Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 6

Detta är den sista delen i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april
Del 4 publicerades den 6 maj
Del 5 publicerades den 13 maj

Allt fullbordas
Ringsignalen ljuder. Sedan tystnad. Jag trycker en gång till och väntar. Nu hör jag något som slamrar; kastruller, bestick, porslin. En gång till, lite längre håller jag in knappen. Jag hör en röst som ropar. "... someone at the door ...".  Verkligheten tränger sig på. Kommer jag att göra rätt nu? Jag inser att jag inte vill kliva in i detta hem. Inte bli en del av det livet eller låta det livet bli en del av mig. Jag vill inte känna lukterna, inte se ägodelarna, livet som är helt normalt. Jag vill ha honom utlämnad till sig själv, bara människan, utan sina ägodelar, sin fru, sitt sammanhang.

Dörren öppnas. En kvinna i 70-årsåldern ser frågande på mig.

– Yes, how can I help you, säger hon.

Jag berättar att jag söker min körledare, från Sverige, när jag var barn. Jag är i York över dagen, fick en ingivelse och tänkte att jag skulle göra ett besök. Vi har haft kontakt per mejl, lägger jag till. Sant men ändå inte.

Det kan ta ett tag säger hon och ber mig vänta. Hon ställer dörren på glänt.  Det börjar snurra i mitt huvud igen. Tvivlen sätter in. Väljer jag rätt nu? Det måste bli rätt, så att jag kan gå vidare med huvudet högt och utan att ha skapat ytterligare lidande. Hämnd och förlåtelse. Där är alternativen.

Hur var det nu Kant sa.  Ingen människa får vara ett medel för någon eller något. Varje människa måste vara ett mål i sig. Det var det ena. Och det andra då? Jo, att principen för ditt handlande måste kunna upphöjas till allmän lag. Ergo: Bara för att jag själv blivit utnyttjad av någon, har jag inte rätt att göra samma sak själv. Att hämnas är att använda en annan människa för mina egna syften. Och genom att hämnas har jag tydliggjort att jag vill att det är så världen ska se ut. En oändlig cirkel av illgärning och hämnd. Men det finns ju en skuld som måste betalas. Frågan är vem som ska betala och hur.

Ja, sanningen är den att jag under hela mitt liv har betalat på skulden. Den var inte min, men betalat har jag icke desto mindre gjort. Sedan har gärningsmannen kanske inte betalat sin. Sannolikt bär han på en skuld som tynger och förlamar, som hindrar honom att göra det rätta. Det rätta, ja. Är det att avkräva honom en ursäkt? Den kommer ju att ställa krav på mig och återge honom makt över mig, när jag känner att jag har bollen och måste besvara hans uppmaning. Jag kan inte gå vidare befriad från tyngd. Och frågan är om det är ett sätt för honom att ta sitt ansvar. Få förlåtelse av mig. Blir han i grunden fri då? Är det inte för enkelt?

Så hör jag inom mig åter rösten ur människans förgångna som vänder på orden och vränger om bilden av hur jag bör förhålla mig till min medmänniska. Budskapen i Bergspredikan går ibland på tvärs med våra omedelbara instinkter. De går dock att förstå, däri ligger inte det svåra. Nej, utmaningen ligger i att ta till sig budskapen; göra dem till sina och att leva efter dem. Det svåra är att gå från den läpparnas bekännelse som är fariséens till att leva enligt budskapen och vara en samarier. Hur var det nu han sade, snickaren från Nasaret? "Älska era fiender och be för dem som förföljer er."  "Döm inte, så ska ni inte bli dömda. Ty med den dom som ni dömer ska ni dömas." "Frikänn, så ska ni bli frikända." "Ge, så ska ni få." "Allt ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem."

Jag inser att beslutet som landade i magen innan jag tryckte på ringklockan är det rätta. Nu hör jag röster, musik som stängs av och vinandet från en elmotor. Jag öppnar dörren en aning.  Den gamle kommer åkande genom hallen i sin rullstol. Han är hopsjunken och ser rädd ut. Han har förstått sammanhanget, men försöker slingra sig undan.

–  Yes, what can I do for you.

–  Jag tror att du vet varför jag är här.

– I don't think I understand.

– Försök inte, det är ingen idé, jag vet att du förstår svenska, att du är svensk.

Kantorn blir tyst och sjunker ihop ännu mer.

Jag känner ilskan välla fram som en brinnande upprorisk flod. Mina föresatser och samtalet på puben, min strategi och min tanke om att bete mig civiliserat och göra det fina – allt höljs i dimma.

– Jag är för fan en sankteriksgosse, och du ska komma ihåg mig, fattar du det. Du må ha glömt eller ha gjort upp med din skapare, men nu ska du komma ihåg, säger jag och plockar fram kameran.

Kantorn sträcker fram handen för att dra igen dörren. Jag ser skräcken i hans ögon och hur hans hand darrar. Jag sätter foten i dörröppningen.

– Vänta lite, svarar kantorn. Han vädjar med blicken mot mig. Kan vi ta detta i enrum, fortsätter han med låg röst.

Jag sansar mig och får syn på människan.

– Nu är det så här, säger jag. Jag vill inte se ditt hem, jag vill inte höra dig tala, jag vill helst inte se dig överhuvudtaget. Du ska bara lyssna på mig. Jag ger dig en utväg, en möjlighet att bli fri och att göra det rätta. Men då ska du bara lyssna utan att svara. Det räcker med att du nickar att du förstått. Vi står kvar här.

Kanton nickar.  Jag förstår att slutet på min långa resa är nära. Att jag snart äntligen är fri.

– För det första, säger jag. Här är det brev jag skrivit till generalvikarien vid Katolska domkyrkoförsamlingen i Stockholm. Där berättar jag om dina övergrepp. Vad det kan ge vet jag inte. Jag är själv skeptisk. Men det kan inte skada i alla fall. Nu har du möjlighet att själv ta kontakt med honom, innan han tar kontakt med dig.

– Men, jag ..

– Som sagt, villkoret är att du är tyst. Vi är alldeles strax färdiga.  Nu kommer vi till det andra. Till att börja med vill jag vara säker på att du minns berättelsen om den lame i Kafarnaum som botas av Jesus.

Kantorn nickar.

– Just så, Matteus 9. Och jag tror vi båda förstår att berättelsen är symbolisk. Mannen är så tyngd av sina synder att han är som förlamad inför livet, oförmögen att gå vidare och leva som en hel människa, oförmögen att följa andemeningen i buden snarare än bokstaven. Jesus befriar honom från synden och ger honom möjlighet att gå vidare och bli hel genom att leva rätt.

Jag pausar lite, tar sats inför orden som befriar.

– Var inte orolig, jag förlåter dig. Res dig och gå. Synda inte mer, utan gör det rätta.

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 5

Detta är del 5 (av 6) i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april
Del 4 publicerades den 6 maj

Jag ställer glasen på bordet och sätter mig. Efter att vi skålat och smakat börjar Daniel berätta om diskussionen de haft medan jag varit borta. Han hade fört fram en ny tanke: Inför hot om hämnd eller offentlig exponering skulle kantorn tvingas att be om ursäkt personligen till var och en som han skadat. Hampus hade blivit upprörd och haft svårt att släppa tanken på hämnd. Såväl hämnd som ursäkt skulle visserligen tvinga ned kantorn på knä, han skulle förödmjukas och tvingas ödmjuka sig. Men att få en ursäkt skulle inte ge samma förlösande känsla hos mottagaren som hämnd, åtminstone inte för Hampus själv.

– Hur ser du på det, frågar Hampus. Du har tänkt och skrivit mycket. Vad har du kommit fram till.

Jag berättar om händelsen i Sveg som jag kom att tänka när jag stod vid bardisken, och om de starka känslor som rördes upp inom mig. Om hur tanken på hämnd automatiskt hoppar fram när sådana episoder gör si påminda.

– Så, på kort sikt och känslomässigt känns nog hämnd som det självklara alternativet, säger jag. Att förödmjuka och få sin katarsis på det sättet. Men frågan är om ett sådant reningsbad fungerar på lång sikt. Smutsen kommer nog tillbaka, fast i annan form och i annat läge.

– Vad menar du egentligen, säger Hampus.

– Så här. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra. Stod ju utanför hans hus i Spanien och hade chansen att hämnas. Men hur skulle det påverka mig? Vill jag vara en hämnare. Ska han ha fått göra mig till en människa som hämnas? Vem har då vunnit? Och hur skulle jag kunna leva med att avsiktligt ha skadat en annan människa. Känslomässigt är det en lösning, ja. Men intellektuellt? Nej, jag vete fan ...

– Men att tvinga honom att be om ursäkt då, säger Daniel. Vi söker upp honom och hotar att exponera honom eller hämnas på något annat sätt. Sen säger vi att han kan slippa om han ärligen ber om ursäkt inför oss till alla som han varit på. Vi spelar in det på film och visar för de korgossar som vill se.

– Men då ska han stå på sina knän när han gör det, säger Hampus.

– Och sen måste han ställa upp på att kommunicera med de gossar som vill ha kontakt, fortsätter Daniel. Om han inte sköter det, ja då  har vi hotet om exponering.

– Mm, det kanske kan funka, säger jag. Men jag vet inte riktigt. Jag känner mig osäker. Det är två saker jag tänker på.  Vi får inte glömma att han är en människa, oavsett vad han gjort är han ändå en människa.

– Ja, kan man verkligen säga det, invänder Daniel. I teorin, ja. Men i praktiken ... Men okej, låt gå för det.

– Sedan funderar jag lite över vad som händer när han ber om ursäkt, fortsätter jag. Vad som händer hos den som tar emot ursäkten? Får inte den som en tyngd på sig? Ett krav som måste uppfyllas. Jag vet inte om jag kan ta emot en ursäkt, en bön om förlåtelse som det är, utan att också känna att jag måste besvara den och säga att jag förlåter. Då har han ju på nytt skaffat sig makt över mig, tvingar mig till att göra något och tar ny plats i mitt medvetande. Så det där med förlåtelsen får han kanske ta med sin skapare.

– Du har en poäng, säger Daniel. Så oavsett vad vi väljer, hämnd eller krav på ursäkt, så behåller han sitt grepp om oss.

– Ungefär så ja. Men hur hittar vi en lösning som vi valt själva och som låter oss gå vidare i livet, med stolthet över vad vi är och vad vi gjort. En lösning som befriar oss och renar oss från hat och skam samtidigt som den lägger tyngden av att tvingas agera på honom.

Diskussionen fortsätter under ytterligare några GT-rundor.  Daniel och Hampus är yngre än jag och fortfarande i början av sin resa. De har just bestämt sig för att våga ta itu med sig själva och göra något. Jag har ju en lång process bakom mig och har hunnit fundera över de olika alternativen. Jag börjar närma mig ett beslut. Vi enas slutligen om att detta är inte något vi kan göra tillsammans. Var och en måste komma fram till sin lösning. De är dock glada över att ha träffat mig; de har fått en bekräftelse på att de inte är galna eller ensamma och har fått en start på sin egen resa mot upprättelse. Innan vi skiljs åt enas vi om att det är en bra lösning att informera katolska kyrkan och ge den så mycket information som möjligt.

– Jag kommer att skicka all info, med namn på gossar och inblandade vuxna, till generalvikarien vid Stockholms katolska stift., säger jag De påstår ju att de tar pedofilifrågan på allvar, så nu är det upp till bevis för dem då.

Så skiljs vi åt och efter en orolig natt på hotellet är jag trött och vimmelkantig. Huvudet dunkar efter drinkarna. Men nu är det dags. Jag tar mig till Kings Cross-stationen, hittar perrongen och kliver på 10.30-tåget. Jag har två timmars resa framför mig, innan vi ankommer till York 12.32

Skenskarvarna dunkar fram en rytm som det var länge sedan jag hörde. Jag är fast besluten efter gårdagskvällens möte på puben men samtidigt spänd och uppjagad över vad som väntar vid ankomsten. Jag försöker koppla av. Dunket från skenskarvarna vaggar in mig i vila och tankarna far. Du dunk du dunk, du dunk du dunk. Ur minnet blandar sig rytmen med en ramsa som läses fram i samma monotona mönster. "Rom KorGaleffil, Kol Thessalontim, Tit Fil Hebreer." Ramsan maler på i takt med skendunket och blir ett meditationsmantra som sänder mig i tid och rum till våren 1970 och Brunnsgatan 11 i Stockholm.

Rom KorGaleffil ...

Det är lektion i kristendom i Jakobs skola. I årskurs 6 klassrum har femmornas korgossar samlats för lektion med sexornas klassföreståndare, kantorn. Längst bak i klassrummet är det möblerat för de dagliga körövningarna och under dagens lektion sitter gossarna där i en halvcirkel.

– Idag ska ni få lära er en trollformel, säger kantorn.

Gossarna lystrar. Det låter spännande.

– Här ska ni får höra. Rom KorGaleffil, Kol Thessalontim, Tit Fil Hebreer, mässar kantorn och upprepar två gånger.

– Så där ja, nu prövar vi att läsa tillsammans i takt.

Gossarna försöker och det går väl så där. Men efter ett tiotal försök sitter ramsan något så när.

– Jaha ja pojkar, nu kan ni alltså namnet på  Paulus brev. De som finns i Nya testamentet.

15 ögonpar ser frågande på kantorn.

– Ja, aposteln Paulus skrev alltså brev till kristna på olika platser runt Medelhavet. Det var brev till de kristna i Rom, Korinth, Galatien, Efesos, Fillipi, Kolossai och Thessalonike. Han skrev till sina medarbetare  Timotheos, Titus och Filemon. Och så skrev han brevet till hebreerna. Namnen på de där breven ska ni alltså kunna. Och kan ni trollformeln så går det lättare. Nu tar vi ramsan i tur och ordning.

Kantorn ställer sig utanför halvcirkeln, bakom ryggen på den första gossen. Han lägger händerna på hans axlar och ber honom att säga trollformeln. Gossen börjar läsa men fastnar på Fil. Kantorn tar då om och läser själv hela ramsan samtidigt som han klappar honom rytmiskt på axlarna. Sedan får gossen försöka på nytt. Nu fastnar han på Tit. Kantorn greppar gossens nacke.

– Valdemar, hopplöst fall, ler kantorn hånfullt. Ja, vi får väl ta nästa lille gubbe då.

Kantorn flyttar sig ett steg och ställer sig bakom nästa gosse, Jonas, som rycker till när handen tar tag i hans nacke. Pojken själv sitter som nummer fem och ser i ögonvrån hur Jonas greppar hårt om läroboken.

– Nu är det din tur att trolla Lill-Jonas, säger kantorn. Varsågod.

Jonas läser med svag röst. Han läser rytmiskt och det blir rätt. Kantorn rör sin hand i takt upp och ned längs gossen nacke.

– Utmärkt! En gång till, men lite starkare den här gången. Och med fin jämn rytm.

Jonas ser lättad ut och läser på nytt. Kantorn stryker hans nacke rytmiskt med handen. Vänster hand ligger inte längre kvar på gossen axel.

– Strålande, utropar kantorn.

Det glöder i hans ögon och han småler medan han flyttar sig ännu ett steg utmed halvcirkeln. Han står nu bakom den tredje gossen. Han ser sig omkring och småler förväntansfullt.

– Nu ska vi se hur det går för Stig här.

Kantorn stryker över Stigs hår med vänster hand. Höger hand har han nu i byxfickan.

– Varsågod, börja!

Det går inget vidare för Stig med ramsan. Kantorn småler bistert, pekar mot Stig och skakar på huvudet samtidigt som handen i byxfickan börjar röra sig rytmiskt. Pojken ser Stigs ansikte dras ihop och en ensam tår som rinner ned för hans kind.

– Jag ska lära dig jag, Stig. Hur svårt kan det vara egentligen?

Han läser ramsan rytmiskt,  med vänster hand i Stig hår och med högerhanden i en tydlig och bestämd rörelse i sin byxficka.

– Nå, ska du försöka nu, eller är du helt enkelt för dum?

Stig svarar inte. Kantorns blick blir skarpare och handen rör sig långsammare i byxan. Han vänder sig mot Pojken som möter den tomma blick han känner igen från händelsen i Johannes kyrka några månader tidigare. Kantorn låser fast pojken med blicken och närmar sig långsamt. Det hugger i pojkens mage och han vänder bort blicken. Han är rädd och sinnena är på helspänn. Tiden stannar och som i ett vacuum hör han kantorns nylonskjorta prassla, hans hand röra sig mot byxans terylentyg och hans tunga andetag öka takten. Pojken känner doften av armsvett, flottigt hår och unket rakvatten. Men också en annan doft, utan namn. Som det luktar på herrtoaletten på Råsunda när tiotals gubbar står på rad med snoppen utanför byxan. Eller som på toaletten i herrarnas omklädningsrum på Åkeshovsbadet. Dofterna blir starkare och pojken håller andan för att inte kväljas men vågar inte hålla för näsan. Kantorn står bakom pojken och det rytmiska ljudet i byxan bara pågår. Han flåsar.

– Okej, nu får du försöka, får han ändå fram. Håll takten och läs rytmiskt. Ni andra blundar och lyssnar, försök memorera nu. Hur svårt kan det vara. Du också Stig, försök lite nu. Varsågod, börja!

Pojken börjar läsa ramsan och känner hur kantorn trycker på bakifrån. Han lägger handen på pojkens huvud. Pojken kommer av sig.

– Men det var väl själva ... Du får stå upp och läsa. Stå upp!

Pojken reser sig, skjuter in stolen och ställer sig bakom den. Kantorn står bakom, tätt intill. Pojken stelnar till och känner klumpen i magen växa.

– Nu får du en chans till här min lille herre. Ni andra. Blunda och lyssna. Även du Stig, särskilt du ska jag säga.

Gubben flyttar sig ännu närmare, lägger sin hand på pojkens huvud och trycker sig hårt mot hans rygg. Det sticker ut i axelhöjd och pojken känner hur det rör sig, fram och tillbaka.

– Så, nu läser du. Och när du kommer till slutet, börjar du bara om och fortsätter så till jag säger stopp. Och håll takten.

Pojken börjar läsa ramsan och det går bra. Han håller en jämn takt och läser rytmiskt. Han går i mål och börjar om. Bakom sig hör han hur andhämtningen går snabbare. Trycket och stötet mot axeln hårdnar. Kantorn flyttar sin hand från pojkens huvud, lägger armen om honom och handen på hans bröst. Han flyttar in handen innanför tröjan.

– Fortsätt läs bara, just så ja. Just så, sååå, stönar kantorn. Ni andra blundar, fortsätter han grötigt samtidigt som han drar sig hårdare intill pojken och kvider.

Pojken läser som i trans och försöker tänka bort trycket, doften och ljuden.

– Nu får du allt läsa lite fortare, får han fram.  Och så fortare, lite fortare.

Han stöter hårdare och hårdare. Smeker pojken på bröstet och stönar. Pojken ser hur någon av gossarna öppnar ögonen och kisar ut för att sedan snabbt blunda hårt. Han hör kantorn viska ansträngt "helge", "ruth", pappaaa, mamma. Plötsligt avbryter han och backar en bit. Flåsandet minskar. Efter ett par sekunder öppnar han  munnen.

– Nu kan ni öppna ögonen mina små herrar. Så där ja, nu tar vi ramsan allihop tillsammans. Rytmiskt och i den takt jag anger. Ett, två, tre, fyr. Ett, två, tre fyr.

Gossarna mässar med en röst. Kantorns rör sig bort från halvcirkeln och bort mot griffeltavlan. Han har ryggen vänd mot gossarna. Den ena handen rör sig i fickan, den andra dirigerar fyrtakt. Tempot stegras och kantorn höjer rösten. En, två, tre, fyr.  Med ens tar han höger hand ur fickan, gör en helomvändning och börjar röra sig tillbaka mot gossarna. Pojken vrider huvudet och möter en stålhård, vattnig blick. Kantorns mun är halvöppen och han är fuktig om läpparna. Han skärper blicken, höjer ögonbrynen och nickar kort men bestämt med huvudet. Pojken förstår och vrider tillbaka huvudet så att han ser in i halcirkeln.

Viftandet går allt fortare och mässandet fortsätter. Åter vänder kantorn mot katedern och handen flyttar ned i fickan samtidigt som rösten flyttar uppåt i registret.

– En, två, tre, fyr, ekar kantorns ansträngda röst i klassrummet. Jag ska nog lära er jag. Så nu tar vi det en sista gång i snabb takt, så får vi se om ni kan trolla fram något vackert åt mig.

Kantorn räknar intensivare med gällare och gällare röst. Handen i byxan rör sig fram och tillbaka i allt snabbare takt. Så plötsligt tar det stopp. Kantorn står framme vid tavlan med ryggen mot gossarna och kvider i utdragna stötar. Han vänder sig långsamt åt gossarnas håll. Pojken har åter vridit på huvudet och möter den frånvarande blicken. Med halvöppen mun och närmast slutna ögon sjunker ormen ned på stolen bakom katedern. Men fläcken framme på byxan hinner pojken se och undra över.

– Ja, då har ni skapat magi för mig här idag, ut med er nu bara. Men du stannar ett tag, säger han och pekar på pojken.

Pojken sitter kvar på sin plats och känner paniken växa när han hör kantorn närma sig bakifrån. Han känner kantorns högra hand ta  tag i nacken samtidigt som toalettlukten återkommer med hög intensitet. Nu spyr jag tänker han.

– Ja, du min unge herre. Inte visste jag att du var så intresserad av sådant här.  Vad tror du att mamma skulle säga om hon fick reda på det då?

Pojken känner hur det spänner över bröstet och hör i sitt huvud en dörr stängas och låsas. Han reser sig och vandrar ut i en lång korridor som bara blir trängre och mörkare. Han tar runt ett hörn och faller fritt viftande som i en mardröm. När han kliver ut på skolgården ser han att de andra gossarna redan spelar fotboll. Han ansluter och livet går vidare som om inget har hänt.

Du dunk, du dunk. Du dunk, du dunk. Jag kommer tillbaka till nuet och känner än en gång ilskan växa.  Det här har alltså varit undanstoppat och inlåst i 45 år. Jag har varit på väg länge nu, omkring 20 år. Jag har börjat men kommit av mig. Hur ska man egentligen ta itu med sådant här? Jag har under årens lopp övervägt många olika alternativ. Att hämnas, att tillfoga smärta i samma eller högre grad. Tänk att förfölja och exponera, göra jägaren till lovligt byte. Kan det göra slut på tankarna, smärtan? Eller handlar det om att försonas med sitt öde, förlåta och vara nöjd med insikten att man är en större människa än Han.

Söka upp, konfrontera och berätta för honom vad han åstadkommit. Förhoppningen skulle då vara att han, genom att komma till insikt, också skulle börja lida. Samtidigt skulle det ge honom en chans att försonas med sig själv och att göra bättring, verklig bättring, inte bara i ord. Jag vet ju att han var eller är katolik. Katoliker gör det lätt för sig. Bikt och så är det klart – borta, förlåtet, försvarat – men de som drabbats av synden står kvar ensamma på samma punkt. De har ingen möjlighet att gå vidare. Denna läpparnas bekännelse är därför en hycklares lösning. Det är stora ord, men ingen handling. Just det som Jesus vände sig mot, till exempel i berättelsen om den barmhärtige samariern. De hycklande fariseerna var mindre värda än de föraktade samarierna, som gjorde det rätta – älskade sina medmänniskor.

Nu stod jag framför kantorns hem i York, och tvekade. Hämnd eller krav på ursäkt? Gårdagens överraskande sammanträffande och samtal med de före detta korgossarna i Cambridgeshire Boys Choir hade tagit mig ytterligare ett steg i mina resonemang, men jag är fortfarande inte riktigt klar över vad jag egentligen kommit fram till. Är det egentligen någon mening med detta? Vad kan det leda till? Är inte allt redan avklarat nu, när jag nått  målet och vet att bytet finns på plats, färdigt att huggas? Vad ska jag säga och vilken roll kan det egentligen spela? Kommer allt som jag gått igenom och bearbetat inte bara att rivas upp på nu, så att jag måste börja om.

Inne i huset sitter en gammal man, orörlig och värnlös. Förstår han vad han gjort? Har han förträngt det eller kanske lämnat det bakom sig i bikten? Well, för att försonas med sin gud behöver han bikta sig och bekänna, inte inför en präst utan inför de avbilder av gud, människor, som han skadat. Dessutom är han skyldig många pojkar något, han måste ge dem en möjlighet att få höra hans bekännelse, höra att skammen är hans, inte deras.  Men något måste ge honom en skjuts. Så att han kan resa sig och kliva fram och ta sitt ansvar som människa, bli en samarier istället för en farisée, en människa istället för en hycklare.

Mitt beslut landar i magen. Jag lyfter handen och sätter fingret på ringklockan

fortsättning följer

Jakten på kantorn – en resa genom dröm och verklighet, och allt där emellan - del 4

Detta är del 4 (av 6) i berättelsen om jakten på kantorn.

Del 1 publicerades den 24 april.
Del 2 publicerades den 27 april.
Del 3 publicerades den 29 april


Det är april 2015, nästan åtta år sedan debaclet i Mijas Costa. Jag är i London och ska vidare till York för att göra ett nytt försök att konfrontera kantorn. Mycket har hänt sedan jag stod utanför hans hus och spydde. Men tanken på honom – och bilden av honom i solstolen – har legat kvar och stört. Nu måste det en gång för alla bli ett avslut på detta. Jag måste våga ta tag i det. Jag har adressen i York och har bestämt mig för att åka dit.

Hösten 2014 gjorde jag ett ärligt försök till konfrontation. Jag reste till Cambridge för att söka upp kantorn i hans hem. Jag var då helt inställd på hur jag skulle agera och vad jag skulle säga. En morgon tar jag mig till Bar Hill och står utanför radhuset på Acorn Avenue 35. Men det är något som inte stämmer. Det står en mäklarskylt på gräsmattan och på uppfarten står en skåpbil. Några män håller på att lasta ur. Jag går fram för att förhöra mig.

– Jag söker husets ägare.

– Ja, det är jag säger en man i trettioårsåldern.

– Hm, jag måste ha kommit fel. Den jag söker är runt 75. Jag har kommit från Sverige för att träffa honom.

– Ja men, det var väl han jag köpte av, svensken med det engelska namnet.

– Okej, jag förstår. Vet du vart han flyttade?

– Visst, till York. Han och frun ville komma närmare sonen.

– Du har inte adressen?

– Ett ögonblick bara. Jag ska se efter.

Han plockar fram sin mobiltelefon och letar upp kantorns adress i York. Jag tackar för hjälpen och går därifrån. Vilket antiklimax. Jag har laddat i tre veckor för detta. Eller sju år om man så vill. Nu är det som om luften går ur mig. Jag hinner inte ta mig till York också, jag har bara en dag på mig. Jag får återvända hem och planera en ny resa.

Men nu är det alltså april 2015. Jag är i London och ska bo en natt på hotell innan jag reser vidare med tåget till York. På kvällen går jag på en körkonsert i  St Martin in the Fields-kyrkan just intill Trafalgar Square. "British  Choral Classics" – vad kunde passa bättre som uppladdning? Efter konserten promenerar jag till välkända och populära Gordons Wine Bar på Villiers Street, nedanför Charing Cross mot Themsen till.

Jag går fram till bardisken och beställer ett glas vitt vin. Det har varit en lång dag och jag behöver någonstans att sitta. Men det är ont om lediga sittplatser. Jag ser två män runt 35 vid ett bord för tre och går fram.

– Får jag slå mig ned?

De tittar upp från sitt samtal och nickar. Jag sätter mig på den lediga pallen, smakar på vinet och plockar upp konsertprogrammet ur kavajfickan. I ögonvrån ser jag de två männen titta lite småleende på varandra.  Den ene plockar fram något och lägger det på bordet så att jag kan se. Jag tittar upp och ser honom småskratta.

– Vi måste ha varit på samma konsert.

– Ja, det verkar visst så, svarar jag och ler.  Vad tyckte ni?

– Ja, engelska gosskörer är de bästa eller hur, eller kanske svenska.

– Hupp, där ser man, säger jag. Jag säger inte emot. Jag kanske ska presentera mig, Erik Jakobs, jag kommer från Sverige.

De ser förvånat på varandra.

– Ja, Daniel Hayes Ford heter jag.  Och det här är min gode vän Hampus.

– Hampus Lindgren, också svensk.

– Ja, jag sjöng i gosskör när jag var liten, säger jag.

– Vi med, skrattar Hampus.

Det här känns då lite märkligt, ett närmast osannolikt sammanträffande med tanke på mitt mål med resan. Och nu träffar jag en engelsman och en svensk som också sjungit i gosskör. Det ska bli ännu märkligare. Jag berättar lite svävande om varför jag är i England. Jag ska besöka min körledare från ungdomen. Han flyttade till England i början av sjuttiotalet. Hampus och Daniel tittar på varandra med höjda ögonbryn.

– Han hamnade i Cambridge så småningom, säger jag.

– Men det måste ju vara ...

– Vi hade en svensk med engelskt namn i vår kör, Cambridgeshire Boys' Choir, avbryter Daniel.

– Det kan inte vara sant, utbrister jag. Vi måste tala om samma person. Vad hette han?

De nämner kantorns engelska namn och jag känner att jag råkat ut för ett närmast gudomligt ingripande. Här är jag alltså på väg konfrontera kantorn och möter av en slump två personer som sjungit för honom i England. En svensk och en engelsman. Det är ju bara för mycket.

– Vi har träffats för att vi har gemensamma erfarenheter, jag och Daniel, säger Hampus. Vi planerar att göra något.

– Hur menar du? Erfarenheter av kantorn? Ja vi kallade honom så.

– Mm, och de är inte positiva.

– Men det är ju just därför jag är i England nu. För att få ordning på min egen historia, säger jag. För att bli fri från något som hände när jag var barn, för 45 år sedan

– Har vi varit med om samma sak, frågar Daniel.

– Jag vet inte, men det här är alltför märkligt. Jag måste nog berätta, säger jag.

Så jag berättar min historia om S:t Eriks gosskör. Om övergreppen, om ryktena, om lukten, lynnigheten, disciplinen och bestraffningarna. Jag berättar om resorna till England, Danmark, Norge och olika platser i Sverige, om Jakobs skola, sovsalar och om andra vuxna män som rörde sig i körens utkanter. Hampus och Daniel ser mer och mer häpna och tagna ut. De nickar och de hummar instämmande. När jag är klar kommer så deras berättelse som i det allra mesta stämmer överens med min egen. Det är den diaboliska Janusfiguren, den rastlöse jägaren, den lismande pedofilen, den småpojksälskande våldtäktsmannen, straffen, ilskan. Allt finns där, även det abrupta slutet och flykten.

Sedan börjar vi  tala om upprättelse, om att få bli hel. Hur kan man bli fri från en skam som burits hela livet? Som gjort att man inte kunnat älska sig själv för den man är. Som hindrat en från att ta hand om sig själv. Den där skammen som får en att ständigt försöka bevisa sitt värde. Vilken väg ska man egentligen gå? Hur ska man hantera källan till skammen? Vi är alla tre egentligen inne på samma väg.

– Ett rejält dråpslag som utsätter honom för samma förnedring, säger Hampus.

– Ja, ren och skär hämnd. Den skulle sitta skönt, fyller jag på.

– Exponering i offentligheten, så att han får smaka på och känna skam.

– Ja, det är dit man vill, säger Daniel.

– Jag har börjat skriva på nätet om det här men det har inte gett så mycket effekt på det sättet. Mer som bearbetning. Och att dela med mig till andra som är drabbade på samma sätt. För att de ska veta att de inte är ensamma. Att det finns någon att dela med. Också att han ska veta vad han gjort förstås, och tvingas att fundera. Detta har tagit mig en bra bit på väg, men det är ändå som om jag behöver något omvälvande. Hämnden. Jag har funderat mycket kring den. Skulle den kunna fungera förlösande? Som ett sätt att slutligen bli fri.

Jag berättar om mina funderingar kring hämnd och vad den kan göra med den som hämnas. Hur jag stod utanför kantorns hus i Spanien och funderade över hämnden, och kom fram till att jag borde avstå. Men att det var ett intellektuellt beslut. Och nu har det gått sju år. Under den tiden har hämnden hela tiden poppat upp i mitt huvud som den slutliga lösningen. Och det var tanken på hämnd som fick mig att börja skriva och publicera på nätet, det var först efter ett tag som jag insåg att skrivandet var en bearbetning som minskade det omedelbara behovet av hämnd. Men ändå, den dyker upp som alternativ. Men hämnden, gör som sagt inte slut på något utan blir istället början på något nytt. Lidande. Hos flera. Så frågan är vad man ska gå på: Förnuft eller känsla, förlåtelse eller hämnd.

Vinglasen har blivit tomma. Jag frågar om jag får bjuda på en runda. Något starkare kanske. Varsin gin och tonic. Jag går till baren och beställer. Medan bartendern gör i ordning min beställning tittar jag bort mot Hampus och Daniel. Jag ser hur de diskuterar ivrigt. Hampus ser bekymrad ut, Daniel lutar sig fram mot honom, försöker ta hans hand. Ser ut att försöka lugna. Hampus ser ut att ilskna till. Jag känner hur vreden åter får sitt grepp om mig och hur begäret efter hämnd bryter fram. En händelse i Sveg 1970 gör sig påmind.

Lämnad i Sveg

Bakljusen på bussen blir mindre och mindre, och det som först tett sig helt overkligt växer långsamt fram som ett faktum. Karl Johan står på landsvägen i utkanten av Sveg och känner rädslan smyga sig på. De andra pojkarna är i bussen på väg hem. Jag är här. Bussen vänder nog snart och kommer tillbaka. Kanton vill bara skrämmas. Han tänker tanken men vet i samma stund att den inte stämmer. Kantorn har straffat hårt tidigare. Det kommer ingen buss och paniken börjar krypa fram. Varför jag? Vad ska jag göra? De andra då?

Det är den 3 april 1970 och S:t Eriks gosskör har just startat hemresan till Stockolm efter en konsertturné i Jämtland, Härjedalen och Medelpad . Konserter har genomförts i Lidens kyrka på långfredagen, Fors kyrka på påskafton, Östersunds kyrka på påskdagen och Svegs kyrka på annandagen.

Det hade börjat med lite smågnabb vid frukosten. Några av gossarna hade slängt lite gröt mot varandra på lek. Kantorn hade fått ett utbrott men lugnat sig efter att ha varnat och hotat med konsekvenser om det blev ytterligare bus. Sedan skulle de kliva på  bussen och småknuffades lite i dörröppningen. Kantorn hade harklat sig och de hade stillat sig. Men så, väl uppe på bussen, blir det tjafs om sittplatser. En liten knuff leder till det ena som leder till det andra. Och kantorn får nog. Han tar sikte på Karl Johan.

– Ja, här slutar det för din del. Kan du inte följa reglerna går det bra att kliva av. Ut med dig bara. Det kanske kan lära dig. Varsågod, kliv av.

Med ilska och stål i blicken knuffar kantorn ut Karl Johan ur bussen. Ingen av gossarna vågar titta eller säga något. Han kan ju inte mena allvar heller. Det är väl ett skrämskott, ett hot om vad som kan hända om det blir mer bus.

Så står Karl Johan, 10 år, lämnad på en landsväg utanför Sveg. Bussen med de övriga korgossarna fortsätter mot Stockholm. Ingen tar hans parti, ingen säger något, ingen av de andra vuxna. Att kantorn kör med engelsk disciplin är känt. Men att lämna ett barn på landsväg femtio mil hemifrån ...

Bartendern ställer fram tre gin och tonic på disken och jag är tillbaka i London 2015. Ilskan kommer över mig och tanken på hämnd känns åter helt självklar. Nu måste jag äntligen göra något som får slut på allt detta en gång för alla. Med drinkarna återvänder jag till Hampus och Daniel.

fortsättning följer