Skivutgivning

Kören gav ut 3 singlar/ep, en egen julskiva samt medverkade på en julskiva som även innehöll profana julsånger. Skivorna (förutom en av singlarna) finns på Kungliga biblioteket i Svensk Mediedatabas (SMDB). När jag bad att få lyssna, digitaliserade KBs personal skivorna manuellt och efter en vecka fanns de tillgängliga för lyssning i ett särskilt rum. Det var inte möjligt att få ut dem som digitala filer.

Nedan kan du se skivomslagen och lyssna på alla spår. Inspelningen har skett med mikrofon, så kvaliteten kan variera. Om du vill lyssna utan att gå in på bloggen, kan du gå till Erik Jakobs kanal på Youtube.

Om du ökar storleken på skärmvisningen, till exempel genom att trycka ctrl +, går det utmärkt att mer ingående studera fotona och att läsa texten på skivomslagen. Du kan också klicka på omslaget, så får du fram det som en separat bild.

S:t Eriks gosskör, Stockholm 1967 Presenterar

EP, GP-Produktion, GPEP105

* Ave Maria, Tomas Luis de Victoria

* Panis Angelicus, César Franck

* Ave Verum Corpus, Wolfgang Amadeus Mozart

* Adoramus te Christe, Giuseppe Corsi

Solist: Gösta Juréen

Organist: Staffan Thuringer

S:t Eriks gosskör, Stockholm 1967 Presenterar

Melodier ur Sound of Music

EP, GP-Produktion, GPEPS106

* En värld av toner

* Den joddlande herden

* Edelweiss

* Do-re-mi

Arrangör och orkesterledare: Lars Samuelsson
Producent: Olle Nyquist
Piano: Jan Söderlund
Bas: Sture Åkerberg
Gitarr: John Kongshaug
Trummor: Olle Åkerfeldt

God Jul

Svenska & engelska julsånger.

Solist: Gösta Juréen

Freelance LP. 1968

4 julsånger på svenska

Solist: Gösta Juréen

GP Produktion. GPEP103

* Sov gossen min
* Stilla natt
* Se i snötyngd vintertid
* När juldagsmorgon glimmar

Nu är det jul igen

Julskiva på etiketten Star. 1970

Kören deltar med sex melodier
Orgel: Stig Salsjö

Solist: Kjell Rydén

* Ave Maria
* När juldagsmorgon glimmar
* O helga natt
* Det är en ros utsprungen
* Hosianna
* Stilla natt
Inspelad i Johannes kyrka enligt omslaget. Inspelningar gjordes även i efterhand i Stefanskyrkan (nya arr eller förbättringar).

Läsarbrev 1

Här kommer minnen från en sopran. Texten är skriven som en kommentar till inlägget "Jag har ett fotografi". Med skribentens tillstånd lägger jag upp den som ett eget inlägg. Välkommen du också att skriva om dina minnen, som kommentar här på bloggen eller per mejl till sankteriksgossen@gmail.com.//Erik

Sopranminnen

Jag beskriver nedan mina minnen och hur jag upplevde den tiden, den är alltså inte objektiv och strävar inte efter det heller.

Jag började I kören -67 tror jag. Jag går då I femman. Min musiklärare Stig Salsjö tyckte att jag borde gå med I St Eriks Gosskör. Jag började I en enstämmig kör som kallades c-kör I ett gult höghus. Jag tror att jag har ett minne av “civila körkläder” som någon beskriver. Vad vi sjöng just då minns jag inte men jag tyckte om kören.

Sen skedde allting mycket fort, jag var mycket ofta hemma hos kantorn, troligtvis på helger. Jag har en minnesbild av en liten kille, då boendes i hökarängen, som sitter I knät hemma hos kantorn och säger:

– När får jag börja i A-kören?

Flera ställer samma fråga trånande efter den stora kören. Så en dag befinner jag mig i A-kören och ljuv himmelsk musik når mitt öra, jag är hänförd av den stämsång som låter runt mig. Jag sjunger melodistämman som innan i c-kören men nu lyfts jag av toner under mig och från sidan, jag var såld.

Jag är osäker på de olika körlägrenas kronologiska ordning men kommer beskriva några jag minns. Jag vet också att jag ingick i en mindre krets som nästan bodde hos kantorn ett tag, och tog del av kantorns privatliv och de enskilda pojkarna i den inre kretsen, något jag upplevde då och under en begränsad tid. Mellan lägrena så var det vesper i Jakobs kyrka, olika småresor hit och dit inom sthlm, några pojkar som sjöng i nån kyrka nåt kalas osv. Vi var också några gånger I Katolska domkyrkan och sjöng på mässan eller deltog.

Jag minns att vi åkte hem till hans föräldrar för att lämna tvätt. Vi skulle skoja med hans föräldrar på något sätt, genom att någon av oss lämnade tvätten och sa något “kul”. Kantorn sa att han inte kunde träffa sina föräldrar för de hade förskjutit honom för att han konverterat till katolik, föräldrarna var frälsningssoldater. Vi åt lunch på Folkes på folkungagatan, två grillkorv och pommes.

Köket hemma hos K hade marmorskiva, i skafferiet fanns en plåtburk innehållande en semla som legat där så länge att det växte ut rosa trådar från den. I det inre rummet var ett kontor, där sov jag ibland över ihop med några andra. Vi övade ofta vid K piano och han testade mig för solist inför julskivan. Jag var solist under några konserter bla storkyrkan, vet inte exakt. Men jag kom sen inte upp högre än till g a pga begynnande pubertet. Jag provade att dricka vigvatten från källan i Laurence som stod i bokhyllan men det hjälpte inte.

Jag kommer ihåg att vi skrev tårdypande böner vi pojkar typ: Du blir glad om du äter en chokladkaka för fem kronor. Men för de pengarna kan flera fattiga barn få mat en dag. Allt skrevs på en gammal skrivmaskin och lästes upp på nån gudstjänst någonstans. Vi lyssnade också på kings college choir ofta. Jag återkommer om denna inre krets längre ner. 

Rättvik
Jag bodde på ett annex vid sidan av stor huset. Jag och några till kom nån dag senare pga influensa (hong kong?). Vi hade väldigt kul i sovsalen jag bodde i. Det fanns tror jag mig minnas några odrägliga mobbare där som var på vissa killar och var taskiga och som var lite “finare”. De kallade ofta en kille för “paddan”. Men det fanns också mycket snälla killar. Jag vet att det var en mamma till någon kille som där. Jag vet att jag har haft kort därifrån.

Norra Vi
Här tror jag att vi sov stämsångsvis och/eller stämledarvis. Jag tror jag sov i övervåningen.
Kantorn blev arg vid en övning och drämde näven i flygeln minns jag men jag tror han var svag för några fnissade. Jag vet att jag åkte vattenskidor och sköt luftgevär. Exempel på förtryck var att stämledarna fick använda luftgeväret men inte de som inte var det oavsett ålder. Denna typ av pennalism är nog effektiv ibland men kontraproduktiv i längden. Vi åt i en församlingssal som hade en modern elorgel mot kortväggen.

Svanskog
Vi bodde i en gymnastiksal indelade i grupper (stämgrupp?). Jag minns inspektionerna på morgonen som gav poäng till något. Någon grupp var mycket duktiga på att ha välbäddat och fint undanstoppat. Hade man oturen att ha en kille som var långsam och slö i sin grupp fick hela gruppen lida och han fick veta att han saboterade för andra. Jag tror att några var lite slöa och tog inte så allvarligt på det hela, kanske de som varit med länge? Den store Gösta Juréen kom efter någon dag, nu tenor eller bas med kraftig tuppig målbrottsstämma. En kille fick getingstick i halsen och fick åka till sjukan.
Jag har en minnesbild av kantorn strax utanför gymnastiksalen sittandes på en solstol med bar överkropp och händerna vilandes över huvudet, leende med kladdig choklad under armarna. Som på närmare håll var svett och hår. Jag minns att jag gick längs ett järnvägsspår på äventyr med några (ölgruppen?).

En amerikan var med på resan, han var trevlig och snäll tyckte jag, inte sträng. Han hade klippt sig lustigt tyckte jag, för han hade inga polisonger framför öronen utan var klippt jäms med högsta punkten på örat. 

Danmarksresan och Englandsresan

Kanske inte är så intressant för alla men detta kommer jag ihåg.

Den inre kretsen bestående av 4-5 killar åker till Danmark jag och en till bor på en gård hos en familj. Det är väldigt platt allting. Vi besöker en konstutställning som är utomhus, och tråkig. Vid ett tillfälle besöker vi en präst och äter en ”enkel kvällsmåltid” som prästen sa. Det var första gången jag åt linssoppa. Vi killar vill ta nattvarden men får inte för vi är inte konfirmerade utan får välsignelsen som vi brukar få i dessa sammanhang.

Senare säger prästen att Gud hade talat till honom och vi fick vår nattvard. Under denna tid växer det en slags religiöst intresse hos mig och de andra, speciellt en kille  som jag kallar för den privilegierade (P). Vi pratar om att bli katoliker ibland. Jag kommer inte ihåg var och när vi sjöng. 

Till England körde vi i en folkabuss som kantorn hade köpt dan innan eller så. Bussen anlände till Folkungagatan kraftigt försenad med P och en kille till. Sen tog vi båten över, det tog ett och ett halvt dygn. Kantorn tog champagne i baren. Vi bodde på en prästgård med kyrkan alldeles bredvid, en stor gräsmatta och en smutsig å nedanför. ”Ramlar man i dör man” så giftigt var vattnet, sa man. Jag sov på golvet med två andra, var P sov vet jag inte. Kantorn och P var som ler och långhalm upplevde jag, och gjorde lite utflykter som jag inte var intresserad av. Jag stannade på gården och kom i kontakt med ungdomar som tillhörde kyrkan och tränade klockringning. Jag var med de några gånger på träningspass. 6 eller 7 klockor som ska synkroniseras till en ”melodi”.

Vi var i Cambridge bla kanske Oxford, och var på övning med King College.  Vi åkte till Skottland och var vid lake Loch Ness, mycket vackert. Där fanns också ett kloster som sålde souvenirer som hade allt vad en 11-12 åring önskar, jag köpte en bild av Jesus avtryck på ett lakan och ett krucifix med texten ”I am a catholic, in case of accident, notify a priest.”

Vi fortsatte till Edingburg och bodde hos en familj, sonen hette Steven, tror jag och hade bara en pungkula. Ja skratta ni, men jag rår inte för att jag minns det. (jag skrattar högt för mig själv). Jag sov med en eller två killar i ett rum. Kantorn vet jag inte var han sov. Inte var P heller sov. Jag måste säga så att P var en mycket trevlig och charmig kille och var snäll, inget minne av någon elakhet från hans sida. Jag kände nog att jag hade tappat lite intresse för att vara så tillags som P var. Men P var privilegierad av kantorn, så som jag upplevde det. Han fick ofta först och finast. Sitta i framsätet. Kantorn verkade ha god och nära kontakt med P:s familj. Vi var på en känd ö i skottland också. Jag lärde mig att fläskkotlett heter pork shop. 

Slutord
Denna tid var mycket komprimerad, två tre år tror jag. Det hände saker varje vecka. Min mamma sa ofta att jag flyttade hemifrån under den tiden. Det jag har tagit upp är körlägren som jag kommer ihåg detaljer ifrån, och resorna med den mindre gruppen sopraner som var lite speciellt för mig minnesmässigt. Jag vet att jag var i Oslo också men inte om hela kören var där eller lilla gruppen. Men jag lärde mig mycket som notläsning t.ex. Jag upplevde kantorn som lite obehaglig ibland, ömsom gulligull ömsom tvärtom. Jag hörde rykten som att han har gosskörer för han är bög. Vi var hemma hos en annan ”bög” som inte var gift och var musikdirektör, såg honom senare i livet som arbetande på musikhögskolan i Sthlm. Han hette H****e.

Jag tror jag tappade intresset för kören när det skulle bli en skola. Många jag kände privat från söderort började skolan, men jag hade inte lust att åka varje morgon till skolan. Vi övade i en lokal vid Jakobs kyrka och jag hade blivit alt, sen tenor. En lista på väggen lockade med stämledarposition. Men jag var på väg... Jag kommer ihåg sista gången jag var där. Jag hade ”missat” 1 eller 2 repetitioner

”Lyssna på det här stycket som jag vill öva in, det här skulle du gilla” så sjunger han sin fina falsett går ner i en snygg tenorslinga med sin varma klang och kompar mjukt, kommer fram till en ursnygg modulation. Det är snyggt och vackert, han vet vad jag gillar, jag med den ”nordiska sångklangen” som han sa en gång.  Men ska jag vara med då vill jag vara sopran igen, men det är jag inte längre.

Några påminnelser

Bloggen har fått en hel del nya läsare den senaste tiden. Jag vill därför upprepa något om syftet med bloggen. Nedanstående text är ett sammandrag hämtat ur majinlägget "Att göra bocken till trädgårdmästare"

Varför kommer frågan upp efter 45 år?
Ja, den kom upp för att den behövde komma upp. Håller du en uppblåst gummiboll nedtryckt under vattenytan kommer den att komma upp så snart något får handen att släppa taget. Och vad var det som som utlöste detta, i just det här fallet? Svaret är förknippat med nästa fråga.

Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
 Ja, vad var det som fick bollen att tränga upp från sin nedtryckta plats och vad fick det för konsekvenser. Som jag nämnde i mitt allra första inlägg träffade pojken på 1990-talet en kompis från kören. De började tala med varandra och pojken började minnas vad som hänt samtidigt som han förstod att han inte varit ensam om detta. Det senare var i sig en befrielse för honom eftersom händelserna lättare gick att förstå inte som framkallade av just honom själv utan som det de var: en vuxens egoistiska utnyttjande av barns godtrogenhet och tillit.

Vad som sedan kom att bidra till att "anden kom ur flaskan" var internets framväxt. I början av 2000-talet gör den den då 40-årige pojken en sökning på kantorns namn och får en träff. Det visar sig att han nu lever under annat namn i England. Viss information går att få fram men inte så mycket. Sedan dess har internet vuxit och som något så när modern människa är det omöjligt att inte lämna spår efter sig, hur försiktig man än är.

Med Facebooks inträde har det blivit ännu lättare att hitta en person och alltså lättare att hitta även gamla körmedlemmar som skulle kunna bidra med egna berättelser och kanske även ha glädje av att andra berättar sin historia. Jag har alltså använt Facebook för att hitta läsare till bloggen som kan tänkas vara intresserade.

Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt? 
Vi får komma ihåg att hela historien kretsar kring en man som begått övergrepp och som gjort allt för att hålla sig fri från ansvar: ljugit, utnyttjat barn för att ljuga, flytt landet och hållit sig undan, bytt namn. Den eller de som är drabbade måste då sägas ha vissa rättigheter, till exempel att utbyta erfarenheter kring det som hänt. Det rör sig om frågor som än i dag är tabubelagda och som de drabbade kanske inte vill diskutera öppet eller ens med varandra. En blogg ger då möjlighet att läsa om andras upplevelser och att själv få uttrycka sig (anonymt om man så vill). Denna rättighet för många offer väger tyngre än en enskild förövares rätt att slippa undan sitt ansvar. 

Jag har uppfattningen att kantorn måste få veta vad han åstadkommit och att han aldrig ska tillåtas glömma. Hur han själv hanterar detta blir hans egen sak. Jag tror att det finns många män i både Sverige och England som skulle må bra av att han erkände sin skuld.

Jag kommer alltså att fortsätta skriva min sanning här och hoppas att andra kan bidra med sin. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tar jag gärna emot era berättelser och korrigeringar av mina egna. När minnet inte helt räcker till får jag skarva. Kanske du uppfattar det som oetiskt, men för mig personligen har det en terapeutisk och helande funktion.

Slutligen, i fråga om att sprida via blogg och facebook: Jag har tagit fasta på den påpekade risken för att förföljelse skulle uppstå och bestämt mig för att inte namnge kantorn.

Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla?
Det har nog framgått ovan att jag anser att katolska kyrkan inte tar detta på riktigt allvar. Gjorde man det hade man vid det här laget avskaffat det föråldrade celibatet. Det vore ett tecken på att man lämnat sin trångsynta syn på sexualiteten och istället tar emot den som den gåva (från Gud om man så vill) den är.  Att då som offer överlåta åt denna institution att utreda något som den själv är en del av vore, för mig, att ta ta emot bocken som trädgårdsmästare i sin egen blomsterrabatt. För dig som ändå ser detta som ett alternativ kan jag informera om att katolska kyrkan på sin hemsida har information om hur den anser att man bör gå till väga.

I dödsskuggans dal

Det är sensommar 1970. Augusti.  S:t Eriks gosskör är på resa i Norge. Efter ett besök i Slidre går bilarna mot Geiranger, en av världens vackraste platser. Ständigt i täten för den lilla karavanen ligger en gulvit Renault Dauphine som rattas av Magnus Brandbergs mamma. Gossarna är fascinerade och lätt skräckslagna inför hennes sätt att köra och hur fort hon kör.  Bland andra medföljande vuxna finns Alf Thoberg, pappa till  korgossen Pelle, vars syster Madelene även medföljer.

Pojken är 11, snart 12. Det är tredje sommaren han är ute och reser med kören. Hela tiden har det funnits rykten om något som han inte riktigt förstår. Att man inte ska följa med någon som erbjuder godis, det har han hört hemma. Men varför och vad som då kan hända, det har varit outtalat.  Ryktena om kantorn känns obehagliga men är också svåra att förstå. För pojken är sex ännu något mystiskt och hotfullt, något som vuxna håller på med.

Hemma på gården i förorten skryter några av pojkens lekkamrater med att de sett kondomer i sina större syskons lådor eller fickor. Det är spännande på något sätt men han vet inte varför.  Och det talas om Nils Adamsson-butiken. Vågar man närma sig den? Andra kan tro att man har ett ärende. På kvällskvisten smyger han upp till centrum, rör sig i cirklar och kommer småningom så nära att han kan smygtitta. Det sitter en automat utanför. Här kan man köpa förpackningar om tre med påskrifter som Durex och Gossamer. Men vad är det till för?

 Av kamraternas prat och skratt förstår han så småningom att man måste ha dem när man knullar, annars blir det inga barn. Vad detta knulla är är osäkert, men helt klart är det både spännande och skrämmande. Som tur är har han inte behövt åka på kollo till Barnens ö. Där måste man tydligen knulla varje dag, åtminstone om man hamnar på Granliden. Så berättar en av pojkarna på gården. Han har fått det från säker källa, från sin äldre bror som hört det av en klasskamrat som varit där. I hemlighet studerar pojken också sidorna med damunderkläder i katalogerna från Rowells, Ellos och Josefssons. Han har ett finger instoppat i leksakssidorna, och om någon närmar sig byter han snabbt uppslag och tittar på Märklin-lok och Scalextric-bilbanor.

Pojken har gått ut femman och lever i en barndomsvärld. Mycket av det som är vuxenvärlden har han ännu inte mött, hört talas om eller förstått. Vuxna litar man på och vänder sig till för hjälp. Cynism, egoism och lustans konsekvenser är honom än så länge helt främmande. Händelsen i Johannes kyrka förra sommaren har förbleknat och trängts undan; vem skulle han ha talat med om vad han sett? Året var 1969!

Först i årskurs sex i Jakobs skola ska han få de mest grundläggande kunskaperna om sexualitet.  Magister Thorsten Carlsson håller sexualundervisning med hjälp av episkop. Han visar bilder ur en bok på de manliga och kvinnliga könsorganen och berättar om upphetsning, samlag och befruktning inför en förstummad klass med 22 grabbar och fyra tjejer. Först här förstår pojken vad kondomer är till för. Men då har han redan förlorat sin oskuld till en äldre man, låst in händelsen i ett mörkt rum och förträngt att det finns ett lås och en nyckel.

I dödsskuggans sal

Geiranger är en liten by längst in i den 15 kilometer långa Geirangerfjorden, flankerad av branta fjäll med toppar på upp till 1 600 meters höjd. Den lilla bilkaravanen med svenska korgossar tar sig långsamt ner för fjället längs en slingrande väg. I fjorden ligger kryssningsfartyg ankrade. Bilarna stannar och parkerar utanför en skola. Byggnaden har bottenvåning i sten och övervåningar i vitmålad träpanel. Bagaget lastas ur. Marken fylls av sovsäckar, gummimadrasser, små resväskor i vinröd och blå papp med rem runt och rutiga bagar. Gossarna har sina instamatickameror i ett snöre om handleden eller i en rem över axeln.

Skolans gymnastiksal ska användas som sovsal. Lukten av gummi från madrasser och pumpar blandas med ljudet av fötter som trampar på den räfflade gummihalvbollen och luften som pyser när slangen dras ut och den gulvita plastproppen ännu inte kommit på plats i madrassen. Sovsäckar rullas ut. Pojken öppnar stolt dragkedjan till sitt gröna sovsäcksfodral. I hoprullat skick är det den minsta sovsäcken. Han har fått en dunsovsäck av märket Caravan, liten och lätt. Gummimadrassen är röd på ena sidan och blå på den andra. Han placerar madrassen på en plats mitt i salen. Kantorn placerar sin resesäng borta vid väggen, ganska nära Stig.

Det har blivit kväll i Geiranger. Lugnet sprider sig i gymnastiksalen. På det gröna golvet ligger gummimadrasserna ganska glest och till synes slumpmässigt utplacerade. Varje gosse har sin packning intill madrassen; väskan, kameran, någon bok, den svarta körpärmen med S:t Eriks gosskör i guldtryck på framsidan. En del har kudde med sig, men pojken och flera andra stoppar in sina kläder i sovsäcksfodralet och använder det som kudde. Någon studsar en pingisboll och det hörs enstaka ord och något litet skratt. Men uppmaningen är att sova och kantorn har dragit ned sin bindel över ögonen som signal. Det är i början av augusti och sommarljuset som letar sig in genom de små, högt sittande rektangulära fönstren gör att salen ändå är relativt ljus.

Pojken har svårt att sova. Det är mycket att smälta och tänka på. Kryssningsfartygen och tanterna med blått hår och de bullriga bräkande gubbarna med rutiga shorts och stora kameror på magen. De höga fjällen som stupar ned i fjorden. Långsamt glider pojken in i halvdvala och låter tankarna och fantasin ta sina vägar. Här kommer bilder av fiske och bad i kalla tjärnar och av Ronnie Hellström och hur det kunde ha gått om han inte tappat in bollen i VM-matchen mot Italien. Pojken tänker på magister Thorsten i Jakobs skola och hans både gammelmodiga och ultramoderna undervisningsmetoder där pekpinneaga blandas med långtgående elevdemokrati. Och de nya klasskompisarna som bor i stora innerstadsvåningar med föräldrar som är arkitekter, advokater, konstnärer och filmregissörer.  Nu ser han fyllgubbarna utanför Lewi Petrus-stiftelsens lokaler på Regeringsgatan, tanterna i den smutsiga fruktaffären där intill och polisstationen tvärs över i hörnet av Brunnsgatan och Regeringsgatan. Nu är han hemma hos Stefan som bor med sin mamma på David Bagares gata 10, i en våning som upptar hela högsta våningsplanet och där trapphallen är fylld med stuckatur och statyer.  Han känner doften från grillrestaurangen Tam Tam på Birger Jarlsgatan, där man kan få en halv portion korv och pommes frites för 2,25 och tänker på de gula rockslagsknapparna med texten "Jag säger nej till mode, midi, maxi" som de hämtat på Dagens Nyheters depeschkontor längst ned på Lästmakargatan, vägg i vägg med restaurang Brända Tomten.

Mörkret och tystnaden lägger sig långsamt över salen, någon vänder sig på gummimadrassen, någon mumlar lätt i sömnen, någon gnyr. Pojken väntar på att kantorns grymtande snark ska komma igång. Nu rör sig något hasande över golvet. Tyg mot gymnastikgolv. Är det bus på gång? Nej, det har varit en lång dag och alla är trötta. Det måste vara något annat. Pojken vänder sig från ryggläge och lägger sig på högra sidan, slår upp ögonen som långsamt vänjer sig vid halvmörkret och ser en skuggfigur som drar sig fram till och blir sittande intill Stigs madrass. Han trodde att han drömt i natt, men nu är det samma bild, samma skugga igen. Och samma rörelser och samma ljud. Pojken är ensam i en roddbåt på ett stormigt, svart hav. En svart klump växer i magen.

Hear my prayer

En pojkröst ropar i sömnen. En liten kropp vänder sig bort men vänds tillbaka. ”Mamma” och ett obehagligt vuxenljud, korta snabba rörelser i mörkret. ”Mamma, jag vill sova. Sluta! Mammaaa!” En oro sprider sig i salen, pojkar vänder sig på sina gummimadrasser. Någon lyfter huvudet, säger ”va”. Pojken ser hur skuggan vid Stigs madrass lägger sig ner på golvet. ”Sov nu pojkar” säger den vuxne med halvhög, låtsat sömnig röst.  Vad ska hända nu då? Minuterna går och det blir lugnt igen. Stormen lägger sig och pojken kan andas. Hände det något? Drömde jag? Pojken slår ifrån sig rädslan. Inget händer mig. Det är som när man talar om döden. Den finns, men den går inte att ta på och inte att förstå. Det händer inte mig, inte nu, ännu.

Men på nytt hör han hasandet mot golvet och båten börjar gunga. En tung andhämtning, en vuxen som flåsar. En doft av gammal och ny svett och smutsig pyjamas kommer närmre och närmre. Luften blir svår att andas, det trycker i bröstet. Låtsas sova och stänga ute faran. Gny lite, vända på sig. Pojken öppnar ögonen en aning i mörkret och ser den mörka klumpen röra sig långsamt över golvet. Är det jag nu? Nej, det här händer inte. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är". Bort. Mamma kommer snart och väcker nu och skyndar på oss till badbussen. Den ljusblå pyjamasen klibbar mot kroppen och han slår med armarna i fortsatt låtsassömn. Den tunga doften blir starkare och starkare. Han ser hur kantorn drar sig fram över golvet med vänster hand samtidigt som höger hand rör sig i pyjamasbyxan. Det suckar, det flämtar, det hasar och det gnys.

Pojken kniper igen ögonen. Hårt. Doften och flåset svävar tungt. Men hasandet har upphört.  Det sura i luften får honom att hålla andan. Flåset gör honom stel som en pinne. ”Han vet att jag inte sover”, tänker pojken, men fortsätter att låtsas.  Ska jag dö nu? Pojken blundar hårdare och tänker att det händer inte mig, snart är det över. Det stora svarta sitter intill luftmadrassen. Sidodragkedjan på sovsäcken, att han drog ned den, skyddsbarriären. Ett stadigt flås nu och något som prasslar, en hand vid sovsäcken som tar sig in och rör sig över det glatta pyjamastyget. Upp över bröstet och når hakan. En svettig och surluktande hand som fortsätter upp över kinden och klappar den vita pojkkalufsen. Och hela tiden flåsandet och grymtandet, och den kväljande doften. Och handen som luktar som när man inte tvättat sig därnere på en vecka.

Pojken kan andas nu. Handen har tagits bort från ansiktet. Lukten av smutsigt kön är inte lika påtaglig. ”Är det slut nu, får jag komma hem nu, får jag sova?”, önskar pojken. Men flåsandet fortsätter. Lite snabbare nu. Då är det väl över alldeles strax. Så känner han den fuktiga handen i byxlinningen. Resårbandet lyfts och hålls uppe med handloven medan fingrarna rör sig nedåt. I kantorns pyjamasbyxor pekar och stretar det. En hand rör sig fram och tillbaka, tar paus och det stretar. Handen rör sig mot pojken underliv, smeker över högra låret och tiden står still, kroppen ligger still, stel. Flåsandet blandas med gutturala läten som får pojken att tänka på grisar. Högerhanden tar paus i kantorns byxa. Vänsterhanden greppar om den lilla pungen. Grisen grymtar och pojken skäms när hans penis styvnar. Grisen greppar om den lilla pinnen och höger hand börjar röra sig snabbt i kantorns byxa. ”Mamma, pappa” gråter pojken ljudöst utan tårar.

Handen rycker och drar i pinnen, snabbare och snabbare rör sig händerna i de båda byxorna. Snabbare och snabbare flåsar och grymtar den formlösa skuggan. Starkare och starkare växer sig de ljudlösa skrien i pojkens huvud. "Mamma, nej, Pappa!" Kantorn grufsar och grufsar, stönar och börjar pipa och vina. De gutturala ljuden övergår i ett utdraget och sordinerat ylande och pojken känner hur takten mattas av. Men handen håller kvar sitt grepp. Pojken stirrar rakt in i en randig pyjamasgren där en blöt fläck växer sig större och större. I långa sugande rörelser, rör sig grenen fram och tillbaka och en sötaktig doft letar sig in i pojkens näsa. Han känner en kräkreflex men håller tillbaka. Han öppnar sina ögon, lyfter blicken och ser in i ett vattnigt ögonpar i ett slappt, svettigt tryne.

Kantorn klämmer till hårt om pojkens penis samtidigt som hans blick förändras. Han ser att pojken ser.  En iskall vind drar runt pojken när han ser in i vargens ögon. Handen klämmer hårdare och hårdare. River till lite med nageln. Sedan dras handen ut ur pojkbyxan. Kantorn för den mot sin mun, stoppar in pekfingret och suger lite på det, fram och tillbaka. Sätter det sedan mot läpparna i hyssjande rörelse, som upprepas. Pojken går rakt in i tystnaden och rädslan för att bli upptäckt av omvärlden. Skammen över att vara en sådan som ska behandlas så här, sluter sig som ett lås över det rum där allt göms undan. Och pojken sjunker. Och sjunker.

Out of the deep