som pdf om du så önskar. Ge mig ett besked på Facebook eller per mejl.

Ännu ett steg tar kantorn när han hösten 1988 vikarierar som Director of Music vid S:t John's College. Han stortrivs i rollen och kallar nu sig själv på nytt för "kantorn".  En höjdpunkt kommer på julnatten 1988 då han i S:t Marys kyrka leder dess kör förstärkt med sångare från såväl S:t Johns som Kings College. En "oförglömlig upplevelse" enligt honom själv.

Kantorn är nu redo att ta nästa steg och försöka förverkliga sin dröm från sextiotalet.

Nya korgossar för kantorn

1989 startar kantorn Cambridgeshire Boy's Choir (CBC). Målet är enligt honom själv att "skapa en internationellt känd gosskör av allra högsta kaliber".

CBC drivs till en början i samarbete med lokala myndigheter och organisationer, men 1993 bryts kören ut och blir en fristående organisation. På egna ben förlitar den sig "på sin musikaliska kvalitet, medlemmarnas engagemang och sin grundares (kantorns) vision". Historien från Stockholm upprepas: Kantorn startar en gosskör inom ramen för eller med stöd av en organisation. Efter fyra år blir kören fristående. Varför vill man lämna tryggheten? Eller blir man borttvingad, och varför i så fall? Frågan förtjänar att ställas vad avser såväl uppbrottet med S:t Eriks gosskör från katolska kyrkan i Stockholm 1966 som Cambridgeshire Boy's Choir.

Kören säger sig ha ett unikt sound eftersom gossarnas röster skolas i Bel Canto-traditionen. "Gossarna låter som operasångare eftersom de skolas som sådana", säger kantorn.  Här ett exempel på några sångare ur kören när det begav sig. Sannolikt är det kantorn som spelar piano och laddat upp filen på Youtube.

Kören har en rad framstående engelska musikpersonligheter som beskyddare:

* John Rutter, kompositör och körledare

* David Willcocks, chef för Royal College of Music och ledare för King's College Choir, Cambridge

* Timothy Brown, musikalisk ledare vid Clare College

* George Guest, ledare för St John's College Choir, Cambridge, 1951–1991

* Christopher Robinson, ledare för St John's College Choir från 1991, tidigare musikansvarig vid St George's Chapel Royal, Windsor Castle

* Stephen Cleobury, ledare för King's College Choir, Cambridge

CBC har 24 medlemmar mellan 8 och 14 år samt en liten grupp aspiranter. Kören repeterar två gånger i veckan i körsalen i King's College Choirs skola, West Road, Cambridge, måndagar och torsdagar 19–21. Alla pojkar får privatlektioner i solosång, röstvård och musikterori minst en halvtimme i veckan. Privatlektionerna äger rum i kantorns hem på Acorn Avenue.

Även intagningsprov till kören sker i kantorns hem. Han söker pojkar som är mellan 8 och 13, men även yngre särskilt lovande pojkar kommer i fråga. Pojkarna börjar som aspiranter. Aspiranterna deltar i alla repetitioner och lokala framträdanden. Ordinarie medlem kan man bli från nio års ålder. Ordinarie medlemmar förväntas delta i alla arrangemang, inklusive turnéer utomlands. Körens repertoar är varierad, från sakralt till profant, från seriöst till lättsamt.

Gossar med solistpotential erbjuds att vara med i körens operagrupp som repeterar en gång i veckan och har en mer varierad och utmanande repertoar. Denna grupp framträder ofta separat och "dess solister efterfrågas för professionella opera-, konsert- och teveproduktioner världen över". Här ytterligare exempel på sångare ur kören.Sannolikt är det kantorn som spelar piano och som laddat upp filen på Youtube.

Kören framträder regelbundet i England och ett flertal gånger i brittisk radio och television. Kören gör även turnéer till Malta, Schweiz, Sverige och Tyskland. 1996 sjunger kören på Jimmy Sommervilles album The Heavens. Kören anlitas även för framträdanden vid bröllop, privata fester och företagsevent. Körens solister anlitas för olika sånguppdrag, till exempel i Trollflöjten vid Kungliga operan, vid operahuset i München samt i Japan. Ännu en video kommer här. Sannolikt är det kantorn som spelar piano och som laddat upp filen på Youtube.

I oktober 1999 rapporteras i brittisk press om hur en av CBCs medlemmar, en pojke på 11, genomgår en operation för att lossa på tungan för att kunna sjunga rullande R bättre och därmed få sjunga solo.

Kantorn säger: Han ville "göra inspelningar som de andra pojkarna. Jag sade att hans röst var tillräckligt bra men att han inte sjöng tillräckligt tydligt eftersom han inte kan rulla på R."

Ormen slingrar sig vidare

CBC läggs ned 2001. Någon information om varför eller om något speciellt inträffade har inte gått att få fram. Fram till 2013 ligger CBCs hemsida kvar på nätet. Där nämns bara att kören upphörde 2001. Kanske var det nästa uppdrag som lockade kantorn mer. Det skulle ge möjlighet att få närmast obegränsad tillgång till korgossar. Dygnet runt.

Nu (2002) får kantorn nämligen en tjänst som körledare vid den nystartade katolska pojkinternatskolan i Chavagnes, Frankrike. Skolan tar emot pojkar mellan 11 och 18 från alla delar av världen. Den åtnjuter gott rykte och har stöd högt upp i den katolska hierarkin, bland annat av kardinal Ratzinger (sedermera påven Benedictus). Av oklar anledning tillträder kantorn inte tjänsten. På förfrågan uppger skolan att han drog sig ur projektet innan det startade och att han flyttade till Spanien.

Orsaken till och till att kantorn inte tillträder tjänsten på pojkskolan har inte gått att få klarhet i. Men nog måste det ha svidit att avstå från ett så lockande tillfälle att få njuta av det han uppskattar allra mest.

Det går att bara att spekulera i orsakerna till att CBC läggs ned och till att kantorn aldrig börjar på pojkinternatskolan. För den som minns kantorns historia uppträder dock även här ett mönster. 1970 lämnar kantorn S:t Eriks gosskör och Sverige efter att övergreppen uppdagats. 2001 lägger CBC ned och kantorn flyttar från England.

Huruvida kantorn flyttar permanent till Spanien kan jag inte säga. Han behöll sitt hem i Cambridge men vistades fram till åtminstone 2011 i sin bostad i Mijas Costa i närheten av Fuengirola i Spanien (se bilder nedan).

Han bor sedan åter i Bar Hill i Cambridge fram till augusti 2014, då han säljer radhuset för 250 000 pund och flyttar till York, där sonen bor.

Bilden tagen 2013

Kantorn tog den 21 januari 2015 kontakt med bloggskribenten och undrade över dennes identitet. Han erbjöds då att kommentera på bloggen eller att skriva ett eget inlägg för publicering. Något svar har inte kommit i skrivande stund.

Den som önskar närmare uppgifter om personer och källor får kontakta mig. Jag avgör från fall till fall vad som kan vara lämpligt att lämna ut.

Källor i urval

Kyrkomusikernas tidning. 1984 (nr 3), 1988 (nr 9, 11, 13, 16), 1989 (nr 5, 10)

Hemsida för Cambridgeshire Boy's Choir

Hemsida för Chavagnes International College for boys

Kantorns sida på Facebook