Historik

Kantorn föds den 25 augusti 1937 i Motala. Föräldrarna är frälsningssoldater och kommer att ta avstånd från honom när han konverterar och blir katolik.

Den 1 april 1962 börjar kantorn börjar arbeta som musikansvarig i katolska domkyrkan vid Medborgarplatsen i Stockholm.

S:t Eriks gosskör tillhör 1962–1966  katolska kyrkan som församlingskör. Kördräkten var av det slag som används inom Pueri Cantores-traditionen. Kören är enligt uppgifter på ett skivomslag ansluten till gosskörsförbuden The Royal School of Church Music och till Pueri Cantores. Det senare motsägs av den korrespondens som finns i Pueri Cantores arkiv i Rom.

Sommaren 1965 gör kören en utlandsresa till Tyskland.

1966 organiseras kören om till en fristående kör. Kantorn bor dock kvar i lägenheten på Götgatan 58, 3 trappor. Lägenheten ligger i katolska församlingens fastighet och kantorn fortsätter samarbetet  med församlingen, bland annat genom att kören eller delar av kören deltar i mässan.

Kören genomför nu årliga läger på sportlov och före skolstarten i augusti.

Under den här tiden har kören även inhyrda medlemmar. Det är yngre män som ska börja på eller redan studerar på musikhögskolan och som sjunger i tenor- och basstämmorna. Någon spelar även orgel. Männen fungerar även som repetitörer och "föräldrar" till de de yngre gossarna vid resor och konserter.

1967

1967 har kören enligt egen utsago 40 medlemmar i A-kören och 20 i B-kören. Man övar i Adolf Fredriks skola musikklassers lokaler. Medlemmarna kommer från olika delar av Stockholm. Rekryteringen sker via musiklärare på skolorna till vilka kantorn sänder brev och söker sångbegåvade pojkar. Flera av korgossarna nämner sin musiklärare Stig Salsjö som den som upptäckt deras sångtalang. Den i dag välkände trombonisten, kompositören och dirigenten Christian Lindberg är med i kören.  Sommaren 1967 görs en konsertresa till Tyskland och Frankrike. Under året spelas 3 skivor in, se separat inlägg "Skivutgivning" från 25 september 2014.

Sportlovet 1968

I februari 1968 görs en resa med konserter i bland annat Lerum, Fredrikstad och Oslo.  Under resan bär pojkarna en slags uniform med grå byxor, blå tröja, vit pike-tröja av märket Jockey eller vit skjorta med blått band i halsen. Kören bestod av 55 medlemmar, men det är oklart om alla deltog i resan. De yngsta med på resan är 9 år. Kantorn kommenterar i lokalpressen att det "inte är särskilt ansträngande att vara 'pappa' till så många". Till sin hjälp har han ju även andra vuxna män: en musikdirektör, läkare, musikstuderande. Musikdirektören var även pingistränare och drog med korgossar till KFUMs pingis på Norrlandsgatan. I inlägget "Minnen från sopran" finns mer om denne musikdirektör.

Kören kommer till Lerum på kvällen måndag den 26 februari och pojkarna inackorderas i familjer. Tisdagen den 27 februari övar kören i Torpskolan och uppträder två gånger i dess aula för eleverna. På kvällen ges en enligt lokalpressen mycket uppskattad och gripande konsert i Lerums kyrka. Vid konsert är klädseln alba med träkors samt cingulum ( tunt rep) i vitt (rött och blått för stämledare respektive vice stämledare).

Vid konserten i Lerums kyrka framförs bland annat Dixit Maria av Hassler, verk av Tomas Luis de Victoria, Hear my Prayer av Mendelsohn med solo av Gösta Juréen och Dan Skoog, Panis Angelicus av Cesar Franck med solo av Gösta Juréen samt Laudate Dominum.

Foto: Konsert i Lerums kyrka den 27 februari 1968

Efter konserten anordnar församlingen ett samkväm för kören och värdfamiljerna. Onsdag den 28 fortsätter färden till Fredrikstad och Oslo. I Oslo sker någon form av utbyte med Sankt Johannes-Guttene.

Sommaren 1968

I juni 1968 görs en konsertresa till England. Även på denna tre veckor långa resa deltar 9-åringar utan föräldrar.  Resan går med buss till Göteborg.  Under bussresan sprids nyheten att Robert Kennedy mördats. Det ordnas frågetävling om England.  Utresa med Tor Line, sannolikt med Tor Anglia, sker den 6 juni och färjan kommer till Immingham den 7 juni. Pojkarna fick ha med sig max. 100 kronor i fickpengar. Dessa samlades in och fick kvitteras ut vid behov. Pundet stod i 17 kronor. Under överresan sover man i sovsal och kören uppträder i färjans restaurang.

I England besöks bland annat Bradford-on-Avon, Salisbury (14 juni), London (18 juni) och möjligen Hampshire för konserter. Pojken minns konserten i Holy Trinity Church i Bradford-on-Avon eftersom publiken där reste sig applåderade efteråt. Det upplevde han som mycket märkligt och speciellt. Som kuriosa kan att nämnas kyrkoherden i den kyrkan, David Strangeways, senare kom att bli kyrkoherde i Engelska kyrkan i Stockhom 1973-77. David dog 1998 efter att ha levt ett mycekt innehållsrikt och omväxlande liv. David Strangeways dödsruna

Pojkarna bor bland annat i familjer två och två. I London går kören gemensamt på Madame Tussauds och besöker S:t Paulskatedralen. Någon gång under resan görs ett biobesök, Doktor Zjivago. Utresa från Immingham den 27 juni och ankomst till Sverige den 28 juni.

Pojken skriver vykort till farmor: "Vi sjunger varje dag, så jag har nästan ingenting ledigt." Nästa vykort: "Jag har det bra här. Utom en sak, det är maten. Och på smörgåsarna har dom massor med läbbigt pålägg."

I augusti 1968 tillbringar kören en vecka i Norra Vi i Småland. Bad i sjön med hopptorn blandas med repetitioner. Kören bor i en faluröd skola. Måltiderna intas på ett pensionat på promenadavstånd från skolan. "Glädjens herre, var en gäst, vid vårt bord idag. Gör vår måltid till en fest, efter ditt behag" sjungs före varje måltid till övriga gästers förvåning. Måltiderna avslutas med "För de gåvor som du ger, tacka vi dig nu. Gud som hör förrän vi ber, prisad vare du". Sena kvällarna spökar pojkarna för varandra. Spökandet urartar småningom och någon grupp börjar framföra  sånger och tablåer ur Fablernas värld. Kantorn sover med ögonbindel/vaktar nedanför trappan. En körpojkes familj kommer på besök och har med sig en uppblåsbar båt med motor och vattenskidor. Bland de män som är med på lägret finns en Jarmo från Finland, som kör en Peugeot med gul 80-skylt. 

Sportlovet 1969

Klipp ur Falukuriren, lokalredaktionen, Rättvik.

Text: "I Stiftsgården är det fullspikat med ungdomar under den första sportlovsveckan, som just nu pågår. Bland deltagarna är ett 70-tal medlemmar i S:t Eriks gosskör från Stockholm som förutom friluftsliv, även haft omfattande och krävande sångövningar. På bilden några av körmedlemmarna sjungande i en snödriva."

Kören bodde på stiftsgården. Fritiden ägnades bland annat åt utförsåkning i Rättviks slalombacke. Någon körmedlem hade ett par helt nya Elan-slalomskidor med Tyrolia-bindningar, de flesta hade vanliga träskidor eller miniskidor. En konsert gavs i Rättviks kyrka. Pojkarna introducerades även för nattvarden. Vid denna tid gick Hong Kong-influensan och en del av gossarna anslöt med tåg några dagar senare efter att ha tillfrisknat.

Sommaren 1969

Sommarläger i Svanskog, Värmland. Boende i en skolgymnastiksal indelade i grupper. Inspektioner på morgonen (bäddning och allmän ordning) var en del av den pennalistiska kamratfostran som tillämpades i kören. "Hade man oturen att ha en kille som var långsam och slö i sin grupp fick hela gruppen lida och han fick veta att han saboterade för andra" (citerat från Minnen från en sopran). I ett rött träskjul utmed ett järnvägsspår dricks det mellanöl i hemlighet på kvällarna.

Hösten 1969

Ett stort antal av körens medlemmar flyttar till samma skola, den långsamt borttynande Jakobs skola på Brunnsgatan 11 som även inhyser Estniska skolan. Före körpojkarnas ankomst sjunker elevantalet i takt med att rivningarna i city minskar antalet boende i Jakobs församling.

Nu fyller körpojkar, bland andra den i dag kände countertenoren Michael Bellini, på klasserna i årskurs 2, 4, 5 och 6.  Detta möjliggör körövningar varje dag. Kantorn anställs som lärare och klassföreståndare i årskurs 6 med undervisning i svenska, matematik, kristendom, OÄ, musik, och teckning. Efter dagens lektioner är det bara att fortsätta till körövningen.

Bilden nedan visar Jakobs skola och dess skolgård 1971. Huset vars tak utgör skolgården ligger på Kungsgatan och innehåller biografen Rigoletto. Det är numera rivet och ersatt med en ny byggnad och ny biograf. Huset som utgör skolgårdens högra mur har adressen Kungsgatan 8 och huserade Radiotjänst/Sveriges Radio innan dess flytt till Oxenstiernsgatan. Huset som utgör skolgårdens vänstra mur finns kvar och huserar än i dag restaurang Ambassadeur i de nedre våningsplanen (restaurangens namn har skiftat genom åren men i dag heter den åter Ambassadeur).

Under den stora höststormen 1969 befinner sig kören på Ålands hav i en skräckfylld resa efter att ha varit på konsertbesök i Finland.

Läsåret 69/70 genomför kören eller delar av kören lunchkonserter på Hallwylska palatset på Hamngatan. Några av korgossarna deltar som kör i inspelningen av svensktoppshiten "Snart blir det sommar igen" med Östen Warnebring.

Repetitionslokaler

Under perioden 1967–1971 repeterar kören i det gula "höghuset" på Welanders väg 12 i Stadshagen, en lokal på Fleminggatan och i Jakobs skola. Uppgifter finns även om att kören övade i Johannes och/eller Jakobs församlingssal.

1969-1970

* Kören eller delar av kören deltar i tv-sänd mässa i katolska domkyrkan.

* Julskiva spelas in för KF, etikett Star. Se vidare inlägget "Skivutgivning" från 25 september 2014.

* Kören sjunger vesper på söndagseftermiddagar i Stefanskyrkan, Vanadislunden.

Påsklov 1970

Konsertresa i Jämtland, Härjedalen och Medelpad med konserter i Lidens kyrka på långfredagen, Fors kyrka (Bispgården) på påskafton, Östersunds kyrka på påskdagen och Svegs kyrka på annandagen.  I Liden finns en slalombacke med replift som pojkarna hinner åka i. Ett minne är att en pojke vid hemresan av kantorn vägras tillträde till bussen och lämnas kvar i Sveg efter att ha varit stökig vid någon måltid.

Signaturen Poco i Länstidningen rapporterar 31/3 från konserten i Östersund: Konserten inleddes från koret med 1500-talskompositioner av bland annat Byrd och Farrant ("Sanctus" respektive "Call to remembrance oh Lord"). Den första avdelningen avslutades med Purcells "Thou knowest Lord". Den senare avdelningen sjöngs från läktaren med kantorn på orgel. Här framförde bland annat "Alma Dei Creatoris" och "Laudate Dominum" av Mozart. Särskilt det senare stycket gladde "en genuin mozartälskare". Därefter följde "Herren är min herde" av Schubert och en sats ur Brahms requiem. Som final framfördes fem satser ur Brittens "Missa Brevis" och "Jubilate Deo".

Kören består vid denna tid av 75 sångare i tre grupper, och det är A-gruppen som genomför påskresan.

Maj 1970

En mindre grupp ur kören, 6 eller 7 sångare, reser till Danmark. Resan företas i en Ford Falcon. Fyra pojkar i baksätet och tre plus kantorn framsätets soffa. Övernattning sker i familjer. Pojken bor tillsammans med kantorn i en familj. Bland annat besöks Randers.

Augusti 1970

Norgeresa till bland annat Slidre och Geiranger. En del föräldrar medföljer och resan företogs i personbilar, bland annat en gråblå Ford Falcon, en gräddgul Renault Dauphine och en ljusblå Opel kadett. Eventuellt medföljer även Jakobs skolas slöjdlärare Hans Ahlner med sin gröna Saab 96 (eller möjligen 95). Pojken har inte så mycket tydliga minnen från denna resa, under vilken kantorn utsätter honom för nattliga sexuella övergrepp i en sovsal. Om detta finns att läsa i inlägget "I dödsskuggans dal".

Vykortet som pojken sänder till sin farmor för att berätta att han har det bra och att det är fint i Geiranger.

Delar av kören samlad inför hemresan från Geiranger. Pojken är inte med på bilden. (Om du är intresserad av att veta namnen kan du mejla sankteriksgossen.)

Vid hemkomsten slutar pojken tvärt i kören, trots att kantorn försöker stoppa det genom att hänvisa till ett kontrakt som pojken, 11 år gammal, tidigare tvingats underteckna.

Historien rullas upp
Till slut måste allt ändå brista, och 1970 blir början till slutet på kantorns tid med sankteriksgossarna. En av pojkarna i kören har modet att agera. Han går i klass 5 i Jakob och har fått höra från körkompisar om att kantorn gjort sexuella närmanden mot dem. Han berättar för andra elever på skolan och för klassföreståndaren i årskurs 5, Torsten Carlsson, och blir trodd. Det hela leder till att pojken under en övning i Jakobs skola blir utskälld inför resten av gossarna och sparkas från kören men också till att kantorn efter samtal med Torsten Carlsson slutar både som lärare på skolan och som körledare. Han flyr till England och kommer senare själv att beskriva det både som att "det svenska skolsystemet var omöjligt att kombinera med en högklassig gosskör" och som en flykt från ekonomiska problem. Sannolikt var det dock rädslan eller skammen inför att hans gärningar skulle komma till allmän kännedom, inte minst att det skulle bli känt för hans föräldrar som var frälsningsofficerare med en mycket strikt moral.

Slutspel

Våren 1971 går Anders-Per Jonsson in som körledare. Han har tidigare varit en av de inhyrda yngre männen. Han går nu sista året på musikhögskolan.

Söndag den 25 april 1971 genomför kören med 28 sångare i Filipstads kyrka en uppskattad konsert inför 250 åhörare. Dirigenten "musiklärare Anders-Per Jonsson höll kören i strama tyglar"

- Det är svårt att leda en sådan här kör, säger Anders-Per Jonsson. Man måste hela tiden aktivera sångarna, se till att de inte glömmer bort vad de håller på med.

Filipstads kyrka 25 april 1971

Kören tågade in till Alta Trinita Beata och därefter framfördes bland annat Panis Angelicus (Franck) med solo av Kjell Rydén, Thou knowest Lord, the secrects of our hearts (Purcell), Hide not thou thy face (Farrant) samt Ave Verum Corpus och Alma Dei Creatoris (Mozart). Vid konserten framfördes även This is the record of John av Orlando Gibbons, med solo av Tommy Bast. Om uppförandet av det stycket i Johannes kyrka vid ett annat tillfälle handlar inlägget "Rösten av en som ropar  i öknen". Det inläggets titel är den nuvarande svenska bibelutgåvans översättning av textraden "The voice of him, that crieth in the wilderness".

I en artikel om Jakobs skola i Dagens nyheter den 7 juni 1971 nämns S:t Eriks gosskör och att den organiseras om, så att inte fler barn rekryteras. Vid ett sommarinternat i Värmland lämnar Anders-Per Jonsson över ledningen för kören till Stefan Sköld. Därefter flyttas kören över till Jakobs församling och blir Jakobs gosskör. Kören blir sedan Jakobs ungdomskör 1972 och byter namn till Jakobs motettkör 1981. 1990 blir den kören fristående och 1997 ändras dess namn till Stockholms motettkör. Än i dag finns åtminstone en av gossarna som var med i England 1968 kvar som medlem i den kören.

Avslutning

Om du har egna minnen från kören eller av hur det hela slutade och om övergången till Jakobs församling får du gärna bidra med en kommentar här i bloggen eller med ett mejl till sankteriksgossen@gmail.com. Bidra även gärna med minnen från Stefan Skölds tid eller om du har kännedom om varför kören frikopplades från katolska kyrkan 1966.

Skivutgivning

Kören gav ut 3 singlar/ep, en egen julskiva samt medverkade på en julskiva som även innehöll profana julsånger. Skivorna (förutom en av singlarna) finns på Kungliga biblioteket i Svensk Mediedatabas (SMDB). När jag bad att få lyssna, digitaliserade KBs personal skivorna manuellt och efter en vecka fanns de tillgängliga för lyssning i ett särskilt rum. Det var inte möjligt att få ut dem som digitala filer.

Nedan kan du se skivomslagen och lyssna på alla spår. Inspelningen har skett med mikrofon, så kvaliteten kan variera. Om du vill lyssna utan att gå in på bloggen, kan du gå till Erik Jakobs kanal på Youtube.

Om du ökar storleken på skärmvisningen, till exempel genom att trycka ctrl +, går det utmärkt att mer ingående studera fotona och att läsa texten på skivomslagen. Du kan också klicka på omslaget, så får du fram det som en separat bild.

S:t Eriks gosskör, Stockholm 1967 Presenterar

EP, GP-Produktion, GPEP105

* Ave Maria, Tomas Luis de Victoria

* Panis Angelicus, César Franck

* Ave Verum Corpus, Wolfgang Amadeus Mozart

* Adoramus te Christe, Giuseppe Corsi

Solist: Gösta Juréen

Organist: Staffan Thuringer

S:t Eriks gosskör, Stockholm 1967 Presenterar

Melodier ur Sound of Music

EP, GP-Produktion, GPEPS106

* En värld av toner

* Den joddlande herden

* Edelweiss

* Do-re-mi

Arrangör och orkesterledare: Lars Samuelsson
Producent: Olle Nyquist
Piano: Jan Söderlund
Bas: Sture Åkerberg
Gitarr: John Kongshaug
Trummor: Olle Åkerfeldt

God Jul

Svenska & engelska julsånger.

Solist: Gösta Juréen

Freelance LP. 1968

4 julsånger på svenska

Solist: Gösta Juréen

GP Produktion. GPEP103

* Sov gossen min
* Stilla natt
* Se i snötyngd vintertid
* När juldagsmorgon glimmar

Nu är det jul igen

Julskiva på etiketten Star. 1970

Kören deltar med sex melodier
Orgel: Stig Salsjö

Solist: Kjell Rydén

* Ave Maria
* När juldagsmorgon glimmar
* O helga natt
* Det är en ros utsprungen
* Hosianna
* Stilla natt
Inspelad i Johannes kyrka enligt omslaget. Inspelningar gjordes även i efterhand i Stefanskyrkan (nya arr eller förbättringar).

Läsarbrev 1

Här kommer minnen från en sopran. Texten är skriven som en kommentar till inlägget "Jag har ett fotografi". Med skribentens tillstånd lägger jag upp den som ett eget inlägg. Välkommen du också att skriva om dina minnen, som kommentar här på bloggen eller per mejl till sankteriksgossen@gmail.com.//Erik

Sopranminnen

Jag beskriver nedan mina minnen och hur jag upplevde den tiden, den är alltså inte objektiv och strävar inte efter det heller.

Jag började I kören -67 tror jag. Jag går då I femman. Min musiklärare Stig Salsjö tyckte att jag borde gå med I St Eriks Gosskör. Jag började I en enstämmig kör som kallades c-kör I ett gult höghus. Jag tror att jag har ett minne av “civila körkläder” som någon beskriver. Vad vi sjöng just då minns jag inte men jag tyckte om kören.

Sen skedde allting mycket fort, jag var mycket ofta hemma hos kantorn, troligtvis på helger. Jag har en minnesbild av en liten kille, då boendes i hökarängen, som sitter I knät hemma hos kantorn och säger:

– När får jag börja i A-kören?

Flera ställer samma fråga trånande efter den stora kören. Så en dag befinner jag mig i A-kören och ljuv himmelsk musik når mitt öra, jag är hänförd av den stämsång som låter runt mig. Jag sjunger melodistämman som innan i c-kören men nu lyfts jag av toner under mig och från sidan, jag var såld.

Jag är osäker på de olika körlägrenas kronologiska ordning men kommer beskriva några jag minns. Jag vet också att jag ingick i en mindre krets som nästan bodde hos kantorn ett tag, och tog del av kantorns privatliv och de enskilda pojkarna i den inre kretsen, något jag upplevde då och under en begränsad tid. Mellan lägrena så var det vesper i Jakobs kyrka, olika småresor hit och dit inom sthlm, några pojkar som sjöng i nån kyrka nåt kalas osv. Vi var också några gånger I Katolska domkyrkan och sjöng på mässan eller deltog.

Jag minns att vi åkte hem till hans föräldrar för att lämna tvätt. Vi skulle skoja med hans föräldrar på något sätt, genom att någon av oss lämnade tvätten och sa något “kul”. Kantorn sa att han inte kunde träffa sina föräldrar för de hade förskjutit honom för att han konverterat till katolik, föräldrarna var frälsningssoldater. Vi åt lunch på Folkes på folkungagatan, två grillkorv och pommes.

Köket hemma hos K hade marmorskiva, i skafferiet fanns en plåtburk innehållande en semla som legat där så länge att det växte ut rosa trådar från den. I det inre rummet var ett kontor, där sov jag ibland över ihop med några andra. Vi övade ofta vid K piano och han testade mig för solist inför julskivan. Jag var solist under några konserter bla storkyrkan, vet inte exakt. Men jag kom sen inte upp högre än till g a pga begynnande pubertet. Jag provade att dricka vigvatten från källan i Laurence som stod i bokhyllan men det hjälpte inte.

Jag kommer ihåg att vi skrev tårdypande böner vi pojkar typ: Du blir glad om du äter en chokladkaka för fem kronor. Men för de pengarna kan flera fattiga barn få mat en dag. Allt skrevs på en gammal skrivmaskin och lästes upp på nån gudstjänst någonstans. Vi lyssnade också på kings college choir ofta. Jag återkommer om denna inre krets längre ner. 

Rättvik
Jag bodde på ett annex vid sidan av stor huset. Jag och några till kom nån dag senare pga influensa (hong kong?). Vi hade väldigt kul i sovsalen jag bodde i. Det fanns tror jag mig minnas några odrägliga mobbare där som var på vissa killar och var taskiga och som var lite “finare”. De kallade ofta en kille för “paddan”. Men det fanns också mycket snälla killar. Jag vet att det var en mamma till någon kille som där. Jag vet att jag har haft kort därifrån.

Norra Vi
Här tror jag att vi sov stämsångsvis och/eller stämledarvis. Jag tror jag sov i övervåningen.
Kantorn blev arg vid en övning och drämde näven i flygeln minns jag men jag tror han var svag för några fnissade. Jag vet att jag åkte vattenskidor och sköt luftgevär. Exempel på förtryck var att stämledarna fick använda luftgeväret men inte de som inte var det oavsett ålder. Denna typ av pennalism är nog effektiv ibland men kontraproduktiv i längden. Vi åt i en församlingssal som hade en modern elorgel mot kortväggen.

Svanskog
Vi bodde i en gymnastiksal indelade i grupper (stämgrupp?). Jag minns inspektionerna på morgonen som gav poäng till något. Någon grupp var mycket duktiga på att ha välbäddat och fint undanstoppat. Hade man oturen att ha en kille som var långsam och slö i sin grupp fick hela gruppen lida och han fick veta att han saboterade för andra. Jag tror att några var lite slöa och tog inte så allvarligt på det hela, kanske de som varit med länge? Den store Gösta Juréen kom efter någon dag, nu tenor eller bas med kraftig tuppig målbrottsstämma. En kille fick getingstick i halsen och fick åka till sjukan.
Jag har en minnesbild av kantorn strax utanför gymnastiksalen sittandes på en solstol med bar överkropp och händerna vilandes över huvudet, leende med kladdig choklad under armarna. Som på närmare håll var svett och hår. Jag minns att jag gick längs ett järnvägsspår på äventyr med några (ölgruppen?).

En amerikan var med på resan, han var trevlig och snäll tyckte jag, inte sträng. Han hade klippt sig lustigt tyckte jag, för han hade inga polisonger framför öronen utan var klippt jäms med högsta punkten på örat. 

Danmarksresan och Englandsresan

Kanske inte är så intressant för alla men detta kommer jag ihåg.

Den inre kretsen bestående av 4-5 killar åker till Danmark jag och en till bor på en gård hos en familj. Det är väldigt platt allting. Vi besöker en konstutställning som är utomhus, och tråkig. Vid ett tillfälle besöker vi en präst och äter en ”enkel kvällsmåltid” som prästen sa. Det var första gången jag åt linssoppa. Vi killar vill ta nattvarden men får inte för vi är inte konfirmerade utan får välsignelsen som vi brukar få i dessa sammanhang.

Senare säger prästen att Gud hade talat till honom och vi fick vår nattvard. Under denna tid växer det en slags religiöst intresse hos mig och de andra, speciellt en kille  som jag kallar för den privilegierade (P). Vi pratar om att bli katoliker ibland. Jag kommer inte ihåg var och när vi sjöng. 

Till England körde vi i en folkabuss som kantorn hade köpt dan innan eller så. Bussen anlände till Folkungagatan kraftigt försenad med P och en kille till. Sen tog vi båten över, det tog ett och ett halvt dygn. Kantorn tog champagne i baren. Vi bodde på en prästgård med kyrkan alldeles bredvid, en stor gräsmatta och en smutsig å nedanför. ”Ramlar man i dör man” så giftigt var vattnet, sa man. Jag sov på golvet med två andra, var P sov vet jag inte. Kantorn och P var som ler och långhalm upplevde jag, och gjorde lite utflykter som jag inte var intresserad av. Jag stannade på gården och kom i kontakt med ungdomar som tillhörde kyrkan och tränade klockringning. Jag var med de några gånger på träningspass. 6 eller 7 klockor som ska synkroniseras till en ”melodi”.

Vi var i Cambridge bla kanske Oxford, och var på övning med King College.  Vi åkte till Skottland och var vid lake Loch Ness, mycket vackert. Där fanns också ett kloster som sålde souvenirer som hade allt vad en 11-12 åring önskar, jag köpte en bild av Jesus avtryck på ett lakan och ett krucifix med texten ”I am a catholic, in case of accident, notify a priest.”

Vi fortsatte till Edingburg och bodde hos en familj, sonen hette Steven, tror jag och hade bara en pungkula. Ja skratta ni, men jag rår inte för att jag minns det. (jag skrattar högt för mig själv). Jag sov med en eller två killar i ett rum. Kantorn vet jag inte var han sov. Inte var P heller sov. Jag måste säga så att P var en mycket trevlig och charmig kille och var snäll, inget minne av någon elakhet från hans sida. Jag kände nog att jag hade tappat lite intresse för att vara så tillags som P var. Men P var privilegierad av kantorn, så som jag upplevde det. Han fick ofta först och finast. Sitta i framsätet. Kantorn verkade ha god och nära kontakt med P:s familj. Vi var på en känd ö i skottland också. Jag lärde mig att fläskkotlett heter pork shop. 

Slutord
Denna tid var mycket komprimerad, två tre år tror jag. Det hände saker varje vecka. Min mamma sa ofta att jag flyttade hemifrån under den tiden. Det jag har tagit upp är körlägren som jag kommer ihåg detaljer ifrån, och resorna med den mindre gruppen sopraner som var lite speciellt för mig minnesmässigt. Jag vet att jag var i Oslo också men inte om hela kören var där eller lilla gruppen. Men jag lärde mig mycket som notläsning t.ex. Jag upplevde kantorn som lite obehaglig ibland, ömsom gulligull ömsom tvärtom. Jag hörde rykten som att han har gosskörer för han är bög. Vi var hemma hos en annan ”bög” som inte var gift och var musikdirektör, såg honom senare i livet som arbetande på musikhögskolan i Sthlm. Han hette H****e.

Jag tror jag tappade intresset för kören när det skulle bli en skola. Många jag kände privat från söderort började skolan, men jag hade inte lust att åka varje morgon till skolan. Vi övade i en lokal vid Jakobs kyrka och jag hade blivit alt, sen tenor. En lista på väggen lockade med stämledarposition. Men jag var på väg... Jag kommer ihåg sista gången jag var där. Jag hade ”missat” 1 eller 2 repetitioner

”Lyssna på det här stycket som jag vill öva in, det här skulle du gilla” så sjunger han sin fina falsett går ner i en snygg tenorslinga med sin varma klang och kompar mjukt, kommer fram till en ursnygg modulation. Det är snyggt och vackert, han vet vad jag gillar, jag med den ”nordiska sångklangen” som han sa en gång.  Men ska jag vara med då vill jag vara sopran igen, men det är jag inte längre.

Några påminnelser

Bloggen har fått en hel del nya läsare den senaste tiden. Jag vill därför upprepa något om syftet med bloggen. Nedanstående text är ett sammandrag hämtat ur majinlägget "Att göra bocken till trädgårdmästare"

Varför kommer frågan upp efter 45 år?
Ja, den kom upp för att den behövde komma upp. Håller du en uppblåst gummiboll nedtryckt under vattenytan kommer den att komma upp så snart något får handen att släppa taget. Och vad var det som som utlöste detta, i just det här fallet? Svaret är förknippat med nästa fråga.

Varför sprida det via facebook och ta upp det i en blogg?
 Ja, vad var det som fick bollen att tränga upp från sin nedtryckta plats och vad fick det för konsekvenser. Som jag nämnde i mitt allra första inlägg träffade pojken på 1990-talet en kompis från kören. De började tala med varandra och pojken började minnas vad som hänt samtidigt som han förstod att han inte varit ensam om detta. Det senare var i sig en befrielse för honom eftersom händelserna lättare gick att förstå inte som framkallade av just honom själv utan som det de var: en vuxens egoistiska utnyttjande av barns godtrogenhet och tillit.

Vad som sedan kom att bidra till att "anden kom ur flaskan" var internets framväxt. I början av 2000-talet gör den den då 40-årige pojken en sökning på kantorns namn och får en träff. Det visar sig att han nu lever under annat namn i England. Viss information går att få fram men inte så mycket. Sedan dess har internet vuxit och som något så när modern människa är det omöjligt att inte lämna spår efter sig, hur försiktig man än är.

Med Facebooks inträde har det blivit ännu lättare att hitta en person och alltså lättare att hitta även gamla körmedlemmar som skulle kunna bidra med egna berättelser och kanske även ha glädje av att andra berättar sin historia. Jag har alltså använt Facebook för att hitta läsare till bloggen som kan tänkas vara intresserade.

Varför gå bakom ryggen på kantorn istället för att konfrontera honom direkt? 
Vi får komma ihåg att hela historien kretsar kring en man som begått övergrepp och som gjort allt för att hålla sig fri från ansvar: ljugit, utnyttjat barn för att ljuga, flytt landet och hållit sig undan, bytt namn. Den eller de som är drabbade måste då sägas ha vissa rättigheter, till exempel att utbyta erfarenheter kring det som hänt. Det rör sig om frågor som än i dag är tabubelagda och som de drabbade kanske inte vill diskutera öppet eller ens med varandra. En blogg ger då möjlighet att läsa om andras upplevelser och att själv få uttrycka sig (anonymt om man så vill). Denna rättighet för många offer väger tyngre än en enskild förövares rätt att slippa undan sitt ansvar. 

Jag har uppfattningen att kantorn måste få veta vad han åstadkommit och att han aldrig ska tillåtas glömma. Hur han själv hanterar detta blir hans egen sak. Jag tror att det finns många män i både Sverige och England som skulle må bra av att han erkände sin skuld.

Jag kommer alltså att fortsätta skriva min sanning här och hoppas att andra kan bidra med sin. Som jag skrev i ett tidigare inlägg tar jag gärna emot era berättelser och korrigeringar av mina egna. När minnet inte helt räcker till får jag skarva. Kanske du uppfattar det som oetiskt, men för mig personligen har det en terapeutisk och helande funktion.

Slutligen, i fråga om att sprida via blogg och facebook: Jag har tagit fasta på den påpekade risken för att förföljelse skulle uppstå och bestämt mig för att inte namnge kantorn.

Varför inte låta katolska kyrkan utreda, det är bara att anmäla?
Det har nog framgått ovan att jag anser att katolska kyrkan inte tar detta på riktigt allvar. Gjorde man det hade man vid det här laget avskaffat det föråldrade celibatet. Det vore ett tecken på att man lämnat sin trångsynta syn på sexualiteten och istället tar emot den som den gåva (från Gud om man så vill) den är.  Att då som offer överlåta åt denna institution att utreda något som den själv är en del av vore, för mig, att ta ta emot bocken som trädgårdsmästare i sin egen blomsterrabatt. För dig som ändå ser detta som ett alternativ kan jag informera om att katolska kyrkan på sin hemsida har information om hur den anser att man bör gå till väga.

I dödsskuggans dal

Det är sensommar 1970. Augusti.  S:t Eriks gosskör är på resa i Norge. Efter ett besök i Slidre går bilarna mot Geiranger, en av världens vackraste platser. Ständigt i täten för den lilla karavanen ligger en gulvit Renault Dauphine som rattas av Magnus Brandbergs mamma. Gossarna är fascinerade och lätt skräckslagna inför hennes sätt att köra och hur fort hon kör.  Bland andra medföljande vuxna finns Alf Thoberg, pappa till  korgossen Pelle, vars syster Madelene även medföljer.

Pojken är 11, snart 12. Det är tredje sommaren han är ute och reser med kören. Hela tiden har det funnits rykten om något som han inte riktigt förstår. Att man inte ska följa med någon som erbjuder godis, det har han hört hemma. Men varför och vad som då kan hända, det har varit outtalat.  Ryktena om kantorn känns obehagliga men är också svåra att förstå. För pojken är sex ännu något mystiskt och hotfullt, något som vuxna håller på med.

Hemma på gården i förorten skryter några av pojkens lekkamrater med att de sett kondomer i sina större syskons lådor eller fickor. Det är spännande på något sätt men han vet inte varför.  Och det talas om Nils Adamsson-butiken. Vågar man närma sig den? Andra kan tro att man har ett ärende. På kvällskvisten smyger han upp till centrum, rör sig i cirklar och kommer småningom så nära att han kan smygtitta. Det sitter en automat utanför. Här kan man köpa förpackningar om tre med påskrifter som Durex och Gossamer. Men vad är det till för?

 Av kamraternas prat och skratt förstår han så småningom att man måste ha dem när man knullar, annars blir det inga barn. Vad detta knulla är är osäkert, men helt klart är det både spännande och skrämmande. Som tur är har han inte behövt åka på kollo till Barnens ö. Där måste man tydligen knulla varje dag, åtminstone om man hamnar på Granliden. Så berättar en av pojkarna på gården. Han har fått det från säker källa, från sin äldre bror som hört det av en klasskamrat som varit där. I hemlighet studerar pojken också sidorna med damunderkläder i katalogerna från Rowells, Ellos och Josefssons. Han har ett finger instoppat i leksakssidorna, och om någon närmar sig byter han snabbt uppslag och tittar på Märklin-lok och Scalextric-bilbanor.

Pojken har gått ut femman och lever i en barndomsvärld. Mycket av det som är vuxenvärlden har han ännu inte mött, hört talas om eller förstått. Vuxna litar man på och vänder sig till för hjälp. Cynism, egoism och lustans konsekvenser är honom än så länge helt främmande. Händelsen i Johannes kyrka förra sommaren har förbleknat och trängts undan; vem skulle han ha talat med om vad han sett? Året var 1969!

Först i årskurs sex i Jakobs skola ska han få de mest grundläggande kunskaperna om sexualitet.  Magister Thorsten Carlsson håller sexualundervisning med hjälp av episkop. Han visar bilder ur en bok på de manliga och kvinnliga könsorganen och berättar om upphetsning, samlag och befruktning inför en förstummad klass med 22 grabbar och fyra tjejer. Först här förstår pojken vad kondomer är till för. Men då har han redan förlorat sin oskuld till en äldre man, låst in händelsen i ett mörkt rum och förträngt att det finns ett lås och en nyckel.

I dödsskuggans sal

Geiranger är en liten by längst in i den 15 kilometer långa Geirangerfjorden, flankerad av branta fjäll med toppar på upp till 1 600 meters höjd. Den lilla bilkaravanen med svenska korgossar tar sig långsamt ner för fjället längs en slingrande väg. I fjorden ligger kryssningsfartyg ankrade. Bilarna stannar och parkerar utanför en skola. Byggnaden har bottenvåning i sten och övervåningar i vitmålad träpanel. Bagaget lastas ur. Marken fylls av sovsäckar, gummimadrasser, små resväskor i vinröd och blå papp med rem runt och rutiga bagar. Gossarna har sina instamatickameror i ett snöre om handleden eller i en rem över axeln.

Skolans gymnastiksal ska användas som sovsal. Lukten av gummi från madrasser och pumpar blandas med ljudet av fötter som trampar på den räfflade gummihalvbollen och luften som pyser när slangen dras ut och den gulvita plastproppen ännu inte kommit på plats i madrassen. Sovsäckar rullas ut. Pojken öppnar stolt dragkedjan till sitt gröna sovsäcksfodral. I hoprullat skick är det den minsta sovsäcken. Han har fått en dunsovsäck av märket Caravan, liten och lätt. Gummimadrassen är röd på ena sidan och blå på den andra. Han placerar madrassen på en plats mitt i salen. Kantorn placerar sin resesäng borta vid väggen, ganska nära Stig.

Det har blivit kväll i Geiranger. Lugnet sprider sig i gymnastiksalen. På det gröna golvet ligger gummimadrasserna ganska glest och till synes slumpmässigt utplacerade. Varje gosse har sin packning intill madrassen; väskan, kameran, någon bok, den svarta körpärmen med S:t Eriks gosskör i guldtryck på framsidan. En del har kudde med sig, men pojken och flera andra stoppar in sina kläder i sovsäcksfodralet och använder det som kudde. Någon studsar en pingisboll och det hörs enstaka ord och något litet skratt. Men uppmaningen är att sova och kantorn har dragit ned sin bindel över ögonen som signal. Det är i början av augusti och sommarljuset som letar sig in genom de små, högt sittande rektangulära fönstren gör att salen ändå är relativt ljus.

Pojken har svårt att sova. Det är mycket att smälta och tänka på. Kryssningsfartygen och tanterna med blått hår och de bullriga bräkande gubbarna med rutiga shorts och stora kameror på magen. De höga fjällen som stupar ned i fjorden. Långsamt glider pojken in i halvdvala och låter tankarna och fantasin ta sina vägar. Här kommer bilder av fiske och bad i kalla tjärnar och av Ronnie Hellström och hur det kunde ha gått om han inte tappat in bollen i VM-matchen mot Italien. Pojken tänker på magister Thorsten i Jakobs skola och hans både gammelmodiga och ultramoderna undervisningsmetoder där pekpinneaga blandas med långtgående elevdemokrati. Och de nya klasskompisarna som bor i stora innerstadsvåningar med föräldrar som är arkitekter, advokater, konstnärer och filmregissörer.  Nu ser han fyllgubbarna utanför Lewi Petrus-stiftelsens lokaler på Regeringsgatan, tanterna i den smutsiga fruktaffären där intill och polisstationen tvärs över i hörnet av Brunnsgatan och Regeringsgatan. Nu är han hemma hos Stefan som bor med sin mamma på David Bagares gata 10, i en våning som upptar hela högsta våningsplanet och där trapphallen är fylld med stuckatur och statyer.  Han känner doften från grillrestaurangen Tam Tam på Birger Jarlsgatan, där man kan få en halv portion korv och pommes frites för 2,25 och tänker på de gula rockslagsknapparna med texten "Jag säger nej till mode, midi, maxi" som de hämtat på Dagens Nyheters depeschkontor längst ned på Lästmakargatan, vägg i vägg med restaurang Brända Tomten.

Mörkret och tystnaden lägger sig långsamt över salen, någon vänder sig på gummimadrassen, någon mumlar lätt i sömnen, någon gnyr. Pojken väntar på att kantorns grymtande snark ska komma igång. Nu rör sig något hasande över golvet. Tyg mot gymnastikgolv. Är det bus på gång? Nej, det har varit en lång dag och alla är trötta. Det måste vara något annat. Pojken vänder sig från ryggläge och lägger sig på högra sidan, slår upp ögonen som långsamt vänjer sig vid halvmörkret och ser en skuggfigur som drar sig fram till och blir sittande intill Stigs madrass. Han trodde att han drömt i natt, men nu är det samma bild, samma skugga igen. Och samma rörelser och samma ljud. Pojken är ensam i en roddbåt på ett stormigt, svart hav. En svart klump växer i magen.

Hear my prayer

En pojkröst ropar i sömnen. En liten kropp vänder sig bort men vänds tillbaka. ”Mamma” och ett obehagligt vuxenljud, korta snabba rörelser i mörkret. ”Mamma, jag vill sova. Sluta! Mammaaa!” En oro sprider sig i salen, pojkar vänder sig på sina gummimadrasser. Någon lyfter huvudet, säger ”va”. Pojken ser hur skuggan vid Stigs madrass lägger sig ner på golvet. ”Sov nu pojkar” säger den vuxne med halvhög, låtsat sömnig röst.  Vad ska hända nu då? Minuterna går och det blir lugnt igen. Stormen lägger sig och pojken kan andas. Hände det något? Drömde jag? Pojken slår ifrån sig rädslan. Inget händer mig. Det är som när man talar om döden. Den finns, men den går inte att ta på och inte att förstå. Det händer inte mig, inte nu, ännu.

Men på nytt hör han hasandet mot golvet och båten börjar gunga. En tung andhämtning, en vuxen som flåsar. En doft av gammal och ny svett och smutsig pyjamas kommer närmre och närmre. Luften blir svår att andas, det trycker i bröstet. Låtsas sova och stänga ute faran. Gny lite, vända på sig. Pojken öppnar ögonen en aning i mörkret och ser den mörka klumpen röra sig långsamt över golvet. Är det jag nu? Nej, det här händer inte. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är". Bort. Mamma kommer snart och väcker nu och skyndar på oss till badbussen. Den ljusblå pyjamasen klibbar mot kroppen och han slår med armarna i fortsatt låtsassömn. Den tunga doften blir starkare och starkare. Han ser hur kantorn drar sig fram över golvet med vänster hand samtidigt som höger hand rör sig i pyjamasbyxan. Det suckar, det flämtar, det hasar och det gnys.

Pojken kniper igen ögonen. Hårt. Doften och flåset svävar tungt. Men hasandet har upphört.  Det sura i luften får honom att hålla andan. Flåset gör honom stel som en pinne. ”Han vet att jag inte sover”, tänker pojken, men fortsätter att låtsas.  Ska jag dö nu? Pojken blundar hårdare och tänker att det händer inte mig, snart är det över. Det stora svarta sitter intill luftmadrassen. Sidodragkedjan på sovsäcken, att han drog ned den, skyddsbarriären. Ett stadigt flås nu och något som prasslar, en hand vid sovsäcken som tar sig in och rör sig över det glatta pyjamastyget. Upp över bröstet och når hakan. En svettig och surluktande hand som fortsätter upp över kinden och klappar den vita pojkkalufsen. Och hela tiden flåsandet och grymtandet, och den kväljande doften. Och handen som luktar som när man inte tvättat sig därnere på en vecka.

Pojken kan andas nu. Handen har tagits bort från ansiktet. Lukten av smutsigt kön är inte lika påtaglig. ”Är det slut nu, får jag komma hem nu, får jag sova?”, önskar pojken. Men flåsandet fortsätter. Lite snabbare nu. Då är det väl över alldeles strax. Så känner han den fuktiga handen i byxlinningen. Resårbandet lyfts och hålls uppe med handloven medan fingrarna rör sig nedåt. I kantorns pyjamasbyxor pekar och stretar det. En hand rör sig fram och tillbaka, tar paus och det stretar. Handen rör sig mot pojken underliv, smeker över högra låret och tiden står still, kroppen ligger still, stel. Flåsandet blandas med gutturala läten som får pojken att tänka på grisar. Högerhanden tar paus i kantorns byxa. Vänsterhanden greppar om den lilla pungen. Grisen grymtar och pojken skäms när hans penis styvnar. Grisen greppar om den lilla pinnen och höger hand börjar röra sig snabbt i kantorns byxa. ”Mamma, pappa” gråter pojken ljudöst utan tårar.

Handen rycker och drar i pinnen, snabbare och snabbare rör sig händerna i de båda byxorna. Snabbare och snabbare flåsar och grymtar den formlösa skuggan. Starkare och starkare växer sig de ljudlösa skrien i pojkens huvud. "Mamma, nej, Pappa!" Kantorn grufsar och grufsar, stönar och börjar pipa och vina. De gutturala ljuden övergår i ett utdraget och sordinerat ylande och pojken känner hur takten mattas av. Men handen håller kvar sitt grepp. Pojken stirrar rakt in i en randig pyjamasgren där en blöt fläck växer sig större och större. I långa sugande rörelser, rör sig grenen fram och tillbaka och en sötaktig doft letar sig in i pojkens näsa. Han känner en kräkreflex men håller tillbaka. Han öppnar sina ögon, lyfter blicken och ser in i ett vattnigt ögonpar i ett slappt, svettigt tryne.

Kantorn klämmer till hårt om pojkens penis samtidigt som hans blick förändras. Han ser att pojken ser.  En iskall vind drar runt pojken när han ser in i vargens ögon. Handen klämmer hårdare och hårdare. River till lite med nageln. Sedan dras handen ut ur pojkbyxan. Kantorn för den mot sin mun, stoppar in pekfingret och suger lite på det, fram och tillbaka. Sätter det sedan mot läpparna i hyssjande rörelse, som upprepas. Pojken går rakt in i tystnaden och rädslan för att bli upptäckt av omvärlden. Skammen över att vara en sådan som ska behandlas så här, sluter sig som ett lås över det rum där allt göms undan. Och pojken sjunker. Och sjunker.

Out of the deep

Sommarpaus

Jag tar en paus i bloggpubliceringen och återkommer med nya inlägg i augusti, bland annat om händelser i Sveg, sökandet efter kantorn och Farinelli-syndromet. 

Jag har fått en hel del feedback på texten om körens historia och kommer att utöka och uppdatera den.

Du som läsare får gärna bidra med fakta eller hågkomster (anonymt eller i eget namn). Vill du skriva lite längre texter och få dem upplagda på bloggen kan mejla dem till mig eller skicka dem via Facebook. Jag förstår att detta kan vara knepigt om man inte vet vem jag är eller vilka avsikter jag har. Mina avsikter har jag beskrivit ganska utförligt i inlägget "Att göra bocken till trädgårdsmästare" från den 19 maj - läs gärna det. När det gäller min identitet har jag bestämt mig för följande: Om du vill veta vem jag är, skicka ett mejl till sankteriksgossen@gmail.com, så tar jag ställning. Anledningen till att jag använder pseudonym är att jag inte vet vilka reaktioner bloggen kan väcka. Om du var med i kören eller gick i Jakobs skola har jag ingen egentlig anledning att dölja min identitet.


Och så avslutningsvis sommarnyheter: Den nya påven har börjat ifrågasätta celibatet och erkänner att det finns pedofiler bland de katolska prästerna (2 av hundra präster). Är man pragmatisk får man vara glad, något görs och lidandet kommer med tiden att minska. Vill man vara cynisk kan man säga att det är en omvändelse under galgen.

Trevlig sommar!

Rösten av en som ropar i öknen

Det är en varm dag i augusti 1969. Om några veckor fyller pojken elva. Stockholms city känns tomt, närmast övergivet. Det är sommartempo. Få människor rör sig på gatorna. Det är glest mellan bilarna. Många butiker håller semesterstängt. Det hettar och det är märkvärdig tyst. Det luktar asfalt. Det dammar.

 

Nu kommer pojken upp från svalkan på Hötorgets tunnelbanestation och kliver ut i värmen på Kungsgatans trottoar. På andra sidan gatan ser han biografen Royals neonskyltar och affischer, med reklam för Ådalen 31 och den kommande premiären på Slaget om England.  Han tar till vänster och går lite tvekande i riktning mot Stureplan, spänd på att upptäcka och samtidigt orolig och lite rädd. Det är första gången han rör sig ensam och på eget ansvar inne i stan.

Om några veckor ska han börja i Jakobs skola på Brunnsgatan. Som han har rest denna förmiddag kommer han att resa varje skoldag de kommande två åren: Tunnelbana från förorten 25 minuter till Hötorget, inga byten, sitta i mitten av tåget, alltid i fjärde vagnen första dörrparet, rulltrappan i mitten av perrongen upp till tunnelbanehallen, uppgång Kungsgatan, komma upp för trappan och se rakt in i Ströms herrekiperings skyltning, ta vänster förbi schweiziska turistbyrån och sedan gå Kungsgatan ned. Småningom efter att ha passerat biografen Saga, ta trapporna upp till vänster under andra bron precis före Ambassadeur, känna doften av pommes frites från grillkiosken på mittavsatsen. Småspringa sista biten upp till och fram på Regeringsgatan, svänga ned höger på Brunnsgatan, ruscha de sista femtio nedförsmetrarna, sedan höger in till skolans port, genom valvet med pingisbordet, upp för trappan och ut på skolgården.

Men hela den vägen har han ännu inte inpräntad. Efter att ha passerat Meeths och Norrlandscenter tar han i dag i stället vid den första Kungsbron den långa trappan upp till Malmskillnadsgatan. När han nått toppen, tvekar han kort och försöker komma ihåg mammas instruktion. ”Gå bara rakt fram när du kommer upp för trappan”. Plötsligt känner han sig rädd. Han tänker på det han hört om de här kvarteren. En arbetskamrat till pappa som mördats med kniv. Han känner sig osäker på om han ska hitta tillbaka till tunnelbanan igen. Hur gör man då? Det är tyst och tomt, som i den där boken han just läst om att vara ensam kvar efter bomben. Så ser han brandstationen som mamma talade om lite längre fram på andra sidan gatan. Och strax intill brandstationen ligger konditori Pops med sin ljusskylt av runda lampbollar där han senare för första gången ska se ett flipperspel och en jukebox. Johannes brandstation, så var det, samma som kyrkan.

Han börjar gå längs Malmskillnadsgatan, korsar Apelbergsgatan och ser ner mot Sveavägen till vänster. Sedan fortsätter han förbi 45:an och kommer fram till hörnet där trapporna går ned mot Tunnelgatan. Och han är framme vid Johannesplan, har brandstationen tvärs över, korsar gatan och tar in på kyrkogården. En tyst och mjukvarm augustikänsla kommer över honom. Det är utblommat, naturen har stillat sig och bereder sig inför förfallet. Människorna lämnar den i fred.

Gångvägen fram mot den breda trappan upp mot kyrkan är grusad och kantas av gravstenar. Det står några soffor utplacerade. Det dammar när han sparkar med sandalerna. Så tomt det är. Så tyst. Är han sen? Han skyndar på lite. När han är framme vid trappan hör han orgeltoner och stelnar till. Tänk om han är sen. Han småspringer upp för trappan och fram mot kyrkporten som står öppen. Nu hör han en sopranröst också. Laudate Dominum klingar med späd och rund pojkröst i kyrkan. Han är sen.

Han tvekar i porten. Kanske han ska vända om. Han blev sjuk. Hade glömt alban och korset. Tunnelbanan stannade. Men vad ska han säga till mamma? Inifrån kyrkan hör han hur sopranen gör en drill och ett ritardando, ett litet diminuendo, och så ska kören komma in a tempo. Men det förblir tyst. Några lågmälda röster ekar i kyrkorummet. Han kliver in för att se och inser att han är först. Han tittar på klockan. Kvart i. De andra körpojkarna har inte kommit än. Olle hade kommit tidigare för att repetera sitt solo med kantorn.

Han tassar upp för trappan till orgelläktaren, lite försiktigt. Något får honom att inte vilja störa. På näst sista trappsteget stannar han till och kikar ut på läktaren. Han ser kantorns ryggtavla och breda bak där han sitter vid orgeln. Olle står intill. De pratar och kantorn pekar med ena handen på något i noterna. Den andra handen rör sig långsamt fram och tillbaka över Olles nacke.  "Så här ..." Han börjar spela en melodislinga med höger hand. Den vänstra rör sig ned över Olles rygg, stannar på skinkorna och smeker dem långsamt. Olle står blick stilla.

 

Pojken backar tyst ner för trappan. Det var något konstigt, något han inte förstår. Något var fel, men vad, och vad ska han göra? Väl nere springer han tyst ut ur kyrkan och sätter sig på avsatsen utanför porten. Den mjuka hettan och den mogna grönskan slår emot honom. Tankarna väljer sin väg, bort från det märkliga, till det som han kan förstå. Fotboll, klätterträdet, den nya cykeln.

Efter några minuter kommer pojkar gående från Johannesplan och upp längs grusgången. De tävlar upp för trappan, stannar till och hejar på pojken. Samtidigt som de hör fler pojkar i trappan, kliver de tillsammans in till repetitionen. I tid.

Upp för trappan till orgelläktaren igen, och det kommer tillbaka till honom i bilder. Vad var det? Det var säkert inget. Han trycker undan tanken. Sådant som vuxna gör. Nu är det annat. Gossarna ställer upp sig snyggt och prydligt med sina pärmar med guldtryck. Repetitionen ska börja, men helt stilla är det ju inte.

– Skärpning nu här, hugger kantorn till med vässad röst. Konserten börjar om två timmar. Vi har en timme för repetition och sedan en timme för vila och att klä om. Fem minuter i fem ställer vi upp på två led längst bak i kyrkan. Men nu repeterar vi.

This is the record of John av Orlando Gibbons inleds med ett instrumentalparti. I dag ska det spelas på orgel av kantorn själv. Efter det inledande partiet följer ett sångsolistparti, där en countertenor sjunger den tonsatta texten ur Johannesevangeliet 1:19-23. Därefter vidtar växelsång mellan solisten och kören. I texten förnekar Johannes döparen att han själv är den som de utsända söker. Han är inte Messias, inte Elias och inte profeten. Han är rösten av en som ropar i öknen.

När de under repetitionen nått fram till detta stycke, visar det sig att den tänkte sångsolisten inte är på plats.

– Jag får ta det inledande solopartiet själv så länge, så får vi se sen, säger kantorn småleende.

Pojken undrar lite nervöst hur det ska gå, det är ju speciellt att sjunga så där högt. Det låter som en tjej nästan, det brukar inte vuxna göra. Gossarna tittar lite försiktigt och undrande på varandra. Pojken förstår att andra tänker likadant. En oro sprider sig. Kantorn spelar orgelintroduktionen. Pojken betraktar honom från sidan. Han ser svetten i pannan, svettringarna under armarna på nylonskjortan, den blanka, tunt behårade hjässan och valkarna i nacken. Och så ansiktsuttrycket, i gränslandet, till synes småleende, men med en blick som inte stämmer. Kyligt klar och samtidigt vattnig. Pojken känner obehag och de märkliga bilderna från tidigare på dagen kommer tillbaka. Samtidigt får han känslan av att han upplevt detta tidigare. Var då? På båten till England? I Bradford on Avon? Lerum? Oslo? Norra vi? Svanskog? Han får inte fatt på det.

Men nu kommer sången igång. "This is the record of John, when the Jews sent priests and Levites ..." Kantorns röst bär fint trots det höga läget. Rösten växlar mellan falsett och full röst utan märkbara skarvar. Gossarna tittar på varandra, som för att få bekräftelse på att det kommer att fungera. Kören genomför sina partier med självförtroende och precision. Gossarna känner att de är med om något speciellt. När stycket är slut applåderar de spontant. Kantorn vänder sig mot dem. Även han är med om något speciellt, något han längtat efter och fantiserat om länge. Det pirrar i underlivet, inte långt från extasens höjdpunkt.

"Jag får sjunga som en liten gosse, med andra små gossar. Jag är en av dem. De beundrar mig och älskar mig. Jag har dessa söta, välartade och dresserade körgossar, ja hela situationen, helt i min hand. Vi är jämlikar. Jag älskar dem och de älskar mig." Kantorn går i barndom och illusion men behåller kontrollen. Höjdpunkten kvarstår. Maktutövningen och den förlösande känslan när den biter och kontrollen bekräftas, när han själv äntligen styr sin egen extas. Den kommer nu.

Pojken ser hur kantorn byter skepnad igen: Ögonen blir vattniga, anletsdragen slätas ut, mungiporna dras lätt uppåt. Kantorn ser ut att försvinna bort i sig själv. Pojken ser hur hans mun öppnas.

- Kanske kan jag ta de här solopartierna själv, för det verkar ju som om solisten inte kommer.

Efter någon sekunds tystnad hör pojken sig själv säga ett utdraget "ja". Och han är inte ensam. 40 pojkögonpar ser med beundran på kantorn och säger samma sak. Samtidigt ser han hur kantorns blick försvinner ännu längre bort, hur hans kropp sjunker ihop något och hur han tar sig åt skrevet. Därefter slår det omedelbart om och den engelska pojkskoledisciplinen sätts an med en iskall maktblick. Pojken tittar snabbt åt sidan och känner obehaget av att ha blivit spelad på, spelad med. Vad var det som hände? Det var inte jag som bestämde, tänker pojken. Han känner sig smutsig och utnyttjad av gubben som tror att han sjunger fint. Eller vet han att han inte gör det? Fanns det någon solist som skulle komma?

Alla frågor ekar i pojkens  huvud, men att uttala dem högt, så att någon hör, det vågar han inte. Ska han bli straffad då? Utfrusen? Han hör sig själv som rösten av en som ropar i öknen.